Det torde i dag vara ett ovedersägligt faktum att svenska företag i vanliga fall fortfarande är totalt rättslösa i förhållande till banker, finansbolag och privata kapitalister, eftersom Sverige fortfarande, trots otaliga påpekanden, kategoriskt vägrar att följa den europeiska banklagen som gäller som lag i Sverige från den 1 januari 1995.

Hur plundringen av företag normalt går till är enkelt att beskriva eftersom metoden är lika enkel som brutal. Först sägs krediterna upp, helst under löpande avtalsperiod eller förlängs inte. Sedan begärs företaget i konkurs.

Därefter delar konkursborgenärerna upp bytet emellan sig eller så säljs inkråmet i det plundrade bolaget ut för en spottstyver av företagens verkliga värde.

Att företaget hela tiden skött alla sina betalningar och inbetalning av alla skatter och avgifter, har ingen betydelse i sammanhanget.

Mot trilskande fastighetsägare, upprättades också under den svenska finanskrisen en ny värderingsmetod för fastighetsbolag, vilken i ett slag redan 1991, halverade värdet på alla Sveriges fastigheter.

De värderingsbolag som inte följde denna nya kollektiva norm, fick heller inget uppdrag från bankerna, som genom denna olagliga metod samtidigt såg till att också få in några riktiga godbitar i sin fastighetsportfölj.

Därav det stora antalet fastighetskonkurser i Sverige som hjälpte bankerna att minska sina egna förluster i samband med den våldsamma kreditexpansionen som skedde från 1987 och framåt. En expansion som medförde att ingen av de svenska bankerna längre kunde infria sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad, per den 1 februari 1990.

Det som fick bankerna att vidta dessa åtgärder var förstås att de först förvissade sig om att det svenska, hårt politiserade rättsväsendet, skulle tillåta denna "kollektiva värderingsmetod" som enligt min vetskap inte tolereras i något annat utvecklat land.

Och hittills har inte heller hörts några större protester i svensk press i dessa alltför vanliga ärenden.

Grunden för bankernas agerande kring uppsägning av krediter kan variera. Ibland beror det på att bankernas egen likviditet är i fara, på grund av alltför stora kreditåtaganden, (som under den av bankerna självförvållade svenska bank- och finanskrisen 1987-1993).

Det råd jag därför gärna vill ge till svenska små och medelstora företagare som själva äger sina företag är att de köper ut sina immateriella rättigheter som patent- och varumärken så snart ni kan. Vem vet hur det går, när någon kontaktar banken, för att förvärva företaget för en billig slant.

Pantsätt gärna aktierna till banken i nödfall, men se till att skyddet för immateriella rättigheter som patent- och varumärken, etcetera, är intakt.

Ett annat lika enkelt som bra skydd är att förlägga huvudkontoret utomlands och att istället låna i utländsk bank. Detta bör ske tills Sverige börjat anpassa sin banklagstiftning till Europa.

Tyvärr förhåller det sig så att ännu så länge kan vad som helst hända oskyddade svenska företagare.

Skall Sverige äntligen börja skydda sina företagare, finns det all anledning i världen att börja nu när statskuld och arbetslöshet hela tiden växer, trots regeringens försäkringar om motsatsen.

Och svenska banker bör sluta plundra andras julgranar, hur vackra och glittrande de än kan te sig.

Mats Lönnerblad
Sveriges Bankkunders
Riksförbund