[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Därefter tillrättalades alla handlingarna i Riksarkivet, för att ge eftervärlden ett så gott betyg som möjligt av konkursförvaltarnas usla insatser kring likvideringen av Ivar Kreugers enorma tillgångar. Innan dess försökte regeringen genom att hemligstämpla alla handlingar, dölja vad som skett så länge som möjligt. Det skulle därför dröja ända fram till 1999, innan det gick att granska Kreugerarkivet, utan justitieministerns godkännande.

Sven Olof Arlebäck som har en tvärvetenskaplig filosofie doktorsexamen i aktiebolagsrätt, företagsekonomi och ekonomisk historia och mer än 30 års erfarenhet som företagskonsult och styrelseledamot i olika företag inom och utom landet har vid sidan av sin VD-roll ägnat sig åt en omfattande forskning kring vad som hände med Ivar Kreugers tillgångar som han berättar om i den uppmärksammade boken: Kreugerkraschen Storbankernas verk (Wallgårds förlag, 2000) Själv har jag hittills skrivit fem böcker om vad som hände under bankkrisen. Min senaste bok heter: Falskspel i affärer och politik (Bankrättsföreningen, 2006)

I Arlebäcks bok får man klart för sig att Kreugerkraschen hanterades på samma sätt som den svenska bankkrisen 1987 – 1993. På skuldsidan accepterades alla krav, oavsett om de kunde styrkas eller ej, medan samtliga tillgångar nedvärderades. Kreuger & Tolls ( K & T:s ) stora fastighetsinnehav var i konkursstaten från början inte upptaget till något värde. Under bankkrisen nedvärderades kundernas fastigheter med mellan 50 – 70 procent. Deras tillgångar överfördes till olika ”skräpkreditföretag” som statliga Securum.

Omedelbart efter mordet på Ivar Kreuger inleddes den största förtalskampanj mot Ivar Kreuger som företagare som någonsin genomförts i Sverige. I denna kampanj deltog Sveriges största tidning, Dagens Nyheter (DN). Den 6 april 1932 skrev DN på sin första sida: ”Falskt bokslut hos Kreuger. Borttrollade skuldposter, obefintliga tillgångar och fiktiva toppvinster. Bedrägeriet spåras flera år tillbaka.” Att denna information var både felaktig och helt och hållet missvisande dementerades aldrig.

Vice häradshövdingen Wallenberg (som var en av dem som tjänade mest på Kreugers konkurs genom sitt engagemang i Stockholms Enskilda Bank, ville inte vara sämre än DN. Han skrev därför till kung Gustaf V att ”aldrig kunde jag likväl tro att Kreuger var en fullständig svindlare”. Den 28 april återkom DN genom att påstå att bristen hos K & T uppgick till 100 miljoner kronor. Var man nu fått den uppgiften ifrån ?

Samma sak hände under bankkrisen. Bankerna valde att både öppet förtala många av sina största kunder i pressen och att publicera olagliga register över sina kunder, som anklagades för brott som de aldrig hade begått. Sedan användes registren i våra domstolar för att bankerna lättare skulle vinna alla processer, som blev en direkt följd av bankkrisen.

Kreugergruppens fallissemang 1932 var den största enskilda ekonomiska krasch som drabbat det moderna Sverige fram till denna tidpunkt. Konsekvenserna för landets ekonomi blev dock knappast märkbara, eftersom gruppen främst var internationellt orienterad och de sysselsättningsmässigt tunga industrierna övertogs av de svenska bankerna som gjorde lysande affärer.

Den svenska bankkrisen 1987 - 1993 fick förödande konsekvenser för Sveriges framtid. Stora delar av företagsamheten raderades ut. Många av storföretagen såldes till utlandet. Välskötta fastighetsbolag och medelstora företag försvann, medan arbetslösheten ökade dramatiskt. Statsskulden steg med tusen miljarder kronor.

Vad bägge dessa kriser tydligt visar är att staten inte skall tillåtas att agera genom att ensidigt gynna den ena parten (bankerna) som skedde under både Kreugerkraschen och bankkrisen. De stora vinnarna i K & T:s konkurs blev Handelsbanken och Wallenbergssfären. De stora förlorarna som vanligt småspararna.

Under bankkrisen fick både allmänheten och företagarna betala vad krisen kostade. Många företagare med sina liv och företag. Allmänheten debiterades en extra ränta på 3 procent och Nordbanken som bytte namn till Nordea, fick statliga bidrag på över 50 miljarder kronor, som banken slapp att betala tillbaka.

Bakom K & T:s ekonomiska ställning vid tiden för mordet på Ivar Kreuger låg knappast några svindlerier från Ivar Kreugers sida. Det gjorde det heller inte från bankkundernas sida under bankkrisen. Krisen berodde på att bankerna hade alldeles för liten kapitaltäckningsgrad och själva var skyldiga att begära sig i konkurs – men aldrig gjorde det.

Konkursen i K & T beviljades på synnerligen osäkert och diskutabelt underlag. Borgenärerna utanför storbankerna gavs inget inflytande på handläggningen. Inte ens efter sex månaders utredningsarbete ansåg man sig kunna presentera ett tillfredsställande ekonomiskt underlag. Åtskilliga i konkursstatens utelämnade eller undervärderade tillgångar kom senare i dagen.

Under bankkrisen tillät statminister Carl Bildt och bankminister Bo Lundgren bankerna att agera efter eget gottfinnande mot sina kunder, med katastrofala konsekvenser för alla som drabbades.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen