[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Som anledning anger han att det i dagsläget sätts 98,5 procent av företagen på obestånd i en konkurs, vilket säkert kan vara riktigt. Men huvudproblemet är inte förmånsrätten för de bolag som får sina krediter uppsagda, utan på vilket sätt uppsägningar av krediter sker.

Därför borde lagutskottet först ha kontaktat Bankrättsföreningen eller Sveriges Bankkunders Riksförbund som företräder bankkunderna i dessa viktiga frågor, innan man föreslår några lagändringar överhuvudtaget.

Vad som skedde under den svenska bankkrisen 1987 - 1993 och vad som fortfarande sker är att bankerna tillåts säga upp krediterna för företagare om de tror att ”säkerheterna försämrats” vilket skapar en säker grund för godtycke. Uppsägningar av krediter får således ske, oavsett om bankerna vet om säkerheterna försämrats eller ej.

Under bankkrisen skedde dessa uppsägningar efter ”löpande band-principen” bara för att krisbankerna med Gota Bank och Nordea (gamla Nordbanken) i spetsen var på obestånd och inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad redan den 1 februari 1990.

På så vis försvann 60.000 friska företag under bankkrisen. Den svenska statsskulden ökade med astronomiska tusen miljarder plus ränta som hela svenska folket nu tvingas betala tillbaka. 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet.

I Frankrike som fick sin bankkris samtidigt som den svenska, försattes inte ett enda företag i konkurs på felaktiga grunder. Eftersom man i Frankrike har en bättre banklagstiftning som skyddar bankkunden. I Frankrike respekterar man också den Europeiska bankrätten som domstolarna fortfarande inte lärt sig tillämpa i Sverige. Den franska banklagstiftningen förhindrar på ett effektivt sätt en bank att säga upp krediterna för skötsamma företag under löpande avtalsperiod.

Min egen uppfattning är att en bank självfallet skall kunna få säga upp krediter för företag som inte sköter sina inbetalningar av amorteringar eller räntor. Men för fastighetsbolag och andra rörelsedrivande bolag skall man vare sig få säga upp bankgarantier eller krediter, om kunderna sköter sina åttaganden. En bankkund som har fått skriftliga kreditlöften måste också kunna lita på att banken infriar dessa löften.

Dessutom skall en kund som fått sina krediter uppsagda och begärts i konkurs självfallet få tillbaka övervärdena i bolagen i samband med pantrealisation. Något som heller inte skedde under bankkrisen, när krisbankerna kringgick lagstiftningen och flyttade över krediterna till sina ”skräpkreditföretag” (bla Retriva och Securum) bara för att den vägen undgå lagen om pantrealisation, som är en strikt lagstiftning och ovillkorligen måste följas.

Nicklas Lindberg har rätt i sak när han skriver att det är bankernas starka ställning i Sverige som driver fram konkurser.

Men att bankernas förmånsrätt skulle vara orsaken till detta håller jag inte med honom om. Det är i stället de finstilta avtalsvillkoren mellan bank och kund som gör det möjligt för bankerna att efter eget godtycke säga upp krediter när det passar.

Det visar inte minst dåvarande chefekonomen Jan Herins och SAFs (numera svenskt Näringsliv) undersökning från 1992 ( revisonsenkäten) om hur det gick till under bankkrisen när krisbankerna fick tillstånd av den dåvarande ”bankministern” Bo Lundgren att säga upp krediter för företag, som inte längre passade in i krisbankernas ”portfölj”. En majoritet av revisorerna svarade i undersökningen att många skötsamma företagare som alltid skött sina åttagande, fick sina krediter orättfärdigt uppsagda under bankkrisen.

Om jag personligen skulle få välja att ge bankerna sämre förmånsrätt eller bankkunderna bättre avtalsvillkor, skulle jag tveklöst välja det senare. Vad som hände under bankkrisen var ju att det främst var framtidsföretagen som drabbades, medan de etablerade börsbolagen i stort, klarade sig väl under krisen.

Det är således inte bankernas starka ställning när det gäller förmånsrätten som gör att bankerna säger upp krediter utan att lagstiftaren tillåter bankerna att säga upp krediter för skötsamma företag som är själva grundproblemet.

När Bankföreningen genom dess VD Ulla Lunqvist hotar med sämre kreditförsörjning för småföretag, om bankerna ges sämre förmånsrätt, anser jag att man bör ta detta hot på allvar.

Men genom att respektera grundläggande rättsregler som också finns i den svenska avtalslagen och genom att skydda företagen bättre mot bankerna, som man gör i Frankrike, förhindrar man på ett effektivt sätt att företagare som sköter sina förpliktelser mot bankerna felaktigt försätts i konkurs.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen