[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Gång på gång bryter Sverige mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, (Europakonventionen) utan att någon reagerar. Senaste gången detta skedde var fredagen den 23 maj, då Nordea-mäklaren som tidigare helt frikänts av Stockholms tingsrätt, dömdes till rättspsykiatrisk vård av Svea Hovrätt.

Redan i den 6:e artikeln 1:a § i Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna stadgas att envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelser mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.

Alla Europarådets medlemsstater har ratificerat Konventionen - Sverige den 11 januari 1952 (SÖF 1952 s 399) Men det skulle dröja ända fram till 1995 när Sverige tvingades skriva in Europakonventionen i den svenska lagstiftningen genom att vi gått med i den Europeiska Unionen !

En ”rättvis rättegång” innebär självfallet både att domen, med samma bevisning och gärningsbeskrivning, skall kunna prövas i minst två rättsinstanser. Det är därför väsentligt att åklagaren håller sig till samma gärningsbeskrivning i bägge rättsinstanserna. Men det gjorde aldrig åklagare Kjell Lilieholm, som var den som var huvudansvarig handläggare i målet i såväl Stockholms tingsrätt som Svea Hovrätt.

Redan i Stockholms tingsrätt blev Åklagare Lilieholm hårt kritiserad av domaren för sin handläggning av ärendet. Efteråt blev han också kritiserad i pressen av både mig och andra för samma sak. Det var därför han var både hämnd- och revanschlysten. Han ville inte riskera att förlora i hovrätten.

Det måste vara enda orsaken till han helt enkelt gärningsbeskrivningen inför prövningen i nästa rättsinstans för på så vis för sig själv ”underlätta” den fortsatta prövningen av målet.

Under sådana förhållande borde hovrätten omgående återförvisat målet tillbaka till tingsrätten eftersom svaranden annars bara får sitt mål prövat i en rättsinstans, om nu Högsta domstolen (HD) inte beviljar prövningstillstånd.

Ledamöterna Svea Hovrätt gjorde sig således skyldiga till ett allvarligt rättegångsfel genom att tillåta en helt annan gärningsbeskrivning, än den som från början hade presenterats i Stockholms tingsrätt, vilket på ett uppenbart sätt strider mot 6:e artikeln 1:a § i Europakonventionens bestämmelser om en rättvis rättegång, som Sverige fortfarande inte följer.

Vad som tidigare på ett tydligt sätt framgått i tingsrätten var att Nordea (gamla Nordbanken) helt saknade interna rutiner för att hantera denna sorts aktieaffärer. Tingsrätten ansåg att brister i bankens organisation var en förutsättning för att mäklaren skulle kunna sköta sina affärer på rätt sätt. Vilket måste framstått som uppenbart för alla som följde rättegången i första rättsinstansen.

Den direkta följden av domen i Svea hovrätt om inte HD beviljar prövningstillstånd, är att Nordea nu kan kvittera ut försäkringspengarna. Nordea få full ersättning för sina förluster.

Precis som under den svenska bankkrisen (1987 - 1993) frias ledningen från ansvar för alla förluster i denna tragiska affär. Det blir f d Nordeamäklaren som får bära hundhuvudet för allt som inträffat.

Trots att Nordea helt saknat rutiner för handläggningen av aktieäffarer dömer hovrätten mäklaren för grov trolöshet mot huvudman. Att banken haft bristfälliga rutiner som drabbat mäklaren i hennes yrkesutövning, har tydligen inte längre någon som helst betydelse.

Historien upprepar sig. De ansvariga på banken som genom sina obefintliga rutiner skapat en förlust på närmare 300 miljoner kronor, går helt fria medan mäklaren fälls. Under bankkrisen drabbades banken av förluster på 65 miljarder. Den gången var det allmänheten tvingades betala tillbaka pengarna som Nordea svindlat bort.

Även när banken genom en vårdslös utlåningspolitik var på obestånd den 1 februari 1990, och skyldig att begära sig själv i konkurs slapp ledningen ifrån allt ansvar. Den gången valde banken fortsätta sin verksamhet som om ingenting hade hänt. I stället att försättes många av bankens kunder i konkurs som inte längre passade in i bankens ”portfölj”

De huvudansvariga inom banken ledning som orsakat förlusterna, belönades den gången med osannolika fallskärmsavtal.

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen