Domen i målet mellan Irene Rosberg och Nordbanken, den så kallade annuitetslånetvisten, är ett tydligt exempel på att den enskildes rättssäkerhet håller på att nedrustas i Sverige, skriver jur kand Lars Ola Hull.

Irene Rosberg förlorade den 25 februari målet mot Nordbanken i "annuitetslånetvisten". Resultatet har fått uppmärksamhet men utan att ifrågasättas. Jag tillhör dem som under en längre tid kritiserat det svenska rättssystemet för att urskiljningslöst försvaga den enskildes rätt till förmån för så kallade institutionella intressen.

Enligt min uppfattning är Rosberg-fallet ett nytt exempel på den svenska nedrustningen av den enskildes rättssäkerhet. Det är svårt att förstå vad som ligger bakom Högsta Domstolens ståndpunkt. Vart tog till exempel den konsument- och standardavtalsrätt vägen, som gör sig gällande i målet?

Hur kommer det sig att vi har så svårt att acceptera influenserna från EG-rätten om att det krävs proportionalitet vid den rättsliga behandlingen av enskilda?

Och hur menar Högsta Domstolen att de bankkunder som beviljades de här lånen ska kunna tillvarata sin rätt om räntan går ner eller bör sänkas under avtalstiden? De har ju ingen som helst insyn i eller kan påverka bankernas räntesänkningar.

Hur ska kunderna kunna bevisa att en räntesänkning verkligen skett. Räntorna är ju individuella för de olika avtalen. Låt oss anta att det finns ungefär 200 000 svenskar som har beviljats så kallade falska annuitetslån och att de, mot sin egen uppfattning om avtalsinnehållet, genom domen blir betalningsskyldiga för de ränteökningar, som banken beslutat under avtalstiden. Det motsvarar kanske ränteskulder på en miljard kronor. Den förlusten borde bankerna ta när uppfattningar om avtalsinnehållet går isär och eftersom bankerna fått ett allmänt understöd under bankkrisen.

Det var säkert sådana överväganden som fick Allmänna Reklamationsnämnden att rekommendera Nordbanken att avstå räntekraven.

Fallet gäller tolkningen av ett standardavtal som Nordbanken tillhandahållit. Eftersom fru Rosberg är konsument och Nordbanken en affärsbank måste avtalsförhållandet bedömas mot bakgrund av gällande principer för standardavtals- och konsumenträtt.

Grundläggande för dessa principer är att Nordbanken i egenskap av den som upprättat och tillhandahåller avtalet har bevisbördan för avtalsinnehållet. Enligt standardavtals- och konsumenträtten gäller det för Nordbanken inte bara att hänvisa till de skriftliga avtalen utan banken måste också visa att konsumenten fru Rosberg insett eller borde ha insett att avtalet löper med rörlig ränta.

I detta fall påstår banken att rörlig ränta gäller för avtalet medan fru Rosberg menar att fast ränta är avtalad. Fru Rosberg har alltså uppfattat att avtalet löper med fast ränta. Högsta Domstolen borde allstå med hänvisning till standardavtals- och konsumenträtten ha konstaterat att det åligger banken att visa att fru Rosberg - trots sin uppfattning om avtalsinnehållet - borde ha insett att lånet löper med rörlig ränta.

Istället ålägger Högsta Domstolen, enligt domen, fru Rosberg att bevisa att fast ränta är överenskommet och konstaterar sedan att hon inte lyckats med detta. Domen innebär alltså att tolkningen av standardiserade bankavtal sker med utgångspunkt från en helt annan bevisbörderegel än vad som gäller för andra standardavtal.

I slutklämmen på domskälen konstaterar Högsta Domstolen att "även om följderna av förändringar beträffande räntesatsen inte uttryckligen angivits i skuldebrevet måste dessa således vid en läsning av villkoren framstå som ofrånkomliga.

En kredittagare som valt att erlägga ett fast månadsbelopp måste därför räkna med att sådana förändringar istället påverkar återbetalningstidens längd". Högsta Domstolen menar alltså att fru Rosberg mot bakgrund av de allmänna villkoren för ränteberäkningen i standardavtalet och det särskilt förtryckta räntevillkoret "räntesats f n %" borde ha förstått att avtalstiden kan komma att förlängas om räntan höjs utan att detta sägs i avtalet. Det är en utfyllnad av avtalsvillkoren som enligt den i standardavtals- och konsumenträtten härskande oklarhetsregeln inte låter sig göras såvida banken inte styrker att den vid avtalets ingående har gjort klart för fru Rosberg att avtalstiden kommer att förlängas eller förkortas vid ändringar av räntan. Det har banken, såvitt kan utläsas av domen, inte behövt.

Även ifråga om vem av parterna som bär risken för ofullständigheterna i standardavtalet kan det alltså ifrågasättas om inte Högsta Domstolens bedömning innebär att tolkningen av bankavtal inte omfattas av samma bevisbörderegler som andra standardavtal.

Konsekvensen av domen är att varje bankkund, även i egenskap av konsument, bör ta hjälp av ett sakkunnigt ombud för att försäkra sig om vilket kreditavtal han eller hon i verkligheten får eller fått. Det är inte rimligt att lägga sådana kostnader på kunden.

Det är klart mer lämpligt ur rättssäkerhetssynpunkt att lägga ansvaret för klargörande av avtalsvillkoren på banken, som ju har yrkesverksamma specialister till sitt förfogande och vars kostnader bärs av hela kundkollektivet.

LARS OLA HULL jur kand. Bevisbördan borde varit Nordbankens.

"Högsta Domstolen borde allstå med hänvisning till standardavtals- och konsumenträtten ha konstaterat att det åligger banken att visa att fru Rosberg [...] borde ha insett att lånet löper med rörlig ränta", skriver: