[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I debattartikeln undviker Fredrik Reinfeldt noga att tala om vilka grova juridiska missar moderaterna själva gjorde, när de hade makten. Låt mig därför få tydliggöra några av dessa fel. Så att Reinfeldt, om han i oktober blir vald till ny moderatledare, kan vidta nödvändiga åtgärder för alla de företagare som orättfärdigt drabbades under bankkrisen äntligen kan få upprättelse.

Som Reinfeldts säkert minns var han företrädare, den f d ”bankministern” och f d partiledaren Bo Lundgren, som gjorde sitt livs misstag under bankkrisen, när han var med och godkände att krisbankerna kunde säga upp krediterna för skötsamma fastighetsägare och företagare, bara för att bankerna själva behövde återställa sin kapitaltäckningsgrad.

På så vis försvann 60.000 friska företag. 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet. Statsskulden ökade med astronomiska tusen miljarder kronor, plus ränta.

Eftersom dessa ofattbart stora brott mot äganderätten kunde ske ostraffat, delar jag Reinfeldts uppfattning att rättssamhället omgående måste reformeras omgående, tydligt framkommer i min bok ”Från bankkris till börskris” (Bankrättsföreningen, 2003) där jag bland annat redogör för hur moderaterna inte följde lagstiftningen, när man gjorde allt för att sänka företagsamheten i landet, under den borgerliga regeringsperioden 1991 - 1994.

Den f d bankministern Bo Lundgren, använde sig också av andra knep för att för Sverige på fall. Både 1991 och 1992 valde Lundgren att införa planekonomi inom fastighetssektorn genom att hela marknaden ur spel.

Det skedde genom att sanktionera Finansinspektionens nedvärdering av hela Sveriges fastighetsbestånd. Han tillät också såväl Gota Bank som Nordea (gamla Nordbanken) att bedriva bankverksamhet trots att dessa banker var skyldiga att begära sig själva i konkurs redan den 1 februari 1990 då de hade förbrukat hela sitt egna kapital.

Den dåvarande Nordea-chefen Hans Dalborg kunde under denna period obehindrat desinformera om bankens obeståndssituation i olika brev till alla bankens företagskunder. Det skedde genom att påstå att banken förfogade över stora finansiella tillgångar när banken i själva verket var skyldig att begära sig i konkurs. I stället försatte Nordea många av sina kunder i konkurs.

Nordea upprättade heller aldrig kontrollbalansräkning senast per den 1 februari 1990, som banken var skyldig att göra. Lundgren lät banken slippa ifrån detta besvär även år 1991. I stället för att göra vad aktiebolagslagen och banklagen kräver utlyste Dalborg en nyemission på mer än 5 miljarder, när banken i själva verket sedan länge varit skyldig att begära sig själv i konkurs.

Hur det sedan gick känner alla till. De 5 miljarderna var slut redan innan banken hunnit få pengarna. Regeringen tvingades att skjuta till ytterligare 65 miljarder för att rädda statliga Nordea från konkurs.

Vad jag därför saknar i Reinfeldts artikel, är därför vilka åtgärder som man bör vidta för att återupprätta rättsstaten. Jag talar inte om samma brottsoffer som Reinfeldt skriver om. Utan alla dem som blivit utsatta för den grova ekonomiska brottslighet som kunde ske ostraffat genom moderaternas olagliga ageranden under den svenska bankkrisen.

Det är således inte hur moderaterna ”kan erövra s-präglade väljare” som är moderaternas huvudproblem. Det är vad den blivande moderatledaren tror sin politiska programförklaring.

I stället borde han talat om hur vi skall återupprätta rättsstaten. Hur moderaterna skall bära sig åt att få tillbaka den tredjedel av den moderata väljarkåren, som flydde partiet i panik när moderaterna i praktiken införde planekonomi under bankkrisen.

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen