[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

En banks förpliktelser mot en låntagare kan liknas vid en läkares plikter mot patienter. För entreprenörer och företagare som lånar större belopp för att kunna utveckla och genomföra en affärsidé, måste svenska domstolar börja kräva ett rimligt delat ansvar. Av banken såväl som av bankkunden.

Ett stort antal bankkunder har under senare år fått hela sin ekonomi ödelagd, bara för att banken i domstol skyddas framför bankkunden.

Förhållandet mellan bank och kund kan i många avseende liknas med det ansvar som läkaren har för den utelämnade patienten. En bankkund som satsar all sin tid och sitt sparade kapital i ett projekt och lånar till resten, tvingas som regel att ikläda sig ett personligt ansvar för det lånade kapitalet, genom borgen eller annan liknande säkerhet.

Mellan kunden och banken träffas ett kreditavtal. Så länge entreprenören uppfyller sina åtaganden, skall också banken göra detta. Så fungerar det inte i dag. Många gånger stryper banken godtyckligt krediterna, vilket gör att den som drabbas försätts i konkurs.

Om läkaren inte fullföljer en igång startad vårdplan och under behandlingen plötsligt vägrar att skriva ut den nödvändiga medicinen skadas i många fall patienten. Läkaren löper då risken att stå inför ett både ett ekonomiskt och straffrättsligt ansvar.

Men om en bank inte infriar ett lämnat kreditlöfte, och i strid med avtalet inte fullföljer den givna planen, havererar alla utvecklingsprojekt. Trots det frias i de flesta fallen banken från allt ansvar i domstol.

Hur det kan förhålla sig på det sättet i Sverige är ett ämne som redan fått mig att skriva de två uppmärksammade böckerna, ”Från bankkris till börskris”  och ”Från Folkhem till fattigstuga” (Bankrättsföreningen, 2003 och 2004), som redan skakat om de svenska bankerna ordentligt. Men fortfarande inte lett fram till några förändringar i domstolsprövningar mellan bank och kund. Våra svenska domstolar har fortfarande inte förstått hur bankmål skall prövas.

Förhållandet mellan bank och kund kan liknas vid förhållandet mellan en läkare och hans patient. För en bankkund som satsar en stor del av sin tid och sitt egna kapital i ett projekt, och lånar till resten, måste banken självfallet tvingas uppfylla sin del av avtalet.

Svenska tidningarna har svårt att förstå och sympatisera med bankkunder som drabbas av uppenbara avtalsbrott begångna av en bank. Att bankkunder som drabbas av orättfärdiga avtalsbrott, och uppsägningar av bankgarantier och krediter blir ursinniga, och sedan gör allt för att få rätt i de fall de också har rätt, borde inte vara så svårt att förstå, när man ser vilka påföljder bankkunden drabbas av.

Som ordförande i Bankrättsföreningen sedan starten 1996, har jag också skrivit åtskilliga debattartiklar i riks- och fackpress om bankernas avtalsbrott, utan att ännu få några svar från ansvariga banker. De gör allt för att dölja sin ekonomiska och juridiska överlägsenhet mot sina kunder.

I många av de mål som jag följt från början har bankkunderna också blivit illa behandlade i våra svenska domstolar. En del av dessa mål överklagas till Europadomstolen i Strasbourg. Eftersom Högsta domstolen sällan prövar bankmål, och avgivna domskäl i både tingsrätt och hovrätt många gånger framstår som helt obegripliga.

Ett av dessa mål som jag nyligen tagit del av handlar om ett företag som heter Pulverbränsle.

I det aktuella fallet hade Skandinaviska Enskilda Banken (S-E-B) deltagit i en projektfinansiering genom att bevilja lån till Pulverbränsle, men avbrutit utbetalningarna av lånet i ett kritiskt skede, utan att ange någon som helst giltig anledning.

Inte heller underrättades övriga projektfinansiärer (Nutek, Utvecklingsfonden i Dalarna och Pulverbränsles ägare, makarna Rey) om att banken avsåg att inte betala ut hela det beviljade lånet. Bankens agerande ledde till Pulverbränsles konkurs.

Fallet påminner mycket om ett annat ärende som jag tidigare skrivit om i boken: ”Från bankkris till börskris”  i avsnittet ”banken dödade min pappa”.

I fallet Pulverbränsle lever fortfarande kärandena. Makarna Rey har via advokaten Jan Thörnhammar överklagat ärendet till Europadomstolen 2003.

Fortfarande vet ingen om ärendet kommer att tas upp till rättslig prövning av Europadomstolen. Bara en bråkdel av alla svenska ärenden som skickas in från Sverige till Europadomstolen prövas. Därför tar svenska domstolar heller ingen notis om dessa ärenden, trots att Sverige redan blivit fälld vid upprepade tillfällen för att inte genomföra ”rättvisa rättegångar” i Sverige, i enlighet med Europadomstolen bestämmelser. (6 artikeln 1 §)

När jag själv läser domskälen från både tingsrätt och hovrätt i fallet makarna Rey mot S-E-B (Mål T-7 1115-95) framstår dessa som helt tagna i luften. Under målet gång klarlades flera för banken besvärande faktiska förhållanden och kunde också styrkas med bl a bankens egen dokumentation och genom vittnesmål från bankens egna tjänstemän.

Inte heller under rättegången förde banken fram några skäl för sitt agerande annat än att man påstod att en prövning av säkerheterna för lånet ägt rum. Banken kunde dock inte ange vem eller hur denna påstådda prövning gjorts.

Det går inte av domskälen utläsa några som helst godtagbara skäl från domstolen, varför banken inte skulle behöva följa det befintliga avtalet. Inte heller behandlar domskälen de för banken besvärande omständigheterna.

I hovrättens dom sägs däremot att banken uppenbarligen gjort en prövning eftersom man vägrade betala ut sista delen av lånet. Hovrätten gör alltså själva bankens vägran, till något som rättfärdigar bankens agerande.

Denna logik enligt domarna i hovrätten innebär att en bank alltid, oberoende av de faktiska omständigheterna, måste anses handla riktigt. I själva verket förhåller det sig på det sättet att det vid en avtalsstridigt uppsägning av krediter eller avbrutna kreditlöften åligger det banken att bevisa i domstol att säkerheterna har försämrats. Någonting som svenska domare i både tingsrätt som hovrätt fullkomligt struntar i. Det framgår av de flesta bankmål som jag läst igenom.

Det framgår också tydligt av handlingarna, vilken katastrof banken vållat makarna Inger och Lars Rey, genom att inte följa befintliga avtal.

Med sådana banker och domstolar förstår jag varför företagen flyr Sverige. Och att den svenska ekonomin stadigt försämras.

Mats Lönnerblad
Ordf. i Bankrättsföreningen

Bankrättsföreningen