Det är angeläget att riksdag och regering under pågående översyn av den svenska banklagstiftningen, som nu förbereds inom finansdepartementet, får en klar bild av orsaken till bankernas stora förluster. Medborgarna behöver få en rimlig förklaring till bankernas problem och förstå varför vi alla nu tvingas betala. Detta startade Bankkrisutredningen 1995 01 14 avslutades 1995 01 15

Det väsentliga är att föreslå åtgärder som främjar utveckling av ett sunt banksystem med starka banker, fri konkurrens och hederliga bankmän som tillgodoser en samhällsnyttig utveckling.

Utredningen kom fram till att principen med en enda auktorisation där statens tillsyn över bankerna och betalningssystemet främst utövas av Finansinspektionen och Riksbanken, mot bakgrund av svenska bankmäns internationellt sett låga moral och etik samt bristande självtillsyn, ej uppfyller den rättssäkerhet som EU:s inre marknad kräver.

Utredningen understryker behovet av en förstärkt insyn från samhället i såväl banker, försäkringsbolag och övriga kreditinstitut. Bankkrisen med dess utlösning av enorma kreditförluster är tungt vägande skäl för dessa krav. Den allvarligaste kritiken kan dock riktas mot finansmarknadens sätt att genom uppenbar planmässig och samordnad plundring av lånekunder överföra delar av kundernas samlade förmögenheter för täckande av bankernas förluster och kapitaluppbyggnad.

Detta påkallar ökad statlig kontroll och lokala kontrollanter underställda kommun och finansinspektion i varje kommun med uppgift att värna bankkunders rättssäkerhet. Samtliga bankkunder skall kunna vända sig med klagomål rörande såväl inlånings- som utlåningärenden till den lokale kontrollanten liksom exekution vid konkurs och ackord.

All bankpersonal föreslås fortlöpande vandelprövas och godkännas av myndighet. De lokala kontoret föreslås av utredningen att årligen åläggas inhämta godkännande över verksamheten för att erhålla tillstånd att bedriva lokal bankverksamhet i landet, till dess att bankverksamheten uppfyller de högt ställda krav som EU:s inre marknad eftersträvar..

Härmed överlämnas utredningen Bankkrisen.

Utredningen avslutar därmed sitt arbete.

Stockholm 15 januari 1993

Utredningen har under sitt arbete vägt in olika parametrar för att få fram den grundläggande orsaken till bankkrisen. Bankerna är bara en part i ett mycket komplicerat samhälle där det existerande politiska systemet från tid till annan kulminerar i oönskade resultat.

Ingen part kan därför ensam belastas för det som hänt och ingen skall därför ensam tvingas bära ett större ansvar än andra. Dock har vissa enskilda och företag drabbats hårdare av bankkrisen än andra. De drabbade måste ges möjlighet till upprättelse.

En viktig uppgift är att höja kraven på etik och moral inom finansvärlden. Finansiella övergrepp på låntagarna kräver ökat rättsskydd och att samhället lagstiftar om skadeståndsregler när banker förgriper sig på sina kunder. Det måste bli lika tryggt att låna som att sätta in pengar i banken.

Miljard efter miljard i nedskrivna fastigheter har ackumulerats i bankerna eller deras närstående holdingbolag. Bankmän blev befordrade. Den bankman som avslöjats eller kritiserats för sitt ha förgripit sig på bankkundena fick fallskärm eller en kick snett uppåt med välbetald anställning på ett nytt bankkontor. Samhället saknar lagstiftning som reglerar bankerna och bankmännen kan bete sig hur som helst. Etik och moral har upplösts , laglösheten har tagit överhand.

Idag har bankmän utvecklat ett insiktsfullt kunnande i att bete sig illa, plundra och misshandla sina låntagare. Nu går bankerna snart in i nästa fas, nu skall bankernas stora tillgångar i fastigheter säljas, pengarna tillförs bankens kassa, banken får ett ökat värde och nya aktier säljs på marknaden som ger banken ännu mer pengar.

Bankkundena kan inte längre lita på bankerna. Priset för banksystemets omorganisation är att redan ca 50.000 företag slagits sönder under 1990-talet , 10.000 tals husägare har tvingats gå från hus och hem utan att lagen kunnat nå de ekonomiska brottslingarna i våra banker. Samtliga taxiförare vandelprövas för att få tillstånd att köra taxi - bankernas ekonomiska brottslingar utövar samhället ingen vandelprövning kring. Detta är skillnaden mellan små och stora brott i Sverige.

Nu behöver Sverige en skärpt banklagstiftning och börja rensa bort de bankmän som inte uppvisar en god etik och hög moral samt förmåga att bedriva en sund bankverksamhet.

Bevisen på bankernas övergrepp är överväldigande...

Den Svenska kreditmarknaden har under senare år genomgått stora förändringar bland annat till följd av avregleringar, anpassning av det svenska bestämmelserna så att de harmoniserar med de internationella regelverken, teknisk utveckling, friare valutarörelser och ökad konkurrens. Svenska banker och övriga kreditinstitut har genom Sveriges avtal med Europeiska samarbetsområdet (EES) och EU-avtalet numera rätt att tillhandahålla samma finansiella tjänster som gäller inom den inre finansiella marknaden.

En översyn av den svenska banklagstiftningen förbereds nu inom finansdepartementet med utgångspunkt från att någonting måste vara fel eftersom bankerna drabbats av stora kreditförluster. Den kanske allvarligaste kritiken mot nu gällande banklagstiftning är de möjligheter som den ger bankerna att på sina kunders bekostnad täcka sina förluster. Detta gäller särskilt lånekunder som lämnats utan skydd av fungerande lagstiftning, men också placerare vars tillgångar urholkats av bankernas ekonomiska manipulationer.

Bankernas avreglering anges ofta vara orsak till den ökande finansiella kriminaliteten inom bankerna.

Genom ändring av lagstiftningen för bankerna har införts obligatorisk auktorisation för kreditinstitut, lämplighetsprövning av större ägare och krav på visst minsta kapital. Kravet på harmonisering med EU:s inre marknad innebär ytterligare stora förändringar av den svenska banklagstiftningen så att respekten för betalningssystemet kan upprätthållas.

En ekonomisk kris uppstår när pengar inte finns till att fullgöra betalning. Bankkrisen utlöstes av att bankerna inte förmådde fullgöra sina betalningar på grund av de förluster bankerna åsamkades av sina kunder. I många fall åsamkade bankerna sina kunder skada vilket i sin tur kunde leda till att banken skadades men också att banken gagnas av detta.

En bank får enligt bankrörelselagen bara ge kredit om låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen. Dessutom krävs betryggande säkerheter för lånet.

I efterhand kan konstateras att bankerna avstod från att skaffa sig tillräckliga säkerheter eller att säkerheterna var betryggande när lånen togs och att värdet därefter försämrades. Bevisföringen huruvida uppsåt förlegat är mycket svår och grannlaga.

Bankerna vill hävda att det var låntagarna och politiska åtgärder som utlöste bankkrisen. Politikerna å sin sida kritiserar styrelserna i de stora bankerna för att alltför lättvindigt ha släppt igenom tveksamma krediter. Dock vill politikerna inte gå så långt som till att införa skadeståndsregler för försumliga bankstyrelser.

Denna typ av skadeståndsregler skulle i stor utsträckning komma att innebära att styrelserna tvingas ta straffansvar för åtgärder som anställd personal begått ute i de enskilda bankkontoren. Vad som i verkligheten sker ute i storbankernas kontorsnät saknar vanligen den ansvariga styrelsen insikt i. Ett ökat ansvar och tillsyn för verksamheten måste därför läggas på de ansvariga ute i kontorsnätet. De ansvariga måste kunna lita på de andra.

TVEKSAMMA KREDITER

Det som utlöste finanskrisen var avregleringen av den svenska penningmarknaden och möjligheten att fritt föra pengar över landets gränser. Bärande motiv för fria valutarörelser var att svensk industri önskade trygga svensk råvaruexport genom att förvärva avnämarföretag i Centraleuropa. Åtgärden vidtogs innan Sverige hade avtalat om valutasamarbete med påföljd att den svenska ekonomin blottades för internationell valutaspekulation.

Svensk industri hade under lång tid haft riksdagens stöd i en frihandelspolitik som innebar att industrin kunde importera billiga insatsvaror som sattes samman till export av kvalificerade svenska industriprodukter.

Fria valutarörelser och sänkta tillverkningskostnader fick den svenska storindustrin att flytta stora delar av sin produktion från Sverige och företagen sålde samtidigt sina fastigheter till de stora kapitalplacerarernas fastighetsbolag. En mindre del såldes också till obemedlade fastighetshajar. Detta möjliggjordes av att avregleringen av bankerna medgav att dessa nu tilläts att låna ut så mycket de ville till vem de ville. Bankerna hade också möjlighet att ta upp lån utomlands för att finansiera en expansiv utlåning till företag och konsumenter.

Banker lever på skillnaden mellan in och utlåningsräntor vilket medförde att bankerna avstod från att ta in tillräckliga säkerheter eftersom alla förväntade sig en fortsatt inflation och värdestegring. Det svenska näringslivet antogs befinna sig i ett expansivt skede i och med att EES-avtalet förväntades ge näringslivet en hemmamarknad med 350 miljoner konsumenter.

Att den svenska finansmarknaden tillfördes upplånat kapital från utlandet, främst Tyskland dolde det faktum att det svenska handelsutbytet försvagades och att betalningsförmågan för de av fastighetsspekulation växande ränte- och hyreskostnaderna försämrades. Det mesta av det upplånade kapitalet användes trots allt till förnuftiga investeringar. Politikerna lade stor vikt vid att hjälpa nya företagare att starta eget.

Sveriges grundläggande problem var landets oförmåga att till följd av kostnadsutvecklingen inom landets gränser producera efterfrågade produkter och tjänster som köparna var villiga att betala för. Som följd av detta tvingades politikerna att koncentrera sig på att lösa följdproblemen, arbetslöshet, budgetunderskott och finanskris.

I slutet av 1980-talet kunde praktiskt taget vem som helst gå in i banken och be om ett fastighetslån, och då också kunna få låna upp till 105% dvs hela husets värde plus lagfartskostnad.

En starkt bidragande orsak till bankkrisen var att samhället med höga subventioner medverkade till att finansiera nyproduktion av bostäder. Det var också lätt att få fram kapital till att finansiera byggandet av nya industriområden.

Att bankkrisen först slog till inom fastighetsmarknaden har sin förklaring i att de av inflation högt uppdrivna produktionskostnaderna godtogs som fullgod säkerhet för lån. I många fall presenterade värderingsmän kraftigt överoptimistiska fastighetsvärderingar vilket ledde till en kraftig spekulation i fastigheter.

Med en nära 100-procentig upplåning av höga fastighetsvärden kom konjunktunedgången som en chock för marknaden. Det svenska kostnadsläget var till följd av den stora kapitaltillgång som uppstod genom bankernas upplåning utomlands mycket högt och exporten uppvisade ett negativt handelsutbyte i slutet av 1980-talet till följd av växande prylimport från lågprisländer. Sverige hade för att främja monteringsindustrin och export av slutprodukter förhandlat bort möjligheten att med importtullar begränsa import från lågprisländerna. Svenskarna började köpa utländskt samtidigt som allt fler medborgare försörjdes av arbetslöshetskassor och socialtjänstlagens förmåner.

Det var för företagen lönsammare att importera än att investera i svensk produktion. Storindustrins utflyttning ur landet samt den växande kris detta medförde för storindustrins legotillverkare, avmattningen inom byggandet samt en allmän dämpning av konjunkturen avslöjade att såväl enskilda företag som fastighetsägare saknade tillräckliga inkomster för att förränta bankernas utlåning. Därmed sjönk de högt belånade husens värde och banksystemet förmådde i sin tur inte längre betala sin upplåning.

Värdet i hela nationens samlade fastighetsbestånd bedömdes under 80-talets högkonjunktur och lånekarusell ha varit uppvärderat till mellan 5.000 och 6.000 miljarder kr. och att det på ett par år sjönk med 1.500 till 2.000 miljarder kronor. Detta skall ses som jämförelse med de ca 175 miljarder som bankkrisen idag kostat bankerna. Det var marknaden som drabbades av de stora kapitalförlusterna.

Fastigheter utan hyresintäkter kan inte förränta dyra lån, därmed saknar husen sitt höga värde. Så blev Sveriges banksystem bankrutt med något enstaka undantag.

Flykten av företag och kapital

från Sverige var planerad i

detalj, krisen skulle

betalas av folket

Vi exporterar tillverkningsindustrier och arbetsplatser till Centraleuropa och även några andra delar av världen. I allt snabbare takt exporterar vi det som är grunden till vårt välstånd.

Svenskägda tillverkningsindustrier skall garantera avsättning för oförädlade svenska basråvaror när utbudet från öststatsmarknadens oerhört stora råvarutillgångar blir möjlig. Idag gynnas svensk förädlingsindustri av att redan vara etablerad på EG:s masskonsumtionsmarknad. I slutet av 80-talet köpte svensk storindustri tillverknings- och avnämarföretag främst inom EG. Var denna satsning rätt väg? Allt fler börjar nu inse, att vi försummat att satsa på vår egen framtidsindustri.

Varför skulle vi då tillåta att storindustrin investerar i andra länder istället för i Sverige. Bygger vi välstånd åt andra med våra pengar medan de arbetslösa gamla och sjuka får det allt sämre.

Dagens ekonomiska kris är inget annat än att medborgarna genom att betala skatt, betala bankakut, betala höga räntor och betala höga hyror nu tvingas betala övervärderade tomma fabriker och fastigheter som någon annan äger. Skall man betala så hör det också till att man skall få något för pengarna. Eller som en hyresgäst uttryckte saken. "Vi betalar gärna för tomma lägenheter, men då skall vi också ha nyckeln".

Den första halvan av 80-talet reglerades penningmarknaden hårt. Staten kunde låna ut enorma summor till bankerna, lån som till stor del finansierades genom sedelpressarna och gav staten stora ränteinkomster. Genom valutaregleringens avskaffande blev det också möjligt för bankerna att utöver kundernas inlåning också själva gå ut och låna på den internationella penningmarknaden. Penningmängden växte i de svenska bankerna.

Bankerna fick låna ut hur mycket de ville till vem de ville, varpå bankerna också tilläts att låna upp så mycket som de önskade på den internationella finansmarknaden.

Detta medförde att de stora svenska fastighetsbolagen och storföretagen att spekulera genom att sälja och köpa hus. De stora industriföretagen sålde sina hus. Pengarna investerade de i EG:-ländernas företag, industrier, fastigheter och finansmarknad.

Den stora utlandsupplåningen i bankerna blev förödande för svensk ekonomi, när Tyskland valde att finansiera återföreningen med DDR med hjälp av lån. För att locka kapital till återuppbyggnadsarbetet höjde Bundesbank räntan, vilket också fick till följd att den tyska inflationen och budgetunderskottet hölls nere. Förtroendet för D-marken stärktes, vilket medförde att investerare bytte ut Svenska kronor mot D-mark. Sverige tvingades höja räntan för att hindra valuta att lämna landet.

Finanskris är den kamp, där staten skall lyckas besegra spekulationen, eller där spekulationen besegrar staten.

Ett försvagat näringsliv leder obönhörligen till svaga statsfinanser. Svaga statsfinanser och ett svagt näringsliv kräver en plundring av sparkapitalet, på samma sida står då de som fattar besluten. I sina händer har de sedeltryckeriet, lagen, beskattningsrätten och arbetslösheten och över allt annat makten över massmedia och spekulationen.

Den av dessa mäktiga intressen iscensatta spekulationen anar allmänheten ingenting, ekonomer tiger, allt medan staten skriver växlar, vilka Riksbanken diskonterar med nya sedlar, bankmän lånar i främmande valutor varmed de fyller marknaden och på¨"ett konstlat sätt" ökar köpkraften, medan ingen motsvarande ökning av varuproduktion sker. Varubrist, höga räntor och penningöverskott försämrar pengarnas värde. Avvecklingen av valutareglering och möjligheten att fritt låna utomlands innebär, att det i verkligheten inte finns någon säkerhet för riksbankens sedlar.

Mot inflationen och pengarnas värdeminskning hjälper till slut inte de höga räntorna. Möjligheten att tjäna pengar består i att få krediter. Realvärden i hus och maskiner stiger och pengar sjunker. Den som överlever är den som får kredit, den som blir utan kredit förlorar.

När bubblan brister,- ty det gör den alltid när samhällsekonomin blir för svag,- genomförs en minskning av myntets vikt, vilket är detsamma som att bemäktiga sig en del av de enskildas förmögenhet.

Alla sparare ser sitt kapital minskas med samma procent som kronan förlorar i värde mot andra valutor. Då antalet små kapitalägare är stort bland det strävsamma svenska folket, blir den förlust som den beslutade nedskrivningen innebär ruinering, arbetslöshet och misär för 100.000 tals idogt arbetande och sparande människor.

Kronans minskade värde betyder, att utlänningen kan köpa mer av vårt mynt och att han kan köpa mer av våra exportvaror. När vårt mynt blir mindre, måste vi ge mer för utlänningens mynt och då kan vi inte importera lika mycket som förut. Då får vi själva mindre att leva på. Att betala mer för import i utbyte mot export, när man istället borde ha producerat efterfrågade varor.

När staten devalverar

betyder det, att staten vägrar betala för hela sin skuldsedel. Men den stackare som äger skuldsedeln tvingas lika fullt att betala med samma arbete eller värde som tidigare. Därför kan ej en högkonjunktur, som utlöses av att staten vägrar betala, kallas för högkonjunktur. Den är inget annat än att plundrarna raskt placerar det som de tagit. De vet att efter devalvering följer alltid hög inflation. "All time high" på börsen är inget annat än aktievärden mätt med en svagare svensk krona.

Spararnas medel i form av kontotillgodohavanden, statslån, livförsäkringar omformas från värdefullt mynt till ett med mindre värde.

Vid devalvering blir det för staten vinst på alla de skuldsedlar som är i omlopp. De övriga delar på den vinst de erhållit genom att byta skuldsedlar mot hus och annan egendom. Aktien är en del i företagets egendom och substansvärden.

I sin förtvivlan och sitt armod tvingas miljoner människor att förlora. De intecknar hus och hem och lämnar de värden de tidigare ägt. Den fattige som lånat nekas vidare kredit och berövas med konkurs, utmätning och beslag de värden han tidigare besatt. Finansmän, som själva ständigt spekulerar, talar om sparsamhet och försiktighet. Talar gott om penningens fasta värde och det omoraliska i spel och spekulation.

Själva söker de nyttja landets svårigheter till att bemäktiga sig andra människors pengar. Trodde verkligen de som valde män till Sveriges riksdag och regering att mer än hälften skulle vara tjuvar? Ty, det är i Sveriges Riksdag som de lagstiftade spelreglerna för spekulationen beslutas. Historiens dom över vår tids riksdagsmän kommer att bli hård ty landet har inte styrts av lagar utan av en växande korrumption och laglöshet.

Kronans plundrade värde

Under 30 år har den Svenska industriproduktionens andel stadig minskats vilket försämrat landets ekonomi.

Det svenska sparkapitalet har gång efter annan plundrats och fyllt de misskötta storföretagens och statens kassakistor med miljard efter miljard.

