Den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna gäller som lag i Sverige från 1 januari 1995 - något som domstolarna inte har förstått. Det är nu upp till justisteminister Laila Freivalds om Sverige skall kunna svara för sin egen rättsordning.

Den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna har integrerats i den svenska lagstiftningen och gäller således som lag i Sverige från och med den 1 januari 1995. Genom konventionens införlivade i den svenska rättsskipningen har såväl tingsrätt, som hovrätt och högsta domstolen fått nya arbetsuppgifter, som ovillkorligen måste tillämpas. Domstolarna har hittills inte verkat förstå vilka regler som numera gäller i Sverige.

Artikel 2 i protokoll nr 7 säger att "var och en som dömts av domstol för brottslig gärning skall ha rätt att få skuldfrågan eller påföljden omprövad av högre rättsinstans.

Dessutom har man i utredningen om "ett reformerat hovrättsförfarande" som presenterades i december 1995 av justitierådet Bengt Lambe, helt bortsett från artikel 2 och därför framgår redan här att hela utredningen med alla dess politiskt sakkunniga experter är ute på djupt vatten, när de på fullt allvar tror att det nu går att genomföra något slags generellt prövningstillstånd i hovrätten. Trots detta har förslaget nu också godkänts av lagrådet vilket också med önskvärd tydlighet visar, att domare och "rättslärda" i högsta politiska maktsfären i Sverige slutat att tänka juridiskt.

Lagrådet godkänner genomförandet av försämringar i rättsprövningen som helt enkelt inte är möjliga att genomföra eftersom Sverige är medlem i EU och Europakonventionen ingår i den svenska lagstiftningen.

Domarna i hovrätten vill inte gärna arbeta mer än sina kollegor i den högsta svenska rättsinstansen som helst undviker att svara på frågor om rättsregler och rättsprinciper, trots att de enligt rättegångsbalken skall göra detta, i mål som fått prövningstillstånd.

Även i andra mål måste HD numera bevilja prövningstillstånd, om de lägre rättsinstanserna inte klarat upp rättsfrågorna i målen, vilket händer allt oftare. Att det radikala förslaget om ett "reformerat hovrättsförfarande" fått en sådan genomslagskraft bland de ovanligt lata svenska hovrättsråden beror på, att dessa gärna ser att tingsrätterna gör allt arbetet.

Själva tanken bakom ett reformerat hovsrättsförfarande i det skick som den presenterats av Hovrättsprocessutredningen (SOU 1995:124) är absurd och strider helt mot de tankar som finns i Europakonventionen. Utredarna vill att tingsrättens ledamöter skall ge ifrån sig bättre domar, så att de högre rättsinstanserna skall få mindre jobb. Så är det tänkt att fungera.

I övriga Europa finns i de högre rättsinstanserna de mer kvalificerade domarna som helt enkelt gör ett bättre jobb och ger svar på alla de juridiska rättsfrågor som ställs och som de lägre rättsinstanser varit inkapabla att ge svar på. I Sverige bryr sig sällan ledamöterna i hovrätterna om att svara på rättsfrågor och Högsta domstolen har hittills tillåtit sig att avvisa merparten av alla mål. Så är det fortfarande, trots Sveriges ovillkorliga skyldighet att följa Europakonventionen.

Det är därför en allt stridare ström av mål nu slussas vidare till EG-domstolen i Luxemburg och till Europadomstolen i Strasbourg. För den svenska rättsstaten betyder detta fortsatt förfall och upplösning.

I artikel 6.1§ i Europakonventionen står det "Envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång. I Sverige har man tillåtit sig att byta ut ordet rättegång mot förhandling i översättningen från engelskan, vilket inte är korrekt och kan betyda någonting helt annat. Ordet opartisk betyder t ex att den svenska Arbetsdomstolen inte längre gäller som domstol i Sverige eftersom denna "domstol" domineras av "särintressen" och utgörs av bara en enda rättsinstans.

Dessutom innebär, att vara berättigad till en "opartisk och offentlig rättegång", att domstolarna numera är tvingade att också avgöra vilka rättsfrågor och rättsprinciper som strider mot lagen genom att svara på de påståenden som framförs i huvudförhandlingen. Dessa svar skall också ovillkorligen finnas med i domskälen!

Detta har Högsta domstolen hittills kunnat undvika, genom att helt enkelt inte bevilja prövningstillstånd. Men från och med Sveriges medlemsskap i den europeiska gemenskapen är Högsta domstolen skyldig att svara på rättsfrågor som ställts, eftersom alla mål som inte ger svar på de rättsfrågor som ställts i tingsrätten eller hovrätten och där inte Högsta domstolen ger prövningstillstånd, ska slussas vidare ut i Europa.

Enligt 2 kap 23 § regeringsformen är det dessutom förbjudet att lagstifta eller utfärda föreskrifter i strid med Europakonventionen. Innebörden i detta är att hela den väldiga utredningen om ett reformerat hovrättsförfarande nu bör förpassas där den hör hemma - i soptunnan! Orden "fair hearing" betyder enligt art 6 1 § för Högsta domstolens ledamöter att dessa också, numera, är skyldiga att svara på rättsfrågor som inte blir besvarade i tingsrätt eller hovrätt. Detta innebär ett ökat ansvar för revisionssekreterarna att ta reda på vilka frågor som framställts i huvudförhandlingen i tingsrätt och hovrätt och om dessa frågor är nya och besvarade på ett tillfredsställande sätt. Om inte är det numera Högsta domstolens skyldighet att besvara dessa rättsfrågor eller i annat fall begära förhandsbesked från EG-domstolen. Några andra alternativ gives icke!

Annars begår medlemmarna i Högsta domstolens politiskt utvalda medlemmar tjänstefel och bör bytas ut snarast möjligt.

För det kan väl inte vara Justitieministerns och regeringens mening, att Sverige inte längre skall kunna svara ordentligt för sin egen rättsordning?