LO:s chefsekonom Dan Andersson kommenterar finansdepartementets historieskrivning:

1. 90-talskrisen var inte den borgerliga regeringens fel, skriver finans- departementet i en ny rapport. Finanskraschen och massarbetslösheten berodde på 80-talets socialdemokratiska regeringar som hukade för LO.

2. I dag skriver L0:s DAN ANDERSSON att facket hade en stor del av ansvaret.
   

EKONOMISK POLITIK har de senaste decennierna som helhet misslyckats. Politikens uppgift är att samtidigt skapa tillväxt, ökade reallöner och ökad sysselsättning vid prisstabilitet och balans i statens finanser. Det har inre lyckats på drygt 20 år. Vem är nu mest ansvarig för misslyckandet?
   Det är tre krafter som är ansvariga för 80- och 90-talens politik.
   För det första har parterna på arbetsmarknaden ett ansvar. Det stora felet var att regeringen och parterna vid mitten av 1980-talet inte anpassade inflationstakten till omvärldens nivå. Först 1992 började Sverige anpassa inflationen ned till de ca två procent som kännetecknar Övriga Europa.
   Det ledde till en kraschlandning i Sverige och massarbetslöshet i nivå med 1930-talets-siffror och skenande budgetunderskott. Den reala räntan efter skatt steg med ca tio procentenheter, vilket innebar att förmögenheterna minskade och bankerna fick enorma förluster. Orsaken var skattereformen som sänkte avdragsvärdet samtidigt som inflationen föll.
   För det andra har de verkligt stora misstagen skett på Riksbanken. Mellan 1985 och 1992 drev den en linje med avreglering av kapital och kreditmarknader, vilken bidrog till en kreditexpansion som i sin tur ledde fram till ekonomins överhettning. Avregleringen av kreditmarknaderna borde ha kombinerats med antingen en stram finanspolitik, vilket var politiskt omöjligt, eller en stram penningpolitik, vilket inte var möjligt med fast växelkurs.

EN KRAFTIG räntehöjning for att bromsa kreditexpansionen hade sprängt den fasta växel­kursen genom det kapital inflöde en sådan ränteökning hade skapat.
   Kronan borde alltså ha apprecierats (dvs värdet på kronan ökats) och därigenom minska exporten för att kunna avreglera kreditmarknaden. Summa summarum blev resultatet av den ogenomtänkta avregleringen att Riksbanken själv aktivt bidrog till valutakrisen 1992. Den fulla vidden av Riksbankens oansvariga politik är enligt min mening ännu ej allmänt känd, och det är bra om regeringen nu vågar peka på Riksbankens ansvar för 90-talets utveckling.

l MITTEN AV 1990-talet fördes en extrem penningpolitik där Riksbanken gravt underskattade ekonomins potential för tillväxt. Riksbankens egna inflationsrapporter visar hur fel den räknade och hur risken för inflation ständigt överdrevs. Framför allt misstrodde banken förmågan att sysselsätta de arbetslösa. Riksbanken bromsade onödigt tillväxten.
   Den tredje ansvariga parten är regeringar av olika kulörer. Jag erkänner att LO borde ha stött regeringen i syfte att åstadkomma en stramare finanspolitik i slutet av 80-talet. Men då var regeringen, läs Feldt, inbegripen i en ideologisk konflikt med löntagarna om avregleringen, och politikens färdriktning var så vinglig att det inte fanns stöd hos löntagarna för en nödvändig momsökning. Feldt ville liberalisera Sverige, och då fick han inte stöd för en stark finanspolitik.
   Sedan kom Bildt och Wibble 1991 och förvärrade krisen genom att strama åt finanserna när ekonomin rutschade utför. 1990-talet kom främst att karaktäriseras av otillräcklig efterfrågan och därmed arbetslöshet. LO framförde kritik mot att staten stramade åt budgeten för mycket, och vi kunde visa att med regeringens politik skulle vägen fram till en balanserad arbetsmarknad bli lång.
   Vi sa till regeringen Carlsson:
Ni behöver inte spara mer än ca 50 mdr kr ytterligare i budgeten, men den sparade närmare 80 mdr kr mer än regeringen Bildt. Varför tog då regeringen till så mycket så att den blev världsledande i budgetsanering men tappade en stor del av väljarnas förtroende och förlängde perioden av arbetslöshet?

Dan Andersson
(Dan Andersson år chefekonom på LO. Han var arbetslös en kort period på 60-talet och har flera bekanta som drabbades av 90-talskrisen. Han säger att han troligen kommer att rösta på Göran Persson i nästa val.)