I fredstid har finansmän och politiker plundrat sina landsmän likt de krigsbyten som tages från fienden. De som är inställda på denna vinst talar ej öppet om moral, etik eller nationell katastrof. Ytterst är de rädda om spararna ty det är de som föder dem. Det verkliga välståndet i vårt land måste alltid byggas på tre grundstenar: Snille, arbete och sparsamhet.

Politisk missbedömning

Den stora politiska missbedömning som gjordes var att när svenska storföretag investerade i EG, så undvek de utländska investerarna att investera i Sverige. Därmed misslyckades det svenska experimentet.

Socialdemokratin förlorade i valet 1991 folkets förtroende. Under treårsperioden 1989 t.o.m. 1991 blev det 17.378 företagskonkurser, men sysselsättningen kunde hållas uppe genom att bankernas utlandsupplåning också förvandlades till konsumtionskrediter och ökad köpkraft. Den avgående socialdemokratiska regeringen drog i tyglarna för att söka hindra inflationen och det växande handelsunderskottet..

Europeiska banker lånade Svenska banker stora belopp, skillnaden var att det var de svenska storföretagen, som bestämde om och när svenskt kapital skulle föras över landets gränser. Det var också utländska banker och finanscentra som bestämde, när de svenska bankerna skulle betala tillbaka sina lån. Lån som bankerna i sin tur lånat vidare och som snart visade sig sakna säkerhet. Lån som vid det här laget blivit en tung börda för bankernas kunder.

Detta är vådan av den fastighetsboom som rådde under slutet av 1980-talet. Företagen sålde fabriker i Sverige och investerade i Europa. Fastighetshajar kunde köpa en fabrik eller fastighet på morgonen, skriva nytt hyresavtal och värdera om fastigheten på nytt till lunch och sälja den till ett svindlande pris på eftermiddagen, med ännu större banklån.

En stor bank betalade sina anställda provision på allt de kunde låna ut. Bankpersonalen sjöng visan om "Låna hos oss". Bankerna lever på räntemarginalerna. Ju mer som lånas ut desto större blir deras vinst, men en dag kommer då allt skall betalas.

När spekulationsbubblan brast jagade bankerna kapital, de ströp utlåningen, bankkontoren bytte chefer med varandra, inga gamla kreditåtaganden gällde, nu lånar vi inte ut till fabriker, nu lånar vi inte ut till byggföretag, nu lånar vi inte ut till arkitekter. Bankerna bröt ingångna kreditöverenskommelser. Detta var bara början.

Bankerna svek sina kunder, svek svenska folket och kröp till sist på bara knän till riksdag och regering. Sparbanken, Götabanken, SE-Banken och Föreningsbanken bönade och bad.

Samtidigt fortsatte jakten efter de små företagens kapital. Nu skulle alla svaga kunder bort, nu skulle alla förluster fram. Staten betalar, de små långivarna skyddas, utländska kapitalplacerare hålls skadeslösa. Många låntagare med företag och dolda reserver nekas kredit och sätts på obestånd. Ve den som säger, att katten släpat in direktören i banken, ve den som säger, att katten inte orkade släpa ut kräket. Här är bankdirektören kung.

Här kan han ta vad han behagar, många tog en furstes lön andra slutade med en tryggad pension.

Det som skedde var att när banken förlorade pengar och mådde dåligt, då såg banken till att också kunderna mådde dåligt. Bankerna hade gjort dåliga affärer och genom att kräva sina goda kunder på snabbare återbetalning och högre räntor kunde de tvinga dem att täcka bankernas förluster. Helt plötsligt gällde inte tidigare bankvärderingar. Husens anskaffnings- eller tekniska värde saknade betydelse. Här var det hyresgästernas eller det egna företagets resultat och betalningsförmåga som avgjorde husens värde.

Här upphörde bankerna att vara samhällsnyttiga, landets främsta utvecklingsföretag - skaparna av Svensk framtidsprodukter och starta eget företag kampanjen slogs på kort tid sönder av ansvarlösa och okunniga, ofta kriminella bankmän.

Bankerna ville minska sin balansomslutning och överetablering. Målet var att minska antalet egna anställda och komma i besittning av de övervärden som fanns i bankkundernas pantsatta egendom.

Genom att få sina kunder att må riktigt dåligt var avsikten att bankerna skulle lösa sin kris och må bättre. Högt uppsatta banktjänstemän och direktörer var ansvarig för bankernas förluster, det är också deras dåliga affärsetik och dåliga moral som startar plundringen av bankernas kunder på deras sparkapital och egendomar.

Det som stjäls från kunderna skall i framtiden täcka bankens skulder och bygga upp en ny bankförmögenhet.. Bankens kunder betalar förluster, som är andras vinst. Fabriker i andra länder tar jobben från den svenske arbetaren. Många är förlorarna. Medborgarnas missnöje och vaksamhet mot de omfattande förmögenhetsstölderna och rättsövergreppen döljs genom att politikerna fokuserar medborgarnas missnöje mot invandrarna. Här spelar Ny Demokrati en dyster roll som företrädare för en extrem högerpolitik.

Borgerlig regering

En herrelös skenande ekonomi måste bringas under kontroll. Ekonomin stramades åt Bostadsbyggandet minskade och den övervärderade delen av fastighetsbeståndet förlorade i värde och drog även den sunda fastighetsmarknaden med sig ned i avgrunden.. Detta utlöste en våg av konkurser i bygg- och fastighetsbolag.

Kapitalförstöringen var enorm.

Sveriges nationalförmögenhet i naturresurser och råvaror blev utsatta för internationell konkurrens och värdeminskning. Värdet i nationens fastighetsbestånd bedömdes motsvara 5 - 6000 miljarder kr sjönk med 1,5 - 2000 miljarder kr. När bankerna under 80-talet lånade ut så steg värdena på fastighetsmarknaden nya värden skapades, nu när bankerna ville ha tillbaka pengar sjönk fastighetsvärdena då uppstod stora kapitalförluster. Det är detta som i praktiken avgör värdet på landets samlade fastighetstillgångar.

Så länge som fastighetsägaren kan uppvisa intäkter, som förräntar lån stannar kapitalet kvar på fastighetsmarknaden.

När fastighetshajar och skalbolagsplundrare med hjälp av oseriösa värderingsmän av bankerna ges vettlösa lån, stod man där med kollapsade lån i mångtusental.

Tysklands lånepolitik tvingade Sverige att höja sina räntor. Bankerna tvingades själva betala höga räntor- bankerna tog i sin tur ut ännu högre ränta. Husens hyror täckte inte räntor, husägarna fick inte dra av hela räntan mot sin inkomst, därmed gick husen med förlust och värdeminskningen var ett faktum. Finanskrisen var verklig, insättarna på väg att ta ut sina pengar och kreditsystemet var på väg att fallera.

Skatteminister Bo Lundgren meddelade ödesdagen den 28 september 1992, att staten garanterar bankernas skulder och sparkonton. Regeringen erbjöd med andra ord att de skulle skriva ut nya skuldsedlar till dem som drabbades av bankernas svindel.

Regeringens villkor är att bankerna själva skall lösa sina ekonomiska problem. Detta utlöste en plundring av bankernas kunder där småspararna och småföretagen drabbades mycket hårt av förskräckliga kostnader. Politikerna inser idag att detta var ett av bankernas styrelser framtvingat ödesdigert beslut ty de skulle aldrig ha beviljat de krediter som utlöste den ekonomiska krisen i bankerna.

I bankrörelselagen står;

Kapitel 2 § 13 "Krediter får beviljas endast om låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen."

Kapitel 5, §1 "Om en styrelseledamot eller delegat uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar banken då han fullgör sitt uppdrag, skall han ersätta skadan."

Lika upprörd som bankminister Bo Lundgren är över Nordbankens affärer, torde idag de som satt i bankernas styrelser vara mot bakgrund av de politiska beslut riksdag och regering tog rörande avskaffandet av valutaregleringen och avregleringen av bankerna i syfte att bl.a. öka konkurrensen mellan bankerna och eftersträva en ökad frihandel och anslutning till EG-marknaden.

Att på kort tid ta det politiska steget från en hårt reglerad penningmarknad till fria och hämningslösa kapitalrörelser innebär radikalt förändrade förutsättningar för bankkundernas verksamhet. Många verksamheter går under eller försvagas medan andra gynnas av reformerna.

Advokat Otto Rydbeck som utrett Nordbankens affärer har elegant formulerat att förlusterna kan bero på allt från "Makroekonomiska faktorer i Sverige och utlandet och olyckligt valda lagstiftningsåtgärder till misstag hos enskilda banktjänstemän."

Att den borgerliga regeringen valde att låta bankernas kunder bli dem som fick betala finanskrisen hänger samman med att någon annan än staten måste betala för de politiska försummelser som orsakat krisen. Statens ekonomi måste nödvändigtvis gå ihop och rättvisan sitter i spjutstångs ände. Nu blev det så att både låntagare och inlånare i bankerna genom oförmånlig ränta tvingades vara med och dra lasset. Men att bankerna samtidigt förser sig med de dolda tillgångar som finns i låntagarnas lämnade säkerheter så snart möjlighet ges är en plundring som inte anstår ett civiliserat rättsamhälle. Omvärlden ser idag på Sverige som ett land av laglöshet i civilisationens utkant..

