[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

När bankerna var på obestånd under den svenska bankkrisen 1987 – 1993 valde man att skylla den egna obeståndssituationen på sina kunder. Hans Dalborg, den förre VD:n för Nordea (gamla Nordbanken) kunde presentera ett olagligt register för regeringen,  på tusentals skötsamma företagare, som han påstod skulle vara brottslingar. Det var kunderna som skulle ha lurat banker

Övriga krisbanker följde sedan snabbt efter den statliga bankens exempel och skyndade sig att förtala sina kunder och säga upp alla krediter och delta i den stora plundringen av skötsamma företag. Totalt drabbades cirka 60.000 friska företag, som inte längre passade in i krisbankernas ”portfölj”.

De svenska bankernas olagliga ”kränkarregister” användes sedan både i svenska domstolar, och hos polis och åklagare, för att de bankkunder som protesterade mot bankens omilda behandling under bankkrisen, inte skulle få någon som helst juridisk möjlighet att försvara sig i domstol.

I dag vet alla genom de fall som varit uppe till domstolsförhandlingar, att de ”svarta listor” som Nordea, övriga krisbanker och bankernas egen upplysningscentral (UC) använde sig av för att förtala sina kunder, inte alls stämmer med verkligheten. Men skadan är redan skedd.

Ändå är svenska staten inte villig att kompensera de företagare som orättfärdigt drabbades. Inte heller vill man utreda vad det var som hände. Mönstret hur man bär sig åt för att flytta fokus,  känns igen från hur kommunisterna raderade ut de sovjetiska bönder och företagare, i samband den ryska revolutionen. Medan kommunisterna  i det gamla Sovjetunionen också använde sig av våld och förtryck för att nå sina mål, nöjde sig den svenska regeringen likvidera skötsamma företag under krisen. De utblottade företagarna som felaktigt drabbades, lät man leva vidare.

Resultatet ser vi på den svenska ekonomin som går på kryckor. Företagen läggs ner på löpande band. Företagarna flyttar till utlandet. Hur man under en lång tid lyckas dölja verkliga fakta i målet, känns också igen från Kreugerkraschen 1932, som författaren Lars Jonas Ångström insiktsfullt skildrat i boken: Därför mördades Ivar Kreuger (Sellin och Blomqvist förlag i samarbete med Den Svenska Marknaden,1990).

Bevis fanns för att Kreuger blivit mördad, eftersom Ivar Kreugers egen husläkare undersökt kroppen efter ankomsten till Sverige. Carl Malm som under denna period  tjänstgjorde vid Stockholms Länsstyrelse och hade mottagit ansökan om kremering av kroppen, ville att kroppen,med hänsyn till omständigheterna, skulle obduceras. 

Åtgärden förhindrades av landshövding Edén, som dessförinnan blivit uppvaktad av några inflytelserika personer. Någon senare obduktion av kroppen aldrig blev möjlig. Bevisen för mordet hur mordet hade begåtts förstördes. De banker och finansmän som sedan plundrade Kreugers dödsbo kunde ostört fortsätta sitt värv.

Hur denna plundring gick till har sedan Fil doktor Sven Olof Arlebäck skildrat 10 år senare i den lika avslöjande boken om hur  Ivar Kreugers dödsbo plundrades: Kreugerkraschen  Storbankernas verk ? Wallgårds Förlag, 2000) efter det att den svenska regeringen äntligen efter 60 år släppt sekretessen hur förövarna bar sig åt.

Hur Stalin och kommunisterna gick till väga för att likvidera motståndare under den ryska revolutionen är numera väl dokumenterat av den engelske författaren och journalisten Simon Sebag Monefiore i boken: Stalin Den röde tsaren och hans hov (Prisma bokförlag, 2004).

Stalin använde sig av samma metoder att lägga beslag på sina motståndares tillgångar som är en direkt motsvarighet till Hitlers fullmaktslag., som lade grunden till godtycklig terror mot bönder och företagare och judar utan att ens ge sken åt någon rättssäkerhet. Under tre år dömdes två miljoner människor till döden eller till arbetsläger i det gamla Sovjetunionen, med stöd av denna undantagslag.

I Sverige behövdes det aldrig inrättas några undantagslagar under bankkrisen. Regeringen garanterade de konkursmässiga bankernas fortlevnad, med företagarnas och skattebetalarnas pengar Det skedde genom att man helt valde att helt bortse från den befintliga lagstiftningen.

Det var den borgerliga regeringen och den f d bankministern Bo Lundgren som gav bankerna klartecken till den största företagsslakten i Sveriges historia. När sedan ärendena prövades i domstol behövde aldrig bankerna vare sig genomföra lagstadgad pantrealisation eller bevisa att säkerheterna hade försämrats för alla dem som orättfärdigt fått sina krediter uppsagda. 

Ryssland har i dag ännu inte tagit itu med sitt förflutna. Ingen har blivit straffad för de grova brott som begicks mot företagarna i det forna Sovjetunionen. Det har inte skett någon försoning, något som kommer att fortsätta att kasta sin skugga över det ryska samhället.

Hanteringen av Kreugerkraschen visar att Sverige inte heller är någon rättsstat att räkna med.  Hittills har vare sig banker eller de politiker som var inblandade Kreugerkraschen blivit åtalade för de grova brott som man bevisligen gjorde sig skyldiga till. 

Det gäller också vad som hände under den svenska bankkrisen 1987 – 1993. Ingen bankdirektör har hittills blivit åtalad för de olagliga kränkarregistren som bankerna använde sig av för att lättare kunna förtala och plundra sina kunder under krisen. När det i stället var krisbankerna som var på obestånd, för man hade lånat ut för mycket pengar, till ett fåtal stora fastighetsbolag.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt
 

Bankrättsföreningen