Det låter trevligt att hitta 417 miljoner. För de inblandade i Trustorhärvan kan det nog bli ett dyrt, för att inte säga farligt, nöje. Men vi kan ha roligt när vi läser Gunnar Lindstedts skildring av denna hisnande historia.

Bokens titel: Svindlande affärer. Historien om Trustor.
Författare: Gunnar Lindstedt
Förlag: Bokförlaget DN, 2000, sid 337

Det var författaren och journalisten Gunnar Lindstedt som först av alla i Svenska Dagbladet avslöjade att engelsmannen lord Moyne hade köpt röststarka A-aktier i investmentbolaget Trustor av affärsmannen Per-Olov Norberg med hjälp av Trustors egen kassa, ett förfarande som är olagligt i Sverige.
   Vad som sedan avslöjades av Gunnar Lindstedt var att bakom lord Moyne stod en dömd ekobrottsling, Joachim Posener (alias Joe Falk), som enligt Lindstedt hade planerat hela kuppen tillsammans med sina två vänner Thomas Jisander och Peter Mattsson.

Gunnar Lindstedt mottog sedan mycket välförtjänt Stora Journalistpriset 1998 för sitt avslöjande av "Trustoraffären". Av detta avslöjande har det så småningom blivit en hel bok som heter Svindlande affärer, som nyligen har utkommit på Bokförlaget DN.
    Av de händelser som utspelade sig i samband med förvärvet av aktierna i Trustor har det till slut blivit en både underhållande, intressant och lättläst bok om hur det kan gå till i både svenska och utländska finansiella kretsar.
    Gunnar Lindstedt beskriver i sin bok hur några välklädda män gick in på Barclays Bank i London i juni 1997 och med hjälp av enkla elektroniska överföringar plundrade börsföretaget Trustor på närmare 500 miljoner kronor.
    Eftersom ingen förstod vad som hade hänt förrän långt senare, anmäldes brottet till polis och åklagare långt efter det att det mesta av pengarna hade försvunnit.
    Det är chefsåklagare Bo Skarinder vid Ekobrottsmyndigheten i Stockholm som för närvarande handlägger fallet. I april i år lämnades åtal mot tre av de huvudmisstänkta. Skarinder anser att Trustors pengar har använts för privat bruk, vilket innebär förskingring av bolagets medel och trolöshet mot huvudman.
    I boken redogör Lindstedt för hur huvuddelen av alla pengarna som sattes in på Barclays Bank snabbt försvann vidare till olika personer som hade hjälpt till med kuppen. Av de 478 miljoner kronor som har försvunnit från Trustors kassa är huvuddelen av pengarna lokaliserade.

De tre som har fått ut största delen av kakan efter kuppen är Per-Olov Norberg, som har fått ut 241 miljoner kronor för sina aktier i Trustor, Thomas Jisander och Peter Mattsson, som har fått 90 miljoner kronor, och "Guinness Management" som har fått ut drygt 23 miljoner kronor.
    Lindstedt berättar hur alla de skadeståndsprocesser som bedrivs med anledning av kuppen i Trustor mynnar ut i ett stort frågetecken. Vem är ägare till de 417 miljoner kronor som fortfarande finns på ett bankkonto i Luxemburg? För att återställa balansen i bolaget lyckades Trustor med konststycket att redovisa, att det egentligen inte finns någon kapitalbrist i bolaget.
   Bolaget Trustor anser också att Moyne, genom insättningen av 417 miljoner kronor, "återbetalade" de pengar som hade tagits ur Trustors kassa.
    Firmatecknare i det bolag som köpte Trustor är lord Moyne och Lindsay Smallbone. Eftersom det är Jonathan Guinness (lord Moyne), som köpte Trustor, och Lindsay Smallbone, som var VD i det bolag som köpte Trustor, som blir direkt ansvariga om pengarna är borta, måste det också ligga i deras intresse att pengarna som finns i banken tillhör Trustor.
    Samtidigt uppkommer frågan om vem som har sett till att kassan är återställd? Vill inte de ha tillbaka sina pengar? Om pengarna redan är förbrukade och inte längre kan återvinnas ligger aktörerna bakom Trustorkuppen illa till. För säkerhets skull har Smallbones familj redan flyttat tillbaka till Nya Zeeland. Ingen vet längre var huvudaktören Joachim Posener håller hus. Han kan därför inte åtalas.
    Enligt boken verkar ändå vinnarna i Trustorhärvan vara minoritetsaktieägarna som har kunnat få tillbaka sina pengar med ränta, eftersom Trustors kassa genom kuppen på ett mirakulöst sätt åter blivit välfylld, med hjälp av bland annat försäljningen av Kanthal till Sandvik. I början av år 2000 vann likvidationen i Trustor till slut laga kraft. Bolagets tillgångar hade sålts ut och vid årsskiftet fanns det 1,5 miljarder i kassan.

Trots de svindlande turerna har aktieägarna därför gjort en bra affär som de annars inte skulle ha gjort, av orsaker som var och en som läser boken kommer att förstå. Aktieägarna fick tillbaka 58,50 kronor per aktie sommaren 2000. Detta ska jämföras med kursen på 34 kronor som var aktuell när svindeln upptäcktes.
    Lindstedt hävdar att svenskt näringsliv behövde revansch för den blåsning det hade utsatts för. Systemet som vi har i Sverige med röststarka A-aktier fick inte komma i vanrykte. Det var därför som etablissemanget inte hade något intresse av att lägga locket på för detta ekobrott – som fortfarande inte är helt uppklarat.
    Den stora frågan som återstår är således vem de 417 miljoner kronor som har återfunnits på ett bankkonto i Luxemburg tillhör. Rimligtvis borde dessa pengar också tillhöra aktieägarna.
    I så fall går det inte längre att påstå att någon svindel har ägt rum över huvud taget.