Många anser dock att det hade varit bättre att bankerna tvingats gå i konkurs istället för att de politiska misstagen nu tvingar oskyldiga bankkunder att bli plundrade och förlora både företag och hem på grund av att bankerna egenmäktigt kan begå det ena övergreppet efter det andra

Politikerna har bevisligen försummat att stifta lagar som ger bankernas lånekunder rättstrygghet för sitt ägande. Bankerna har lärt sig att utnyttja det exekutiva indrivningssystemet på ett sätt som gör att de själva kan avgöra det pris som gäldenärerna får för sin fasta egendom. enkelt beskrivet tillgår det så att bankerna inte beviljar utomstående köpare finansiering för att förvärva egendomen exekutivt. Banken räknar kallt med att kunna tillbakavisa allmänhetens bud som för låga därefter uppskjuts den exekutiva auktionen för enskild förhandling med bankens representant varefter auktionen återupptas varvid ett högre bud avges och godtas av banken. På detta och liknande sätt övertas fastighet efter fastighet, miljard efter miljard från tusentals olycksdrabbade låntagare i landets banker.

Kom inte och påstå att plundringen av det svenska folket inte var planerad. Framtidens dom över dagen politiker och bankmän blir hård och skoninglös när sanningen går upp för det svenska folket.

Hur länge skall den politiskt styrda pressen kunna förmås att tiga?

Bankernas kunder drabbas.

Regeringens beslut att låta bankkunderna lösa finanskrisen gjorde det fritt fram för bankerna att börja jaga sina kunder. Både låntagare och insättare var bankernas offer. Inlånarnas kapital var skyddat, de kunde bara få lägre avkastning på kapitalet. Värre var det med låntagarna, här fanns stora mödosamt insamlade värden. Här slog bankerna till med brutal iver, 1929 års kritiserade sparbankskris var som en lätt sommarvind i jämförelse med den sataniska storm som följde på de metoder, som bankerna tillämpade för att lägga sig till med de tillgångar som samlats i fastigheter och småföretag.

Nu utbröt en hänsynslös företagsslakt. Arbetslösheten växte och växte

Husägarna förlorade först den förmögenhet som de hade i sina hus. När husens värde sjönk under belåningsvärdet förlorade även bankerna. Bankerna insåg att här gällde det att skydda sig och ta från sina kunder alla värden som överhuvudtaget gick.

De avbröt fastighetsfinansiering, de stoppade och drog in övrig finansiering. De vägrade omförhandla lån. De ockrade, plundrade och stal. Byggkreditiv betalades inte ut och utlovad finansiering drogs in. Därmed drabbades även de vars hus inte var högt belånade. Sverige blev ett paradis för bankernas "stortjuvar och bedragare". Att kunna stjäla med samhällets goda vilja. Nej, än värre att vara tvingad att ta, för att inte själva gå under..

Bankernas strateger eftersträvade ett så stort sammanbrott på fastighetsmarknaden, som det bara var möjligt.

Då kunde de gå in och ta över både dåliga och goda fastigheter. goda och dåliga säkerheter.

Tingsrätter och kronofogdar fick bråda dagar. Bankernas många kunder förlorade miljard efter miljard. Med lagens hjälp stal bankerna hus efter hus för att efter krisen snabbt kunna växa upp och återställa sin ekonomi att ta från sina kunder för att bli än rikare. I bakgrunden fanns ängsliga penningplacerare från London, Frankfurt, New York, Tokyo och andra finansmetropoler. Skulle staten verkligen garantera bankernas skulder? Sverige hade inget val, Vi måste betala. Vi de många skattebetalarna ! ! !

Sparsamma idogt arbetande människor som lade grunden för sitt hem fann sig tvingade att sälja. Sälj, sälj nu, ta vad du får, lev på din lön, låt oss icke förlora hela vårt hem och familj.

In stormar nya fastighetsköpare, gamarna som hackar i sig godbitarna från krisen.

Folkstorm

Nu växer en folkstorm fram, ett folkets raseri mot att bli misshandlade och bestulna, allt medan oseriösa bankmän gottar sig åt löner och förmåner som inte förunnas andra. Alla de som arbetar för landets välstånd. Men alla initierade vet, ingen bankman är ansvarig, ingen dom kommer att fällas, ty lagen är sådan - här finns ett politiskt ansvar, som måste tas med krav på återinförande av lagstiftning i folkhemmets anda.

Banker sökte desperat att få in pengar för att täcka sina växande förluster och undgå konkurs. De vet att om de själva inte kan skaffa fram pengar, så tar staten över banken och säljer den på öppna marknaden. Bankens kunder tvingas betala bankens förluster Skillnaden mellan det pris som banken betalar i ränta för pengarna och det låntagarna sedan tvingas betala var så hög som 8,5 - 10,5 procent. Trots att bankerna inte betalade insättarna en skälig ränta, tog de oskäligt betalt av sina låntagare.

Detta var en ren och oförvanskad stöld, med samhällets vilja och medverkan. Riksdag och regering avsatte 70 miljarder till att rädda banken, men bankens kunder lät man dö. Fastighetsbolagen tvingades höja hyror till ökade räntor och skatt. Lyckades inte låntagaren så var han slut.

Från att ha varit nära konkurs har nu bankerna samlat så mycket pengar och så mycket säkerheter, att deras samlade förmögenhet nu är 50 - 80 miljarder. Men de dolda tillgångarna, de värden som finns ovanpå de värden som tillgångarna löstes in för, de kommer snabbt att kunna öka bankernas vinster. När den internationella räntan nu sjunker växer bankernas inkomster och värde än mer.

Dolt i beslagtagna fastigheter vilka nu ägs av bankerna eller dess närstående bolag och stiftelser döljs i verkligheten värden för 100-tals miljarder. Värden som sedan banken räknar med att i framtiden när lågkonjunkturen passerats sälja med väl tilltagna och ränteförmånliga lån för att öka bankernas vinster ännu mer. Dolda värden som omvandlas till aktier och ökade aktievärden för bankernas ägare.

Securum, som samlar in Nordbankens största förlustaffärer har lyft av banken dess sämsta fastighetslån. Målsättningen är att bankernas engagemang i nödlidande lån inte skall överstiga 10% av bankens totala lånestock. Detta betyder att huvudparten av de nödlidande lånen ligger kvar i bankerna.

Bankerna debiterar räntor för dessa lån och kräver låntagarna på hela lånebeloppet. När de så finner lämpligt krafsar de med kronofogdar och tingsrätters hjälp åt sig fastigheterna. Kräver låntagaren på hela skuldsumman och säljer fastigheten längre fram till betydande högre värden än de själva löst in dem för. Det är bristen på rättssäkerhet och lagstiftning som gör detta möjligt. Bankerna tillskansar sig större värden än alla landets småtjuvar förmår stjäla under flera decennier. För dessa stölder utdelas inget straff, finns ingen lag eller rättvisa - här tillhör de stora värdena den som har makten att skriva lagen och nyttja dess paragrafer. Här blir den idogt arbetande människan plundrad.

Det finns idag inget civiliserat land i världen, där denna typ av organiserad, av lagstiftarna accepterad kriminell verksamhet tillåts fortgå såsom det nu gör i Sverige. De svenska bankerna behandlar inte sina kunder, de misshandlar dem. Den Svenska bankföreningen har ett stort ansvar i att bankerna kan samordna sin verksamhet.

Man börjar idag kräva att bankernas styrelser i brist på en modern lagstiftning som värnar ett stabilt, sunt och säkert finansiellt system nu skall dras inför rättsväsendet anklagade för att de bedriver samhällsfarlig verksamhet. Detta skulle ge samhället möjlighet att trots sin uraktlåtenhet att utöva tillsyn och tillskapa regler som ger ekonomisk trygghet för bankernas kunder, ställa bankledningarna till svars för deras handlande.

Banksystemet i Sverige levde mycket farligt och drabbades av kapitalförluster, när de lånade upp pengar internationellt och sedan lånade ut med uppvärderade svenska fastigheter som säkerhet. Ingen talar idag om alla de affärer där storbolag och husägare bytte ut sina övervärderade fastigheter mot klingande mynt. Ingen talar om de miljardbelopp som lämnade landet. De var dessa stora män som tillsammans med bankernas styrelser planlade plundringen av de svenska bankerna. Sedan var det bankernas tur att med hjälp av regering och riksdag plundra bankernas låntagare. Bankerna fick samhällets hjälp men de plundrade företagen och småspararna fick gå från arbete, hus och hem.

Idag grundar sig krisbankernas kreditvärdighet inte längre enbart på bankgarantier från den svenska staten. Nu börjar bankerna visa upp de värden de stulit från sina olycksdrabbade kunder. Ivriga är de att omvandla tjuvgodset till reda vita pengar.

Banker saknar sunda affärsmetoder och de ansvariga saknar hög etik.

Sedan finanskrisens utbrott i september 1990 har det från finansinspektionens sida ingenting gjorts för att komma tillrätta med de stora förmögenhetsplundringar som bankerna nu genomför. De svenska banksystemet är idag så misskött att de sammanlagda kreditförlusterna under lång tid överstiger värdet av bankernas och finansbolagens sammanlagda kapitalbas vid början av krisen. Finansinspektionen synes ha sett mellan fingrarna med att bankverksamheten inte kan tillåtas täcka sina kreditförluster genom att utsätta bankkunderna för en planmässig iscensatt förmögenhetsplundring med nästan obegränsad kedjeeffekt.

Mycket av finanskrisen kan idag skyllas på att bankernas ledning icke tagit samhällsansvar. Det finns ingen annan bransch i Sverige som skulle tillåtas att uppträda så ansvarslöst som bankerna och finansinstituten. Man kan med fog säga att bankerna idag, till följd av att kunderna plundrats, nu bör anses tillhöra bankernas kunder.

De omfattande förmögenhetsstölderna har lönat sig för bankernas ägare. Nu söker bankerna köpa sig fria från statens bankstöd. De stulna förmögenheterna lockar placerare att köpa nya emittrade bankaktier. Mot detta måste varje rättstänkande medborgare opponera sig. Bankerna bör tas över av skattebetalarna, bankens kunder och hyresgästerna. De gamla aktieägarna bör få se sitt ägarkapital förbrukat. Bankerna bör ägas av dem som nu betalat.

