Fredagen den 9 juni 2006 sparkade Rikspolisstyrelsen den dömde kommissarien Olle Liljegren som efter långa rättsprocesser till slut dömts till villkorlig dom av Högsta domstolen. (HD) Trots att Liljegren friats från nästan alla brottsanklagelser, eftersom han bara lytt sina chefer, anser rikspolischef Stefan Strömberg och övriga i nämnden gjort sitt som polisman.

Vad domen visar är att ledningen för polisen gör som i bankerna. Man sparkar neråt eller åt sidan när man själva begått allvarliga fel och brotten upptäcks. Eller också lägger man helt enkelt ner utredningen när saken anmäls till polis och åklagare.

Det fick författarna och journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou erfara när de gjorde avslöjanden i den s k IB-affären. För denna upptäckt fick de fängelse. Socialdemokraternas och fackets ”åsiktsregister” har skadat många. Flera har förlorat sina arbeten och blivit arbetslösa på livstid, bara för att de felaktigt utpekats som brottslingar eller politiska aktivister i registret.

Bankerna använder sig också av olagliga ”kränkarregister” där de förtalar sina kunder som de tvistar med. Registren används på olika sätt. Bl a för misskreditera sina motståndare i rätten. När jag själv fått tag i några av dessa olagliga register anmälde jag bankernas ”svarta” lista till polisen. Utredningen lades snart ner. När det framkom att den högsta polisledningen med Sten Heckscher i spetsen var inblandat i den olagliga hanteringen ville man inte längre utreda ärendet.

Upphovsmännen och de inblandade i hanteringen av bankernas ”svarta lista” går fortfarande fria. I dessa sk ”dödsskalleregister” blandas verkligt kriminella med oskyldiga människor som anklagas för samröre med maffian eller för att de begått brott som aldrig ägt rum. Den f d rikspolischefen Sten Heckscher (s) som jag i min bok ”Från folkhem till fattigstuga” (2004) avslöjade att han samarbetade med bankerna kring detta register, blev befordrad.

Efter avslöjande var det omöjligt för honom att sitta kvar som rikspolischef, men eftersom han är politiker och tjänar det socialdemokratiska partiet, slapp han dela Olle Liljegrens oblida öde. Han sparkades uppåt och blev chef för en domstolsenhet i stället. Till och med Europaparlamentets f d talman Nicole Fontaine har i brev till mig i skarpa ordalag kritiserat att Sverige tillåter denna olagliga och kränkande registerhantering, som fortfarande pågår.

Vissa brott är tydligen så hemliga att när de utreds så hemligstämplas hela utredningen om brottsundersökningen läggs ner redan av polisen. Det fick ett förbund erfara som anmälde sin f d ordförande för att undanhållit den tidigare bokföringen och inte redovisat intäkter som han borde. Den gjorda undersökningen hemligstämplades och lades i malpåse. Anmälarna fick aldrig veta varför.

Det skulle därför dröja fem år innan förbundsledningen själva lyckades få tag i den försvunna bokföringen. Det visade sig då att den tidigare ordförande fortfarande utnyttjade en aktiedepå i förbundets namn, trots att han tidigare skriftligen försäkrat att depån inte hade någon som helst anknytning till förbundet. Han hade dessutom också förfogande över två plusgirokonton i förbundets namn, som han själv använde sig av trots att han tidigare erkänt att han själv inte längre hade någon teckningsrätt, till förbundets plusgirokonto.

När även sådana brott tystas ner av polisen är det kanske inte så konstigt att det svenska rättsväsendet inte längre fungerar som det borde. En konsekvens av hur det kan gå till ser vi i Liljegren fallet.

De båda misstänkta i det narkotikaärende som polisen med sina hemliga spaningsmetoder utredde gick fria – trots att Liljegren och hans chefer hade tillgång till ordentliga bevis och spaningsbilder som visade hur männen lastade in narkotikan i sin bil. Dessa bilder fick åklagaren aldrig se. I stället var det Liljegren själv som fick sparken bara för att han utförde de order han blivit tillsagd att göra.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund