[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Privat ägande har alltid varit en nagel i ögat på den socialdemokratiska regeringen, som inte hymlar med att man nätt och jämnt tolererar kapitalismen. De svenska kapitalisterna tycker man inte alls om.  Därför man gör allt för att förpesta livet för fastighetsägare och företagare, vilket tydligt framkom under den svenska bankkrisen 1987 - 1993.

I vårt land verkar den allmänna uppfattningen vara att äganderätten skyddas, och att det bara är i det fattiga utvecklingsländerna som entreprenörer och företagare har det svårt, eftersom de legala skyddsnäten saknas.

Det privata ägandet har alltid funnits. Marknadsekonomin börjar att fungera först när ägandet respekteras, och lagar stiftas för att skydda äganderätten. Skyddet för äganderätten är starkt i vissa länder och svagare i andra. I Sverige är skyddet för äganderätten obefintligt när det gäller att skydda fastighetsägare, företagare och uppfinnare från både maktmissbruk och stölder.

Om ägandets betydelse har Hernando de Soto skrivit en läsvärd bok som heter kapitalets mysterium (Atltantis Förlag, 2004) som nu finns översatt till svenska. I denna bok  beskriver han att det är frånvaron av juridiska ramverk kring den enskilda äganderätten, som  gör att äganderätten inte fungerar i vissa länder.

I Sverige har dessa ramverk funnits länge. Men följs fortfarande inte. Det är därför som Sverige inte längre fungerar lika ekonomiskt stabilt som tidigare.  Trots att svenskarnas legala rättigheter numera finns i vårt land, respekteras de inte av vare sig våra domstolar eller myndigheter.

I övriga Europa finns äganderätten också inskriven. Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (i det följande Europakonventionen)  som utarbetades inom Europarådets ram undertecknades den 4 november 1950 och trädde i kraft den 3 september 1953. Alla Europarådets medlemsstater har ratificerat Europakonventionen – Sverige den 11 januari 1952.

I tilläggsprotokollet §1 till Europakonventionen som ratificerades av Sverige den 17 april 1953, framgår också att envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt. Ingen må berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som angivas i lag och av folkrättens allmänna grundsatser.

När det gäller Europakonventionen lyckades man, trots både undertecknande och ratificering, hålla Europakonventionen borta från den svenska lagstiftningen ända fram till inträdet i den Europeiska Unionen 1995.

När både den svenska lagstiftningen och Europakonventionen finns tillgänglig, borde därför den grundläggande lagstiftningen kring äganderätten fungera i vårt land. Att den inte gör det beror på två orsaker. Dels politiseringen av våra domstolar där vägen till utnämningar av våra högsta poster inom domarskrået, går via det socialistiska regeringskansliet.

Det andra skälet är att svenska politiker sätter kollektivet framför den enskilde individen. Det märktes framför allt under bankkrisen, när krisbarnkerna ostraffat kunde plundra 60.000 skötsamma företagare..

Den dåvarande  bankministern Bo Lundgren (m) var helt överens med Göran Persson (s) som satt med i Bankstödsnämnden,  att rädda bankerna på allmänheten och kundernas bekostnad.

I Sverige råder juridisk apartheid sedan bankkrisen. Företagare som fick sina krediter uppsagda och blev plundrade in på bara kroppen av krisbankerna med Gota och Nordea (gamla Nordbanken) i spetsen har fortfarande inte fått någon upprättelse.

Företagarna legala rättigheter till sin egendom, trots att dessa numera finns inskriven i lagen. Hur det kunna gå så illa beror på att branschorganisationen Bankföreningen som företräder bankerna fungerar som remissinstans till Högsta domstolen, varför viktiga prejudikatmål i de flesta fall avgörs till bankernas förmån.

Men det är inte bara banker som kan göra sig skyldiga till brott utan att straffas. Det har uppfinnaren Lennart Danielsson fått erfara. Han lämnade ett licensavtal till börsföretaget Nibe AB för tillverkning av en ny typ av miljövänlig braskamin.

Efter några års royaltyutbetalning bröt Nibe AB ensidigt licensavtalet genom att instruera patentombudet att icke fortsätta betalning av den årliga patentavgiften, vilken Nibe AB skulle erlägga genom licensavtalet.

Nibe AB informerade inte avtalspartnern och licensgivaren Lennart Danielsson, utan agerade i ond tro, vilket slutligen resulterade i att Danielsson förlorade sitt i flera länder tilldelade patent på den miljövänliga braskaminen.

Nibe AB slutade betala royalty med försvaret att det inte längre fanns något patent, men har därefter fortsatt tillverka braskaminer enligt Danielssons uppfinning. Tydligen dödade Nibe AB patentet bara för att slippa att erlägga royalty.

Lennart Danielsson har förlorat tiotals miljoner kronor i royaltyintäkter och Nibe AB har tjänat hundratals miljoner på hans unika uppfinning.  Läs vidare: Nibe AB bröt ensidigt licensavtalet

Det är således inte bara i de fattiga utvecklingsländerna som företagare och entreprenörer saknar skydd för sina uppfinningar och företag. 

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt
 

Bankrättsföreningen