De gamla ägarna förverkade sin rätt, när de i vinstsyfte började bedriva samhällsfarlig verksamhet, när de överetablerade landet med alltför många bankkontor och lånade bort andras pengar till skalbolag, övervärderade fastigheter och spekulation, för att sedan gå in och täcka sina förluster genom att systematiskt plundra och bestjäla sina seriöst arbetande, idogt sparande kunder.

Nu vill Sveriges medborgare ha en sund utveckling i folkhemmets och den fria gemenskapens anda. Svenska folkets framtid ligger i att bygga upp en stark nation, med en stark industri som ger landet de ekonomiska framgångar, som krävs för att alla skall kunna köpa den välfärd som är belöningen för ett gott utfört arbete i den internationella utvecklingens tjänst.

Grunden för detta samhälle bygger på vår förmåga att utveckla teknologi och samhällssystem, så att vi skapar en väg på vilket en sund och för miljön skonsam utveckling ökar och sprider vårt välstånd till jordens underutvecklade regioner.

Som ett av världens främsta teknologiska länder kan vi inte längre tillåta oss att landets främsta tekniska elit, uppfinnare och nyskapare skall tvingas gå under omdömeslösa och misslyckade bankmäns och ekonomers ledband.

Bevisligen har dagens europeiska politikergeneration missbrukat omvärldens förtroende till att främja spekulation, lättja och anvarslös konsumtion framför idogt välståndsskapande arbete.

Idag står i Sverige fabrik efter fabrik tom. Landet befinner sig i en statsfinansiell kris, där lån och skatter betalar en växande arbetslöshet, höga räntor minskar investeringar, penningvärdet försämras, banker plundrar företag, realinkomsterna sjunker, skyhöga hyror skall betala de besuttnas kraftigt ökade löner.

Politikerna har bromsat ekonomin, bostadsbyggandet har nästan helt upphört, renovering, om- och tillbyggnad har ersatts med en accelererande förslumning. Sveriges fornstora dar har av omvärlden ersatts med kunskapen att landet nu har plundrats.

Nu handlar det om Europas överlevnad, dess enighet är dess styrka. Europas styrka är dess inre protektionism, dess politiska handlingsförlamning och viljan att utvidga EU för att dölja Europas inre förfall.

När ensam är stark, ger enighet styrka - när Sverige är svagt leder enighet med sjuka stater mot landets undergång. Nu måste vi svenskar resa oss upp och kämpa för det framtida Sverige.

Det lilla landet Sverige har de gångna åren redan förlorat många av sina tunga industrier till EU. Ett svenskt företag i utlandet är inget svenskt företag, de köper liksom alla andra sina råvaror där de är billiga och bra.

EU-stater har redan övertagit Sveriges främsta industri och dess kapital. Idag återstår tomma fabriker, hög lånad levnadsstandard, kallt klimat, växande antal pensionärer, arbetslösa unga och gamla, utbredda kalhyggen, plundrade fiskevatten, olönsamt jordbruk och avsaknad av tekoindustri, nedlagda varv, bilindustri i kris och oppositionskrav på skattehöjningar och växande offentlig sektor. När skall sanningen gå upp för det svenska folket.

Med vilken rätt får man plundra sitt eget folk och svika sitt land. Nu måste vi åter börja arbeta och bygga upp Sverige. Herrefolk och slav ta en spade och börja gräv, slåss för ditt land och frihet..

Satsar vi inte på att bygga upp Sverige finns det bara en sak vi kan konkurrera med, det är låga löner. Arbetslösheten måste nu bekämpas med bättre produkter, metoder och teknik.

Nu är det tid att släppa loss medborgarnas inre visioner och kreativa krafter till att skapa vårt framtida Sverige. Ett bättre, lyckligare och mer välmående land än det vi förlorat under landets ekonomiska kris.

Nu måste nya arbeten skapas för de arbetslösa. Nu måste den som skapar något positivt för samhället, uppfinnare och företagare ges resurser att ta fram nya produkter och starta industrier.

Alla måste få vara med och bygga upp något nytt, miljövänligare och starkare än dagens samhälle. Ett samhälle där vi alla kan bli rika och den mår bäst som arbetar istället för att spekulera. Ett samhälle som ger trygghet åt familjen och det som den äger ...

Sverige har idag bara ca 1200 snabbväxande företag med mer än 20 miljoner i omsättning, vars omsättning fördubblas snabbare än vart tredje år. Det är bland dessa snabbväxande företag, som vi skall hitta de företag som skapar jobb och ger arbete åt underleverantörer och som kan öka industrisysselsättningen.

Bland Sveriges ca 418 000 övriga företag (413 000 med färre än 20 anställda) finns många som blir Sveriges framtida lönsamma storföretag, de måste få utvecklas som egna fristående framtidsföretag, utan att bankerna söker skilja företagen från deras ägare eller undandra dem deras rättmätiga del av landets kapitalförsörjning .

Banker satsar på industrins pensionärer

I diskussionerna om kaptialförsörjning har uppfinnarna och småföretagen inte fått vara med, trots att det är uppfinnarna som tar fram de flesta produkterna i små och medelstora företag. Produkter som ger småföretagen framtidsutsikter. Får de små företagen inte ökade resurser för att exploatera sina nya dynamiska produkter har svenska småföretag små utsikter att bli våra stora framtida exportföretag.

Bankernas roll i att döda små företag och medverka till att andra företag kan tillskansa sig deras värden har under många år kraftigt kritiserats. En rad enskilda fall kan redovisas, men vi skall här ägna oss åt att bidra till principiella krav på förbättringar av uppfinnares och småföretags rättssäkerhet.

Det är genom att söka bland uppfinnarna som vi kan hitta nya produkter, som inte bara ger oss nya snabbväxande företag, utan som också kan tillföra igång varande företag ny mer lönande verksamhet.

Utvecklingen i Japan, Taiwan, Korea, Hongkong, har visat oss att deras främsta produkter inte bara ökar omsättningen vart tredje år, de mångdubblar omsättningen på mindre än ett år. De organiserar marknaderna effektivare och säljer ut produktionen, så att tillverkningen ständigt måste ökas. De har funnit att det är produktionen av de bästa produkterna, som genererar den stora kapitaltillväxten tillsammans med handeln. Därför köper de också upp företag efter företag för att komma åt de bästa produkterna.

Vi måste börja vänja oss vid att analysera produkterna i företagen inte den totala omsättning som företagets verksamhet genererar. Företagets omsättning är historia, företagets produkter ger en vision om företagets framtid. Det är först då som man förstår värdet av uppfinnarnas arbete.

Det är ekonomerna som tittar på företagens omsättning, företagets historia, de har lärt sig en kalkyluppställning och någon ekvation. Sedan briljerar de med siffror, och skryter med hur duktiga de är, allt medan de jagar någon driftig person eller företag som kan försörja dem. Nu måste det bli ett slut på dessa skojares verksamhet och hederligt arbetande tekniker måste tillåtas ta ett ökat ansvar. ( I allt fler företagsstyrelser kastas idag ekonomerna ut för att ersättas med kunniga tekniker, marknads- och produktionsfolk.)

Teknikerna ser till produkterna, produktionsutrustningen, marknaden osv. Kunskap som ekonomerna oftast saknar. Idag börjar bankekonomerna att kastas ut från företagen och ersätts med tekniker. Nu behöver också företagen ta in uppfinnare och deras arbetsresultat för att få fram nya och bättre produkter.

(En följd av detta är att även bankerna nu behöver rensa ut många ekonomer och släppa in dugliga tekniker, marknadsförare och varför inte också produktutvecklare och uppfinnare för att kunna kommunicera och samarbeta med sina företagskunder.)

Hur ofta har man inte hört ekonomer, som påstått att ingenjörer i Sverige har så dålig utbildning, att de inte kan ge sig själva jobb. Det goda med finanskrisen är att övertron på dåliga ekonomer nu är bruten.

Bankernas framtida roll

Att satsa på föråldrad teknik tillhör det ekonomiskt mest riskabla. En tillräckligt stor portfölj med nya produkter utgör den säkraste och mest vinstgivande investering som kan göras. Att bankerna inte är intresserade av att investera i uppfinningar beror på, att de bara tar ränta och därför måste räkna med att göra kapitalförlust på 7 projekt av 10. Räntan från de återstående tre projekten räcker bara till att finansiera det kapital som investerats i dessa. Banken skulle således göra en förlust.

Förlustrisk blir vinst

Idag befinner sig emellertid bankerna i en situation, där de medvetet skulle kunna ta denna förlust, bara de kunde fylla de tomma fabrikerna med nya verksamheter och öka värdet på sina problemsäkerheter.

Eftersom 7 förlustprojekt och 3 vinstprojekt inte bara går ihop ekonomiskt utan också leder till, att både samhället och finansiärerna liksom rörelseidkarna alla får rik utdelning, skulle bankerna sammantaget göra stora vinster istället för dagens förluster.

Banken skulle få nya vinstföretag som kunder, deras förlustfastigheter skulle få hyresgäster och åter bli värdefulla. Bankernas kunder som idag brottas med svårighet att betala räntor på sina lån får ökade inkomster, samhället kan ersätta utgifter för arbetslösa mot skatteintäkter. Bankens kunder och också banken själv får växande lönsamhet.

Med dagens bankpolitik, där man inte satsar på nya produkter och nya företag, skadar bankernas styrelser inte bara banken utan också bankens kunder, ägare och samhället i stort.

Tar inte bankerna ett ökat ansvar för att finansiera uppfinnare, innovatörer och nyföretagande måste de räkna med att de får konkurrera med andra finansiärer om sin idag krympande finansmarknad. Bankerna är medvetna om detta och ökar därför takten i plundringen av sina lånekunder eftersom de vet att en skärpt lagstiftning måste komma på detta område. Problemet är idag politiskt och vilar hos riksdag och regering.

Oktroj

Bankkrisen visar att oktroj (regeringens tidsbegränsade tillstånd att bedriva bankrörelse om banken befinnes "icke till skada" men nyttig för det allmänna). Systemet med oktroj upphörde i praktiken i början av 1980-talet för att möjliggöra ökad konkurrens mellan bankerna.

Idag kan vem som helst starta bank. Kravet på att banken skall vara nyttig för samhället har ersatts med fri etableringsrätt och fri konkurrens. Men konkurrensen fungerar inte eftersom det råder ett oligiopol på den svenska marknaden.

Banksektorn är överetablerad och inga utlandsbanker har visat intresse av att etablera en kraftfull konkurrens. Dagens höga räntemarginaler blir inte bestående. Samarbetet mellan de existerande bankerna är i det närmaste total, bankerna kräver ständigt förnyelse och omprövning av beviljade lån och nyttjar ofta den information kunderna avkrävs till att gynna bankens ekonomiska intressen till förfång för kunden som visat banken ett ärligt förtroende.

Bankerna kräver in uppgifter om kundföretagen vilka företagen måste lära sig att de är företagshemligheter som om de kommer ut kan missbrukas och skada företagen eftersom bankerna visat att d saknar lojalitet till sina kunder..

Finansinspektion ger inlånare till bankerna ett skydd för sina insatta medel medan Finansinspektionen inte har uppdraget att ge bankernas låntagare det skydd för enskilt ägande. Sverige har från och med den 1 januari förpliktat sig att uppfylla Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna vilket ställdes som villkor för att Sverige skulle få anslutning till EU.

I banklagen och Sparbankslagen finns ingen lagstiftning som ger bankernas låntagare det rättsskydd som de borde kunna begära i en modern och civiliserad rättsstat. I Sverige råder avtalsfrihet och detta missbrukas av bankerna som i finstilt text ställer ohemula krav.

Tidigare fanns kravet att bankerna uppträdde hederligt mot sina kunder och tillvaratog deras ekonomiska intressen. Gjordes inte detta fanns risken att banken förlorade sin oktroj.

Under 1980-talet avreglerades bankerna vilket ofta felaktigt anges som orsak till den ökande finansiella kriminaliteten inom bankerna. Orsaken till den ökade finansiella kriminaliteten har sin förklaring i att bankernas styrelser tidigare hade politiskt ansvar. Idag tillsätts bankstyrelserna av bankens ägare samtidigt som aktiebolagslagens regelverk innebär minskat samhällsansvar.

Den politiskt tillsatte styrelseledamoten skötte sig bättre och tog ett ökat samhällsansvar. Uppfylldes inte detta kunde han inte påräkna sig omval utan ersattes av en ny politiker. Detta betydde att vi hade ett självsanerande system inom bankerna. Politikerna gynnade sin verksamhet genom att göra sig själva straffria vid överträdelse av god banksed, etik och moral. Därför saknas idag en fungerande banklagstiftning som tillgodoser rättssäkerhetskraven i bankernas styrelser och även deras övriga verksamhet.

Numera skall endast styrelseordföranden vara godkänd av politikerna. I bankens Oktroj krävs inte längre att banken skall vara till nytta ej till skada för samhället. Här gäller fri konkurrens mellan bankerna och fria (avreglerade) penningströmmar. Lönsamhetskriteriet skall uppfyllas av styrelsen gentemot bolagets ägare.

Bankernas styrelser insåg att det saknades reglerande lagstiftning med repressalier vid överträdelse samtidigt som de icke behövde ta samhällsansvar. Mycket snabbt spred sig detta bland bankernas ledning och personal.

Den som ville göra karriär inom banken skulle snabbt och effektivt söka finna företag som var försvarslösa, dra in dessa företags krediter och försätta dem i svårighet och obestånd. Därefter plundras företagen på sina främsta tillgångar slaktas och säljs ut. Kapitalförstöringen var enorm.

För att lokalisera svaga låntagare i bankerna gick bankmän ut och anmodade låntagare med problem med att de kunde få anstånd och lindring. Men snabbt möttes dessa kunder av en hårdnande attityd, skärpta krav på säkerheter, indragna krediter obestånd och plundring av kunden på dennes tillgångar.

Miljard efter miljard i nedskrivna fastigheter har därefter ackumulerats i bankerna eller deras närstående holdingbolag. Bankmän blev befordrade. Den bankman som avslöjats eller kritiserats för sitt ha förgripit sig på bankkundena fick fallskärm eller en kick snett uppåt med välbetald anställning på ett nytt bankkontor.

Politikerna utnyttjade i bakkrisen att samhället saknar lagstiftning som reglerar bankerna och tillät att bankmännen kunde bete sig hur som helst. Etik och moralbegrepp upplöstes , laglösheten tilläts ta överhand.

Idag har bankmän utvecklat ett insiktsfullt kunnande i att bete sig illa, plundra och misshandla sina låntagare. Nu går bankerna snart in i nästa fas, nu skall bankernas stora tillgångar i fastigheter säljas, pengarna tillförs bankens kassa, banken får ett ökat värde och nya aktier säljs på marknaden som ger banken ännu mer pengar.

Bankkundena kan inte längre lita på bankerna. Priset för bankernas omorganisation minst 50.000 företag i konkurs eller likvidation under 1990-talet , 10.000 tals husägare har tvingats gå från hus och hem utan att lagen kunnat nå de ekonomiska brottslingarna i våra banker.

Nu behöver Sverige en skärpt banklagstiftning och börja rensa bort de bankmän och politiska krafter som inte uppvisar krav på en god etik och hög moral samt bedriver en sund bankverksamhet.

Enligt branschens egna bedömningar behöver samhället 4 - 5 år på sig att genomföra en skärpt banklagstiftning. Sverige behöver denna lagstiftning redan idag. Kräv att Finansinspektionen börjar ge förlag till ny skärpt banklagstiftning.

Som en direkt följd av den växande ekonomiska brottsligheten inom bankerna är det nu nödvändigt att fortlöpande granska bankmäns vandel och införa krav på att bankmän har erhållit samhällets särskilda godkännande för att kunna uppträda som auktoriserad bankman.

Dessutom bör krävas införande av en årligt förnyad oktroj för varje enskilt bankställe med politiskt godkännande från kommun-fullmäktige för att få tillstånd att bedriva bankverksamhet och därmed tillfredsställa samhällsintressena i bankernas verksamhet.

Detta påkallar ökad statlig kontroll och lokala kontrollanter underställda kommun och finansinspektion i varje kommun med uppgift att värna bankkunders rättssäkerhet. Samtliga bankkunder skall kunna vända sig med klagomål rörande såväl inlånings- som utlåningärenden till den lokale kontrollanten liksom vid exekution i samband med konkurs eller ackord.

All bankpersonal föreslås fortlöpande vandelprövas och godkännas av myndighet. De lokala kontoret föreslås av utredningen att årligen åläggas inhämta godkännande över verksamheten för att erhålla tillstånd att bedriva lokal bankverksamhet i landet, till dess att bankverksamheten uppfyller de högt ställda krav som EU:s inre marknad eftersträvar..

Idag behandlas bankernas låntagare godtyckligt av bankerna. Bankerna kan ensidigt skriva finstilta civilrättsliga avtal som fritar dem från deras ansvar. De kan ingå muntliga avtal och mitt under förverkligandet av dessa avtal byta personal och frångå avtalen när de ensidigt finner detta lämpligt till stor skada för låntagarna. Landets tingsrätter och övriga domstolar dömer som enda land i världen till den avtalsbrytande partens förmån i avsaknad av lagstiftning. Rättvisa har ersatts med moralisk och etisk röttsröta.

De kan avbryta löpande förnyelse av lån i förvissning om att oligiopolet medför att ingen annan bank går in och stör banken i dess förehavanden genom att ta över kunden. (På detta område finns idag en väl utvecklad praxis.) Den som vill köpa en konkurs måste exempelvis regelmässigt räkna med att ta fram pengar till köpet utan bankens medverkan, då bankerna inte går in med kapital och påverkar konkurrentbankernas ekonomiska förehavanden.

För närvarande är bankerna icke till nytta för det allmänna eller de 1000-tals företag som drabbas av bankernas illojala verksamhet mot sina lånekunder.

Brist på finansiering

Endast ca 2 miljoner människor arbetar i den privata sektorn vilket skall jämföras med bankernas totala utlåning på ca 1.100 miljarder 1993/94. (Landets totala finansiering ca 1.600 miljarder) Av detta är utlåningen till privatföretagen endast 462 miljarder varav de 379.000 småföretagens andel utgör 187 miljarder eller 150.000 kr per anställd. Andelen företag med 20 anställda eller fler är ca 16.000 och dessa företag får låna 365 000 kr per anställd. Detta visar att bankerna inte fyller sin funktion att finansiera stora delar av det svenska näringslivet.

Detta ger en förklaring till varför nya produkter och uppfinningar inte kan fångas upp av svensk industriproduktion. De saknar finansiering. Investeringar för att finansiera budgetuderskott och obligationsmarknaden är skattebefriad - Investeringar i näringslivets rörelsetillgångar utgör med moms ca 60 procent. Skatten gynnar de stora och rika företagen och missgynnar de små.

Banker satsar på rika pensionärer

I Sverige har ett affärssystem utvecklats, som innebär att finansiärerna skall tillskansa sig uppfinningarna från småföretag och upphovsmän. Därefter vänder de sig till de större företagen, som har igång varande verksamhet och erbjuder både produkt och finansiering. Det större företaget har egna tillgångar och risken för ett misslyckande som skulle drabba finansiären minskar.

Samtidigt kan finansiären, de s.k. riskkapitalbolagen, holdingbolagen eller spekulationsbolagen sälja ägarandel i uppfinningen eller produkten, vilket ger en spekulationsvinst.

