[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Det stora grälet politikerna emellan, vem som orsakade bankkrisen 1987 - 1993, är fortfarande ett ouppklarat trauma. Orsaken till detta beror på att ansvariga politiker gör sitt bästa för att skylla ifrån sig, samtidigt som ingen vill ta på sig det juridiska ansvaret för vad som hände.

Det senaste debattinlägget i denna segslitna debatt kommer från Kjell-Olof Feldt som var finansminister under perioden 1982 - 1990 i Svenska Dagbladet ( SvD 1/10 2003). Den arga reaktionen från Feldt sker med anledning av att han blivit angripen av den förre statsministern Ingvar Carlsson i hans bok: ”Så tänkte jag. Politik och dramatik” (Hjalmarson & Högberg, 2003 ) som jag tidigare recenserat.

I artikeln ger Feldt Carlsson äntligen rätt i att såväl Riksbanken som finansdepartementet underskattade de krafter som släpptes loss genom den ekonomiska avregleringen 1985. Beslutet om avregleringen bereddes och förankrades mycket dåligt i regeringen. Värst var tydligen frågan, om att den förre riksbankschefen och Bengt Dennis och den förre finansministern Feldt inte var överens om vem som bar ansvaret för vad som gick snett.

Efter tio års intensiv debatt hur bankkrisen uppkom borde det för länge sedan vara klarlagt att det var den extremt starka kreditexpansionen under åren 1985 - 1990, som följde riksbankens upphävande av alla utlåningsrestriktioner hösten 1985, som var grundorsaken till den följande bankkrisen.

För själva uppkomsten av bankkrisen vill jag ändå inte vare sig ge Kjell - Olof Feldt eller Ingvar Carlsson det juridiska ansvaret. Ansvaret för bankkrisens uppkomst ankommer på krisbankerna själva. Såväl bankerna, som finansinspektionen och riksbanken visste mycket väl om vilka kapitaltäckningsregler som gällde. Reglerna beslutades 1987, och skulle vara uppfyllda senast den 1 februari 1990.

Bestämmelserna om kapitaltäckning för bankerna som Baselkommittén beslutat om gällde både svenska och internationella banker. De respekterades inte i Sverige. Såväl Gota Bank eller Nordea (gamla Nordbanken) var därför på obestånd redan den 1 februari 1990. Då var de skyldiga att upprätta kontrollbalansräkning, vilket de inte heller gjorde.

Att bedriva en dåraktig politik är inte åtalbart. I en demokrati är det väljarna som röstar bort dåraktiga politiker. Så skedde både 1991 och 1994. Vad som däremot är åtalbart är att bedriva kommersiell verksamhet när man är skyldig att begära sig själv i konkurs. Det framgår av både bankrörelselagen och konkurslagstiftningen, som bankerna är skyldiga att följa. Trots detta har fortfarande inte några som helst juridiska åtgärder vidtagits mot krisbankerna, dess styrelser och ledningar i detta hänseende.

Det juridiska ansvaret för politikerna (från vänster till höger) är i stället frågan hur de kunde ge krisbankerna att tillåtelse att driva verksamhet när de var på obestånd, nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd och säga upp krediterna för skötsamma företag som skedde under krisen. Och att underlåta att informera både aktieägare och kunder om sin obeståndssituation. Det är en fråga som ingen politiker hittills velat diskutera offentligt, trots alla mina olika inlägg i detta ämne i både bok, dagspress - och fackpress.

Politikerna har även det juridiska ansvaret för att tillåta de banker som var skyldiga att begära sig själva i konkurs, att i stället kunde begära sina kunder i konkurs, och för den stora arbetslöshet och företagsnedläggelser som dessa beslut skapade.

Carlsson som enligt Feldt drev en dåraktig ekonomisk politik under 80-talet, kan således inte åtalas för sina politiska låtanden och göranden i dessa avseenden, men väl för fattade juridiska beslut, som strider mot äganderätten och som drabbade företagen med full kraft under krisen.

Det är denna finansröta som är åtalbar. Därför bör den oberoende kommission som riksdagen beslutade om för över ett år sedan omgående påbörja sitt arbete och äntligen fastställa vilka bankmän och politiker som bar ansvaret för Sveriges genom tidernas största rättsskandal !

Rättsväsendet i Sverige vara fullständigt handlingsförlamat när det gäller att ställa finansröta inför rätta. Det märks bäst genom att ingen ansvarig fortfarande blivit åtalad för alla de oegentligheter som skedde mot bankkunderna i samband med bankkrisen. Inte heller har någon hittills blivit åtalad för de stora skandalerna i samband med upphaussade IT-aktier där många småsparare blev lurade.

USA har ett mycket bättre fungerande rättssystem än det svenska. Ansvariga för den stora Enronskandalen, där ledningen i bolaget blåste upp både aktiekurser och vinstsiffror ställs nu inför rätta, och riskerar långa fängelsestraff.

Den stora rättegången mot Kozlowski, konglemoratets Tycos förre VD, är nu också inledd. Han riskerar nu upp till 25 års fängelse för att han fifflade med siffrorna i bokföringen. Medan de som fifflade med siffrorna i både Gota Bank och Nordea med mycket större konsekvenser för hela Sveriges ekonomi är fortfarande på fri fot.

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen