[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I en lång intervju med Björn Hedensjö för Dagens Industri (DI Weekend 21 –22 april, 2006) utfrågas hon om hennes nya internationella toppjobb, som tredje högsta ämbetsman inom organisationen. Det framgår också av intervjun, att hennes nya arbete inte hindrar henne från att fortfarande ha kritiska synpunkter på Sverige.

Redan tidigare har Inga–Britt Ahlenius blivit rejält uppmärksammad. Det var hon när hon ingick i den korruptionsutredning som till slut fällde EU-kommissionären Jacques Santer. Men hon har också hållit hög profil i den svenska samhällsdebatten, under åren i Kosovo och i New York. Hennes kritik handlar ofta om den svenska oviljan och oförmågan att utkräva personligt ansvar.

- I Sverige tillsätter vi kommission efter kommission, men ingenting händer, säger hon i intervjun med Hedensjö. Att ingen avgått som direkt följd av den taffliga hanteringen av tsunamikatastrofen, anser hon vara ett nästan övertydligt exempel. Om nu Lars Danielsson, som är statsminister Göran Perssons statssekreterare och närmaste man, kunnat beslås med att ljuga är det verkligen konstigt att han sitter kvar, anser hon.

Ett annat rött skynke för Ahlenius är den svenska utnämningspolitiken – regeringens rätt att utse generaldirektörer, ambassadörer, domare och landhövdingar. Det är knappt att hon törs berätta för folk från andra länder om hur det fungerar i Sverige. Med ett sådant här politiskt utnämningssystem, kan vi inte ratificera FN:s antikorruptionsstadgar, säger hon i intervjun.

Personligen efterlyser jag fler personer av Inga Britt–Ahlenius kaliber, som vågar sticka ut hakan i samhällsdebatten. Min egen uppfattning, efter vad som hände under den svenska bankkrisen 1987 - 1993, är att ju större skandal, desto tystare blir det efteråt. Ännu, mer än 15 år efter Sveriges största ekonomiska kris genom tiderna, är det få som vågar stå upp och berätta sanningen om vad det var som hände.

Ett av undantagen är författaren och journalisten Hans–Göran Björk som i den nyutkomna boken: Den ena den var vit…Om konsten att sänka skepp som är en berättelse om en statlig banks kamp mot Rederi AB Slite som banken försatte i konkurs för att gynna konkurrenten Silja Line.

Under denna period tävlade den konkursmässiga statliga Nordbanken (numera Nordea) och de andra affärsbankerna som var konkursmässiga redan 1990, att göra sig skyldiga till de värsta rättsövergrepp mot sina kunder som man ville bli av med. Trots att jag själv redan redogjort för vad som hände i fyra böcker, kompletterar Hans–Göran Björk min beskrivning på ett bra med en utförlig redovisning vad som händer när ett bolag drabbas, där fortfarande ingen har har ställts till personligt ansvar för vad som inträffade.

Hans Dalborg som var VD för banken under denna tragiska period, var inblandad i de flesta ärenden som handlade om uppsägning av krediter. I stället för att straffas blev han befordrad till styrelseordförande i banken.

Lars Thunell som var VD för det statliga skräpbolaget Securum dit Nordbanken förde över många av sina skötsamma kunder för likvidering blev VD för storbanken S-E-B. Bägge kunde efter sina märkliga ”insatser” under bankkrisen kvittera ut närmare 100 miljoner kronor i olika avgångsvederlag

Men Dalborg och Thunell har inte varit ensamma om att vilseleda kunderna om orsakerna till bankkrisen. I Bankstödsnämndens verksamhetsberättelse 1 maj – 30 juni 1993 påstår Stefan Ingves som var generaldirektör för nämnden, att det var först under hösten 1990 som de första tecknen syntes att Sverige hamnat i en finanskris.

Inte ens när Stefan Ingves långt senare i en artikel i Ekonomisk Debatt (1998) ljuger genom att upprepa påståendet att det först var hösten 1990 som den första stormsvalan siktades, trots att krisbankerna redan var på obestånd den 1 februari 1990, blir det några konsekvenser för att han ljuger. I stället blir han några år senare befordrad till riksbankschef.

Precis som jag själv, i min egenskap av skribent i finansrätt där jag tidigare skrivit åtskilliga debattartiklar om bankkrisen i både Dagens Industri, Finanstidningen och Svenska Dagbladet, vet förstås Stefan Ingves att krisen utlöstes genom de svenska bankernas uppenbara brist på kapitaltäckning, som visade sig vara mycket större än vad som redovisats i tidigare verksamhetsberättelser.

Därför vill jag upprepa Inga–Britt Ahlenius fråga varför personligt ansvar saknas i Sverige ?

Varför har fortfarande ingen ställts till svars för några av de grövsta ekonomiska brotten som förekommit i landet, där krisbankerna tillåtits av både en borgerlig och socialistisk regering att i olika ”kränkarregister” förtala och försätta sina skötsamma kunder i konkurs, trots att det var bankerna som var på obestånd.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen