7. Ebbe Carlsson-affären Sammanfattning Kraven på granskning Under 1988 briserade den s.k. Ebbe Carlsson - affären som återigen fokuserade på socialdemokratisk maktfullkomlighet och i detta fallet på socialdemokratiskt ministerstyre. (not 131) Om Ebbe Carlsson-affären står följande att läsa i Nationalencyklopedin: ''Ebbe Carlsson-affären politisk och rättslig händelsekedja, inledd 1988, med förlagsdirektören Ebbe Carlsson (f 1947) som huvudperson. Carlsson hade 1974 - 76 varit informationssekreterare vid Justitiedepartementet och nära medarbetare till dåvarande Säpo - chefen Hans Holmér. Sedan Holmér i februari 1987 avgått som ledare för spaningarna efter Olof Palmes mördare fick det s.k. huvudspåret, byggt på misstankar mot den kurdiska organisationen PKK, minskad prioritet i det polisiära spaningsarbetet. Under 1987 upprätthöll Holmér kontakt med de poliser vid säkerhetsavdelningen som arbetade vidare med PKK. Kontakten gällde dels ytterligare tips kring PKK-spåret, dels uppgifter om motsättningar inom avdelningen. Även Carlsson fick del av dessa uppgifter och förde dem vidare till ordföranden i den nytillsatta SÄPO-kommittén, ambassadör Carl Lidbom. Under vårvintern 1988 började Carlsson ta aktiv del i utredandet av uppgifterna kring PKK. Efter kontakt med rikspolis och SÄPO-cheferna fick han, trots att han formellt var privatperson, tillgång till hemliga handlingar och försågs även med livvaktsskydd. Under perioden februari - maj sammanträffade han flera gånger med justitieministern Anna-Greta Leijon och fick 4 maj ett rekommendationsbrev i vilket brittiska myndigheter uppmanades att vara honom behjälpliga med uppgifter rörande Palmemordet. Den 1 juni 1988 publicerade tidningen Expressen en artikel om en inofficiell spaningsorganisation under ledning av Ebbe Carlsson. Samma kväll grep tullen i Helsingborg Carlssons livvakt när denne försökte föra in olaglig avlyssningsutrustning. Affären fick under sommaren 1988 politiska efterverkningar. Den 7 juni tvingades Anna-Greta Leijon avgå och 20 juli beslöt riksdagens konstitutionsutskott att omgående granska ärendet. En rad offentliga utskottsförhör med huvudaktörerna hölls; de skapade dock inte klarhet i frågorna om vem som godkänt anskaffningen av avlyssningsutrustningen och för vilket ändamål den var avsedd. Införseln av avlyssningsutrustning resulterade i förundersökning och åtal mot Carlsson och dennes medhjälpare. Ebbe Carlsson-affären gav upphov till en intensiv debatt kring frågan huruvida den socialdemokratiska regeringen uppsåtligen främjat privat spaningsverksamhet vid sidan om den officiella och därvid sett mellan fingrarna med lagöverträdelser. Affären kom även att blottlägga en djup och långvarig konflikt kring säkerhetspolisens ställning och pålitlighet.'' (not 132) Kanger och Gummesson skriver följande om Ebbe Carlsson och Hans Holmér i Kommunistjägarna: ''De två numera kanske mest kända aktörerna i sjukhusaffären, Ebbe Carlsson och Hans Holmér, dök så småningom upp igen i en liknande roll de spelat i Göteborg. Tretton år senare samarbetade de i försöken att skylla palmemordet på kurderna. Det var det tredje stora framträdandet av den dynamiska duon; redan före sjukhusaffären hade >>Ebbe och Hasse<< hjälpt regeringen med att tysta ned en telefonavlyssningsskandal. I samband med >>Ebbe Carlsson-affären<< 1988 sades att Ebbe Carlsson och Hans Holmér personifierade >>Sapo<<, det socialdemokratiska partiets egen >>säkerhetstjänst. Men så är det alltså inte. >>Sapo<< är partiets organisation på arbetsplatserna, och >>Ebbe och Hasse<< har inget med den att göra. Någon koppling till IB hade de heller inte. I den hemliga delen av JK Ingvar Gullnäs utredning om sjukhusaffären återges visserligen påståenden från några före detta IB-anställda om att Ebbe och Hasse hade samröre med IB, men det var knappast riktigt. I sjukhusaffärens inledning fick Holmér och Carlsson inte veta hela sanningen. Det var först vid en tredje resa till Göteborg som Ebbe Carlsson började få sammanhanget klart för sig. I stället har Ebbe Carlsson och Hans Holmér mera varit ett slags politiska torpeder åt vissa skikt inom den socialdemokratiska partiledningen. Rollen är självvald och därför har deras agerande ofta varit ganska självsvåldigt.'' (not 133) Sammanfattning Politisk och rättslig händelsekedja, inledd 1988, med förlagsdirektören Ebbe Carlsson (f 1947) som huvudperson. Under vårvintern 1988 började Carlsson ta aktiv del i utredandet av uppgifterna kring PKK-spåret, byggt på misstankarna om att den kurdiska organisationen PKK låg bakom mordet på Olof Palme. Under 1987 upprätthöll Hans Holmér (dåvarande Säpo-chefen) kontakt med de poliser vid säkerhetsavdelningen som arbetade vidare med PKK. Kontakten gällde dels ytterligare tips kring PKK-spåret, dels uppgifter om motsättningar inom avdelningen. Även Carlsson fick del av dessa uppgifter och förde dem vidare till ordföranden i den nytillsatta SÄPO-kommittén, ambassadör Carl Lidbom. Efter kontakt med rikspolis och SÄPO-cheferna fick Carlsson, trots att han formellt var privatperson, tillgång till hemliga handlingar och försågs även med livvaktsskydd. Under perioden februari - maj sammanträffade han flera gånger med justitieministern Anna-Greta Leijon och fick 4 maj ett rekommendationsbrev i vilket brittiska myndigheter uppmanades att vara honom behjälpliga med uppgifter rörande Palmemordet.  Kraven på granskning Den 7 juni tvingades justitieministern Anna-Greta Leijon avgå. Den 20 juli beslöt riksdagens konstitutionsutskott att omgående granska ärendet. En rad offentliga utskottsförhör med huvudaktörerna hölls; de skapade dock inte klarhet i frågorna om vem som godkänt anskaffningen av avlyssningsutrustningen och för vilket ändamål den var avsedd. Införseln av avlyssningsutrustning resulterade i förundersökning och åtal mot Carlsson och dennes medhjälpare. ____________________ Not 131. Ministerstyre. En organisationsprincip för regeringars beslutsfattande enligt vilken den enskilde ministern fattar beslut för regeringens räkning och/eller kan fatta beslut i ärenden för underordnad förvaltningsorganisation (ministerförvaltning). Som en följd av det sistnämnda är ministern ansvarig inför parlamentet för förvaltningens beslut. Ministerstyre är den gängse konstruktionen i parlamentariska system, dock inte (utom i vissa undantagsfall beträffande regeringsbeslut) i det svenska. I Sverige fattas regeringsbesluten kollektivt av regeringens ledamöter, och enskilda statsråd kan inte ingripa i förvaltningens verksamhet eftersom förvaltningsorganen lyder direkt under regeringen och inte under departementen. Nationalencyklopedin, Bra Böcker AB, Trettonde bandet 1994. Not 132. Ebbe Carlsson-affären, Nationalencyklopedin, Bra Böcker AB, Femte bandet 1991. Not 133. Kommunistjägarna s 182.

Tillbaka till Innehållsförteckning

Tack besöket och välkommen åter! Hemsida