När storföretag och de sk konglomeraten kan förnya sina produkter på detta sätt har de försummat att bedriva egen forskning och utveckling. Vanligt är att FoU-kontot i storbolag redovisar kostnader som ackumulerad tillgång. Ett vanligt sätt att frisera fram ett bättre resultat. Förluster som senare kan skrivas av. Med andra ord, de stora företagen forskar lite, ty deras forskning kan inte konkurrera med den mångfald produkter, som riskkapitalbolag och övriga finansiärer stjäl eller lurar åt sig från små företag och enskilda. Nära 100% av samhällets forskningsresultat tar storföretagen hand om. Resultat som allt oftare lämnar landet.

Banker, storföretag och deras holdingbolag arbetar tätt tillsammans. Totalt utgör de ca 16.000 företag, som svarar för 275 miljarder eller 60% av bankernas finansiering till företag. 378.000 småföretag med i genomsnitt 3,3 anställda tvingas klara sin finansiering med 150.000 kr per anställd i bankfinansiering.

Inte heller har Sveriges storindustri fått fram nya FoU-intensiva produkter genom att satsa på en riklig tillväxt av innovativa företag. Förklaringen är att de innovativa företagen inte blir betrodda att förvalta det kapital, som krävs för att produkterna skall växa fram från idé och patent till en marknadsfärdig produkt.

Upphovsmännen skiljs från sitt verk av giriga finansiärer och storföretag. Att sälja befintlig produktion blir för dem på kort sikt lönsammare än att satsa på något nytt. Det nya skall erövra nya marknader. Gamla investeringar, gamla produkter ger lönsam vinst på redan befintlig marknad. Finansiärer tror ej på framtiden, de söker ständigt ta pengar från andra. De kan inte skapa, bara ta..

Risken är stor, att nya effektivare svenska företagsinvesteringar sker i utlandet, där det finns stora och framsynta finansmän. Nu håller de på att ersätta gamla svenska fabriker med europeiska och tvinga Sverige till ökad import och medlemskap i EG. Svenska småföretag skall behandlas så illa av politikerna att de inget hellre önskar än att få flytta till EG.

Uppfinningsrikedomen i Sverige tillhör de högsta i världen, antalet patent per miljon invånare under 80-talet är högre i Sverige än i USA, Japan och Frankrike. Den svenska teknikhöjden är av högsta världsklass. Men den nya tekniken kommer inte ut i produktion.

Svensk industri förnyas inte utan får en allt smalare bas med föråldrade produkter, ineffektiv produktion och distribution. Affärssystemen är ineffektiva, tidskrävande och väljer fördyrande omvägar mellan producent och konsument.

Det ineffektiva Sverige

Betalningsvägar förlängs, fördyras och göres medvetet ineffektiva, allt för att skapa konstlad lönsamhet i en olönsam, eftersatt och orationell hantering.(Banksystemet hindrar medvetet betalningsströmmarnas hastighet för att ta ut extra avgift vid på normal tid utfört uppdrag. Banken kallar det för extra god service för vilken de vill ha extra betalt. Posten ineffektiviserar distributionen av brev på samma sätt.)

I flera decennier har svensk effektivitet ersatts av hinder efter hinder, till dess att industristrukturen hamnat efter och blivit föråldrad, trots att vi har världens främsta teknik. Den svenska finansmarknaden klarar idag att flytta miljardbelopp mellan Stockholm, Tokyo och New York på bara några sekunder. En enkel penningöverföring inom landet tar normalt 3 dagar.

Idag är svenskt näringsliv i förfall. Att styra kapital till storföretag har visat sig leda till ineffektivitet och företagsflykt. Ges de bästa småföretagen riktig finansiering, kommer på kort tid storföretagen att slås ut. Sveriges konkurrenskraft kan åter ökas. Meningsfullt arbete ges till alla. Men regeringen envisas med att stödja de ineffektiva storföretagen trots att de borde veta bättre.

Den svenska finanskrisen är ännu ej över, den har bara börjat. De svenska bankerna satsar nu på industrins pensionärer, men banker kan inte leva på att fortsätta att pensionera industrier och företag. Det är de nya och bättre produkterna, industrierna, företagen och affärerna som idag behöver finansiering. Det är där som bankerna kan överleva och måste satsa..

Bra investering avgör lönsamhet

Problemet är inte att räntekostnaden är för hög, utan att politikerna gjort och fortfarande gör urusla affärer i tron att detta kan skattefinansieras. Man skall ha klart för sig, att varje utbetalning staten gör baseras på rent affärsmässiga grundprinciper.

Betalar staten ut pengar för sjukvård, så sker detta för att rehabilitera den sjuke och föra honom in i lönsam produktion. . Rör det sig om barn och gamla, så motiveras investeringen av att barnet skall stå rustat för ett produktivt och självständigt liv, medan den gamle främst skall bli så frisk som möjligt och inte skall belasta samhället.

Att pensionera varandra

När dagens politiker sökte skapa full sysselsättning nådde de en punkt, där de istället för att se samhällsekonomiskt valde att ge upp kampen för att återföra de sjuka och utslagna till samhället. De klassades istället som kroniskt sjuka, förtidspensionerade eller vad som kan kallas "den försummade individen". Vi har nått den gräns, där både näringslivet och samhället inte längre är lönsamt och vi alla söker leva på att pensionera varandra...

Idag är 60 procent av priset för en vara eller tjänst skatt. De resterande 40 procenten skall svara för material, lön, produktion, ränta m.m. Risken är uppenbar att allt fler företag kommer att gå under till följd av det höga skattetrycket. Att leja en person att utföra en timmes arbete betyder att du själv tvingas arbeta 2,5 timmar för att kunna betala, om du har samma lön som honom. Anlitar du advokat kan 1 timme bli mer än en hel dag.

Visioner visar vägen

Den maktlöshet och passivitet som nu råder beror på, att människor upplever samhällets förfall och ängslas inför framtiden. Det råder en allmän osäkerhet och då vill alla bygga upp en ekonomisk reserv. Detta är särskilt betydelsefullt, när man finner att alla minskar sin konsumtion och sparar lite extra. Då ängslas de flesta och undrar var han skall få sin försörjning från.

Låt oss nu sluta att ängslas. Var egentligen den trygghet vi vant oss att leva med i verkligheten så trygg? Varför har svenska folket då ständigt klagat? Om vi alla skall få det bättre måste vi överge det som inte är så bra.

Vi måste alla ha modet att överge den invanda tryggheten för något som är bättre. Dagens problem är att människor inte vet målet och saknar kunskap om vägen dit vi ska.

Har vi ingen vision om en framtid, har vi inte heller någon framtid att tro på. Så länge som vi inte har något att tro på, vågar vi inte konsumera utan fortsätter att spara lite extra.

BILDTEXT

Siffrorna visar hur många procent av inkomsten (efter skatt inklusive bidrag) hushållen sparar eller lånar varje år. Till sparandet räknas också avbetalningar på lån. Plustecknen visar sparandet. Minustecknen att hushållen gör av med mer pengar än de har och alltså lånar. Uppgift för 1993 är prognos.

Utredningens analys av de grundläggande orsakerna till bankkrisen är brister i vårt nuvarande skattesystem avseende investeringar.

En förenklad beskrivning är att 60% av BNP år 1995 utgör skatt, rörelseinvesteringar beskattas med 60 % varav 20 % utgör momsåterbetalning. Fastighetsinvesteringar innebär att både moms och skatt på investeringen ingår i det värde som bankerna lånat ut pengar till. I rörelseinvesteringar är däremot en del av kostnaderna att hänföra till inkomstens förvärvande och därför avdragsgill kostnad.

Fastighetsmarknaden utgjorde därför en formidabel bomb som säkerhetsmässigt var dömd att brisera så snart som den svenska ekonomin drabbades av en lågkonjunktur och fastighetsmarknaden fortfarande var högt belånad.

Den borgerliga politiken avsåg att återupprätta en antiinflationspolitik genom att dels vända det svenska handelsunderskott som uppstått under 1980-talets sista år.

En väg som ger det svenska näringslivet möjlighet att nyinvestera med sänkta kapitalbehov och mer än halverade ränetkostnader är möjlig om staten minskar sina skattepålagor på rörelseinvesteringar. Observera att konsumtion och därmed likartade investeringar fortfarande belastas med ett i landet väl fördelat generellt verkande skattetryck.

Landets politiker söker idag skapa nya former för att främja forskning och utveckling. Det handlar om att skapa allt från riskkapitalfonder till stiftelser eller sektorsforskning. Det finns egentligen bara en sak som förenar alla de förslag som läggs fram och åtgärder som beslutas. Landets politiker söker alla delegera bort sitt ansvar på någon de kan skylla misslyckanden på. Någon som skall ta över ansvaret medan politikerna själva hänger sig åt att dela ut behjärtansvärda sociala allmosor till väljarskarorna.

Sverige går nu in i en ny framtid där det är politikerna uppgift att lägga ut samhällets kurs och där visionerna och framtidsfrågorna åter kommer att bli politikernas främsta arbetsuppgift. Detta betyder att de tekniska frågorna inte längre kan delegeras ut på olika särintressen i samhället. Nu måste dessa viktiga frågor handläggas av politikerna och deras närmaste tjänstemän.

Politikerna kan inte längre framstå som statsmän när de delar ut allmosor därför att de försummat att ta sitt ansvar för landets förnyelse och låtit näringslivet förfalla.

