[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Företagarna litar inte längre på det svenska rättssystemet. Därför måste det snarast ske en ordentlig förändring om inte fler företag skall försvinna till utlandet eller läggas ner.
  Bara under den svenska bankkrisen 1987 - 1993 försvann 60.000 friska framtidsföretag, som aldrig mer kommer tillbaka.

Det är inte bara själva lagprövningen som inte längre fungerar. Politikerna kör över lagrådet och hafsar igenom lagar och politiska förord till lagtexterna, som gör att det blir allt svårare att döma rätt i ekonomiska tvistemål och skattemål. Genom detta förfarande blir lagarna inte heller kompatibla.

Jag är inte ensam om dessa synpunkter. Att regering och riksdag nonchalerar Lagrådets synpunkter anser också Svenskt Näringslivs skattejurist Kerstin Nyquist, i ett debattinlägg i Dagens Industri (DI den 20 maj) . Det är Lagrådet som enligt regeringsformen skall undersöka hur lagförslag förhåller sig till grundlagarna och rättssäkerhetens krav.

Jag delar således Kerstin Nyquists synpunkter att det är dags för den politiska makten att börja ta regeringsformen och grundlagen på allvar.

Men såväl våra domstolar som myndigheter måste förbättra sig i sin ämbetsutövning. Det duger inte att myndigheter skriver ofullständiga anvisningar som företagare tvingas att följa, med oerhörda fiskala och skatterättsliga konsekvenser som framgår av artikeln i DI. Många gånger förmår inte svenska myndigheterna inte själva kan tolka sina egna anvisningar.

I tvistemål bryr sig domstolarna inte längre om att göra det arbete som förutsätts, genom att pröva alla yrkandena i målen ordentligt. Följden av att inte yrkandena inte prövas, blir ju domstolsutslagen blir ofullständiga och svåra att överklaga.

I stället för att återförvisa målen igen, prövar nästkommande rättsinstans i de felsta fall bara de yrkanden som tidigare blivit prövade, vilket gör att målet blir ofullständigt prövat i bägge rättsinstanserna.

Låt mig därför berätta om hur det kan gå i några olika aktuella tvistemål. I ett mål som handlar om kommersiella bostadsrätter skulle domstolen äntligen ta upp hur ”Likabehandlingsprincipen” fungerar i Sverige, när det gäller utdebitering av avgifter i en bostadsrättsförening. I sådana fall skall kommersiella bostadsrättsinnehavare behandlas på samma sätt som privata, vilka våra domstolar fortfarande inte förstått.

I domstolen begärdes därför syn på plats, för att kunna döma huruvida debiteringen av de kommersiella bostadsrätterna var oskäliga eller ej. Käranden i målen hävdade att Likabehandlingsprincipen ovillkorligen skulle följas, och de kommersiella bostadsrättsinnehavarna inte skulle betala mer, än övriga bostadsrättsinnehavare i fastigheten.

För att kunna bedöma frågan krävdes självfallet besiktning. Men någon syn på plats brydde sig domstolen inte om, utan dömde till svarandens fördel utan att ens besiktiga lägenheterna !

Dessutom tog föreningen ut för stor avgift för en lokal som inte stämde med verkligheten. Inte heller denna sak ville domstolen bry sig om att kontrollera !

I ett annat fall skulle domstolen döma om uppsägning av krediter. Bankkunden hade fått alla sina krediter uppsagda. Det var banken som hade bevisbördan för att bevisa att säkerheterna hade försämrats. Någon bevisning kunde banken inte åstadkomma.

Domstolen dömde ändå till svarandes (bankens) fördel. Detta trots att bankdirektören som skulle höras i rätten hade försvunnit utomlands, och aldrig kunde höras. Bankkunden som också fått alla bankgarantier uppsagda och motsvarande belopp beslagtagna, fick heller inte rätt i sak när det gällde detta ärende, trots att bankgarantierna inte gick att säga upp, eftersom banken sagt upp bankgarantierna mot fel part och bankkunden alltid hade skött sina åttaganden mot banken.

I ett tredje fall åtebetalades aldrig övervärdet i samband med pantrealisation. Trots att övervärdet var mer än 3 miljarder (!) och trots att företaget aldrig försattes i konkurs. Bankkunden ifråga fick således inte någon ”fair trial” (6 art 1§ i Europakonventionen) i någon rättsinstans.

Trots att ärendet prövades i både tingsrätt och hovrätt, och tog nästan tio år i anspråk, prövades aldrig frågan om pantrealisation som den borde. Högsta domstolen slog bara ifrån sig detta ärende genom att inte bevilja prövningstillstånd !

I ett fjärde fall begärdes en företag i konkurs¨, trots att bolaget inte var på obestånd. Företaget hade dessutom en momsfordran på mer än 1,5 miljoner kronor. Vare sig domstolen eller konkursförvaltaren brydde sig om denna fordran. De valde att ändå försätta bolaget i konkurs.

Det kunde ske genom att låtsas om att momsfordran inte existerade.

När sedan JK, JO och Högsta domstolen konfronteras med dessa grova rättegångsfel gör dom som politikerna. De bryr sig inte om att följa upp felen överhuvudtaget. Varför felen kan bestå. Följden blir förstås att den som har rätt i sak aldrig får sin rätt tillgodosedd. Självfallet är det mänskligt att fela. Ingen skulle heller anklaga domstolarna för att inte sköta sitt jobb, om de rättade till sina egna misstag efteråt.

Det är för att både svenska domstolar och de kontrollerande myndigheterna, låter bli att rätta sina egna fatala misstag, som man med fog kan påstå att det svenska rättssystemet är genomruttet !

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen