[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

När Nordea (gamla Nordbanken) och Gota Bank var på obestånd 1990 passade dessa banker på att fräscha upp sina gamla kundregister. Det gjorde man genom att på allvar börja förtala och kränka de kunder som man ville bli av med.

Det var därför man blandade ihop sina egna företagskunder, med riktiga banditer och skurkar, för att få registren att verka trovärdiga.

Det är heller ingen tillfällighet att dessa olagliga register som innehåller både en privatdel och en företagsdel, som i huvudsak består av Gota Banks och Nordeas kunder. Registren innehåller både födelsenummer och bolagsnummer gör att det är lätt att spåra kunderna, för såväl domstolar som andra rättsvårdande myndigheter. För mig som är ordförande i både Sveriges Bankkunders Riksförbund och Bankrättsföreningen, har det också varit lätt att få kontakt med många av de kunder som orättfärdigt drabbats genom Nordeas ”svarta listor”.

Det var när den dåvarande VD:n i Nordea, Hans Dalborg, ställdes till svars inför politikerna och finansdepartementet, för de svarta hålen som sedan länge funnits i Nordeas balansräkning och för att han vare sig brytt sig om att upprätta kontrollbalansräkning eller likvidationsplan, när banken var på obestånd, som han lyckades med konststycket att skylla ifrån sig. Det gjorde han genom att påstå att banken uppenbarligen blivit lurad av sina kunder. Det var inte banken, utan bankkunderna det var fel på.

Hade politikerna följt lagen, och låtit bli att de lyssnat på dessa bortförklaringar varför de gick dåligt för Gota Bank och Nordea, skulle de självfallet ha begärt en ordentlig kontrollbalansräkning från bägge bankerna från första början. Man borde också ha granskat bankernas tidigare bokföring ordentligt. Men såväl den moderate statsministern Carl Bildt och bankministern Bo Lundgren lät både Gota och Nordea fortsätta att bedriva verksamhet, som om ingenting hade hänt.

Orsaken till att vare sig styrelse eller ledning i Nordea ställts till svars för vad det ställt till med, är de höga politiker och fackpampar som ingick i Nordeas styrelse. Att i stället angripa bankernas företagskunder visade vara ett mycket lättare sätt att klara av den självförvållade ekonomiska situationen.

Hade sanningen om hur både Bankinspektionen och den socialdemokratiska regeringen  misskött granskningen av bankerna under andra hälften av 80-talet hade det blivit omöjligt för socialdemokraterna att åter erövra den politiska makten inom överskådlig framtid.

Men moderaterna föll i fällan. Både Carl Bildt och Bo Lundgren gjorde efter regeringsskiftet 1991 lätt för bankerna att driva sin egen linje. Både mot sina kunder och politikerna. Alla banker fick det stöd som dom behövde för att klara bankkrisen. Medan företagskunderna kriminaliserades.

Efter den misslyckade nyemissionen i Nordea tvingades staten att gå in som helägare i Nordea, och så småningom även i Gota Bank, och det från Nordea avskilda dotterbolaget Securum. Under hösten 1992, mitt i oron på  valutamarknaderna, utfärdade staten dessutom en allmän garanti för att rädda de konkursmässiga svenska bankerna.

I maj 1993 inrättades en ny myndighet, Bankstödsnämnden, med uppgift att hantera det statliga stödet. Under våren och sommaren 1993 var arbetet med att undersöka och analysera de stödsökande bankernas framtida behov omfattande. Några större ansträngningar för att granska bankernas tidigare vilseledande bokföring gjordes aldrig.

När jag talar med de många skötsamma företagskunder som finns med i registren framstår ett tydligt mönster. Registren kopplar ihop med fastighetsägare och företagare med andra som man kanske aldrig gjort affärer med, men vars företag eller fastigheter en gång ägts av någon person som blivit dömd i domstol för något brott. Dessutom finns flera kända advokater med i registren, ihopkopplade med misstänkta ekonomiska brottslingar som man försvarat i rätten, och som sedan blivit helt frikända.

Under sådana förhållanden har det varit lätt att konstruera de olagliga register som Nordea använder sig av för att misskreditera de kunder man sedan flera år processar mot, för vad som hände under bankkrisen. Med de olika olagliga kränkarregistern i ryggen, som vunnit stor spridning i både domstolar och hos polis och åklagare av har det varit lätt att vinna de ekonomiska målen. Medan man i de flesta fallen förlorat i brottsmålen, eftersom Nordeas uppgifter varit både falska och vilseledande.

Att det sedan är ett både omoraliskt oetiskt sätt som vållat stor ekonomisk skada, för de många oskyldiga bankkunder som drabbats, är en fråga som domstolen nu måste ta tag i.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt
 

Bankrättsföreningen