Utredningens förslag

Investeringar i rörelseverksamhet innebär att småföretagare och uppfinnare idag tvingas låna för att betala den skatt som ingår i investeringen. Hela rörelseinvesteringen får sedan dras av med ca 20 % per år mot intäkt av rörelsen. Verkligheten är att uppfinnare och småföretagare som saknar eget investeringskapital utan måste låna. Bankerna godtar inte avdragsgill skatteplikt som bankmässig säkerhet och de sänkta fastighetsvärdena innebär att företagen inte kan erbjuda tilläggsäkerhet.

Bankernas mycket snabba återhämtning beror på att de tagit ut höga räntor på företagens lån men också att de plundrat företag och enskilda på deras tilläggssäkerheter genom att försätta företag och enskilda i konkurs när de inte klarat att betala bankens höga räntor i den ekonomiska åtstramning som krävdes för att bringa ordning i landets ekonomi.

Det vi idag upplever är att varken banker eller andra kreditgivare är beredda att låna ut pengar till investeringar i företagen. Ca 40 % av investeringarna utgör statlig upplåning från investeraren. Idag stagnerar företagen och blir inte den positiva utvecklingskraften i det svenska samhället som vi önskar oss.

Orsaken är att företagen på grund av den upplåning inte kan få fram kapital till investeringar då utvecklings- och småföretagen saknar möjlighet att lämna banken säkerhet för sin upplåning. Till skillnad från i andra länder värderas i Sverige dessutom inte affärsidéer patent och immateriella tillgångar i företagen som tilläggssäkerhet vid finansiering.

När Sverige drabbas av konjunkturnedgång värderas endast realtillgångar vid slakt medan företagets organisation värderas till 0 trots att det är detta som utgör företagens verkliga värde som kräver stora marknadssatsningar och tar lång tid att bygga upp.

För att få igång investeringarna i småföretagen fann utredningen att staten nu bör avstå från sin skattemässiga tvångsupplåning från dem som investerar i sin rörelseverksamhet.

I riksdagen har man diskuterat införande av direktavskrivning för företag. Detta innebär att investeraren omedelbart får skriva av sin investering mot intäkt från rörelsen, problemet är att småföretagen idag saknar de vinster som krävs för att kunna utnyttja möjligheten till direktavskrivning. De stora företagen investerar helst utomlands.

Direktavskrivning löser således inte dagens behov av riskkapital för forskare, uppfinnare och de som verkar med långsiktiga investeringar i avsaknad av kvittningsbara vinster.

STATEN VINNER PÅ ATT AVSTÅ SKATT

Man måste gå ett steg längre genom att staten avstår att ta ut skatt på rörelseinvesteringarna. Detta innebär att staten befriar rörelseinvesteringar från skatt och att rörelseidkaren deklarerar rörelseinvesteringar och kompletterar denna deklaration med ett revisorsintyg samt sänder in detta tillsammans med momsdeklaration.

Den som gör en rörelseinvestering återfår således 20 % moms samt ca 40% skatt. Att avskaffa eller drastiskt sänka beskattningen på rörelseinvesteringar kan göras inom ramen för nuvarande EU-lagstiftning. Den innebär att finansiärerna erhåller bankmässig säkerhet för sina krediter och investeringar. Företagens kapitalbehov och investeringskostnader halveras och småföretagen kan åter börja växa.

När företagen kan investera ökar antalet sysselsatta, samhället byter således ut arbetslöshetsunderstöd och bidrag mot en skattelättnad för investeringar, som företagen i alla fall äger rätt att dra av mot framtida vinster. . Reformen är självfinansierande och medför att de arbetslösa får arbete istället för att leva på bidrag.

Det är fel att påstå att bankerna är ovilliga att låna ut pengar till företagen, de hindras från detta av banklagstiftningen som kräver fullgod säkerhet för att banken skall ha rätt att låna ut pengar.

Det skall observeras att dagens statliga garantier till bankerna mot förluster i småföretag inte ökar företagens förmåga att bedriva en lönsam verksamhet. Företagen tvingas t ex betala för dessa garantier i Nutek och Almiföretagen trots att alla vet att kostnaderna är avdragsgilla när rörelsen börjar genera vinst.

Istället för att alla banker och investerare jagar storföretagen kommer ett genomförande av utredningens förslag, småföretag med goda affärsidéer och framtidsprodukter att få ökad tillgång till bankfinansiering utan att bankerna tvingas riskera eget och inlånarnas kapital.

För att skapa 400.000 nya jobb beräknas näringslivet behöva investera ca 600 miljarder fram till år 2000. Men vi behöver sätta upp till 1,2 miljoner arbetslösa, undersysselsatta och felaktigt sysselsatta människor i produktivt arbete före år 2000. Utredningens förslag innebär att näringslivet kan fördubbla sina investeringar samtidigt som samhällets utgifter minskar och dess intäkter ökar. 1 procents ökad sysselsättning finansierar hela reformen med 8,5 miljarder som förväntas ge samhället stora vinster.

Förslaget leder till att risken att investera i näringslivet minskar. Små och medelstora företag kan omedelbart börja att investera i utbyggd verksamhet och nya framtidsprodukter. Investerare och finansiärer tvingas börja utvärdera företagens framtidsplaner och affärsidéer för att pengarna skall investeras rätt. Företagen tillförs därmed ökad kunskap och kompetens som idag ersatts av att investerarna satsar pengarna på att finansiera budgetuderskott istället för att medverka till att bygga upp ett starkt svenskt näringsliv.

Sveriges tunga basindustri som idag varken ger en ökad sysselsättning eller förmår förnya sina föråldrade investeringar får genom skattelättnaden lätt att locka till sig utländskt investeringskapital.

Små och medelstora företag kommer igång med att fylla tomma fabriker med nya investeringar och arbete. Investeringsvågen kommer omedelbart att leda tillnyanställning. Arbetslösheten sjunker statsfinanserna förstärks och tillströmningen av arbetskraft till näringslivet minskar de offentliga utgifterna och behovet av skattehöjningar. Staten får kraftig inkomstförstärkning och minskade utgifter.

När rörelseinvesteringarna genomförts tvingas företagen att erbjuda marknaden sina produkter. Allmänheten känner att arbetskraft efterfrågas och börjar konsumera. Investeringskostnaderna är låga, produkterna konkurrenskraftiga och exporten kan ökas. Budgetunderskott ersätts med överskott och statsskulden kan börja återbetalas.

Den offentliga sektorn som idag stöder industrin och den privata tjänstesektorn finansieras till stor del av den skatt som tas ut på företagens investeringar. Hade detta system introducerats tidigare skulle inte basen i det svenska näringslivet ha minskat år efter år. . Den ekonomiska krisen med depriciering av valutan skulle ha varit onödig.

När storföretagen missköter sig, tvingas Sverige att devalvera vilket schimärt ökar företagens vinst vilket föranlett företagsledarna att höja sina löner för att företagen gör stora vinster. Detta ökar löneklyftorna trots att vi alla i verkligheten fått det sämre. När LO:s pampar trots landets kris ökar sina löner med 20 procent visar de att de vill öka klyftorna i det svenska samhället.

Det av utredningen presenterade förslaget innebär stöd till att skapa nya arbetstillfällen men det innebär inte en direkt stimulans av konsumtionen på annat sätt än att företagens produkter blir mer prismässigt konkurrenskraftiga och produktutbudet ökar samt att arbetstagarna ges ökade möjligheter att utföra ett arbete som ger ökad köpkraft och minskat bidragsberoende.

Staten har hela tiden möjlighet att reglera investeringarna både generellt genom att variera skattebefrielsens storlek och dels selektivt med investeringsskatt för att minska lönsamheten i oönskade investeringar.

Det presenterade förslaget innebär att uppfinnare samt små- och medelstora företag med lovande affärsideer och produkter skall kunna växa upp till nya världsföretag utan att upphovsmän och ägare skiljs från sina projekt eller företag av utomstående. Detta förutsätter att banksystemet bringas att fungera igen genom bättre överensstämmelse mellan investeringarnas värde och investerat belopp.

Det viktigaste inslaget är dock att samhället genom lagstiftning förmår tillförsäkra låntagare ökad rättssäkerhet och skydd mot att plundras av ohederliga bankmän .

Bankernas styrelser insåg att det saknades reglerande lagstiftning med repressalier vid överträdelse samtidigt som de icke behövde ta samhällsansvar. Mycket snabbt spred sig detta bland bankernas ledning och personal.

Den som ville göra karriär inom banken skulle snabbt och effektivt söka finna företag som var försvarslösa, dra in dessa företags krediter och försätta dem i svårighet och obestånd. Därefter plundras företagen på sina främsta tillgångar slaktas och säljs ut. Kapitalförstöringen var enorm.

För att lokalisera svaga låntagare i bankerna gick bankmän ut och anmodade låntagare med problem med att de kunde få anstånd och lindring. Men snabbt möttes dessa kunder av en hårdnande attityd, skärpta krav på säkerheter, indragna krediter obestånd och plundring av kunden på dennes tillgångar.

Enligt branschens egna bedömningar behöver samhället 4 - 5 år på sig att genomföra en skärpt banklagstiftning. Sverige behöver denna lagstiftning redan idag. Kräv att Finansinspektionen börjar ge förlag till ny skärpt banklagstiftning.

Som en direkt följd av den växande ekonomiska brottsligheten inom bankerna är det nu nödvändigt att fortlöpande granska bankmäns vandel och införa krav på att bankmän har erhållit samhällets särskilda godkännande för att kunna uppträda som auktoriserad bankman.

Dessutom bör krävas införande av en årligt förnyad oktroj för varje enskilt bankställe med politiskt godkännande från kommunfullmäktige för att få bedriva bankverksamhet och därmed bättre tillfredställa samhällsintresset i bankernas verksamhet runt om i landet.

Nu måste samhället avstå från att ta ut skatt på investeringar så att små och medlestora företag kan bygga upp ett ekonomiskt oberoende av banker. Detta är det enda verksamma skydd som finns mot tjuvaktiga bankmän.

1995-01-15