Medan den svenska regeringen tillåter sig att hemligstämpla de brott som bankerna begick under bankkrisen tillåter sig domstolarna att obstruera såväl svensk rätt som EG-rätten i dessa sammanhang genom att varken följa lagen eller begära förhandsbesked i aktuella frågor, skriver Mats Lönnerblad.

Enligt en bestämmelse i 11 kap 2 § regeringsformen ankommer det inte på justitiekanslern (JK) hur de lägre rättsinstanserna i en domstol skall tillämpa rättsregel i särskilt fall. Genom denna bestämmelse kan vi lätt konstatera, att det i varje fall inte är JK som har något som helst inflytande över hur våra domstolar skall tillämpa gällande internationella rättsregler, som numera gäller inom hela EU, gentemot svenska banker och finansbolag.
Den svenska finansinspektionen, som har till uppgift att vaka över bankerna, ser för närvarande inte till att bankerna uppfyller gällande lagar och rättsregler mot sina kunder. Efter finanskrisen fick man nog av alla anmälningar mot bankerna. Numera hänvisar man i stället dessa frågor till våra domstolar.
Hur förhåller det sig då med Högsta domstolen?
Efter att ha granskat ett stort antal mål av prejudicerande karaktär kan jag bara konstatera att Högsta domstolen inte heller intresserar sig särskilt mycket för hur de rättsregler, som gäller bankerna, följs i Sverige. De förhandsbesked som man är skyldig att begära från EG-domstolen infordras aldrig, och de allra flesta bankmålen av prejudicerande karaktär, som kreditlöften och uppsägning av krediter, beviljas aldrig prövningstillstånd.
I domskälen från de mål som Högsta domstolen behagat pröva i bankmål saknas till och med svaren på de domskäl som åberopas i rätten. Detta gäller framför allt avseende EG-rätten.
Till det svenska lagrådet är det ingen idé att vända sig i bankfrågor. Lagrådet tar i huvudsak bara upp frågor som regeringen lägger fram för att sedan göra en granskning av vad som är politiskt "gångbart". Själva juridiken och om lagstiftningen sedan är i linje med grundlagen granskas bara i särskilda fall av lagrådet.

Muntligt kan vara värt mer än skriftligt
Hur dömer då svenska domstolar i bankmål och vilka principer är det som gäller?
I Sverige är det "fri bevisvärdering" som gäller i alla bankmål. Vid fri bevisprövning råder det ingen begränsning i bankmål med avseende på de bevismedel som får användas. Och domaren har att fritt värdera bevisvärdet av den framlagda bevisningen, Det betyder att till exempel muntlig bevisning från inblandade banktjänstemän kan vägra tyngre än skriftlig bevisning i bankmål, om den part som lagt fram den muntliga bevisningen anses mer trovärdig.
Den skriftliga bevisningen kan således ifrågasättas i bankmål, vad som än står nedskrivet och även om denna bevisning i alla andra avtalsmässiga sammanhang måste anses vara fullödig.
Enligt den legala bevisteorin som råder i många andra länder råder däremot förbud mot vissa bevismedel och vidare bestäms i lagen vilket bevisvärde rätten skall tillerkänna de bevis som får föras.
Den så kallade svenska "fria" bevisprövningen borde således förutsätta en objektivt grundad bevisvärdering och man får heller inte ta ställning till annat, än vad som är åberopat i samband med huvudförhandlingen.
Det största problemet för svenska småföretag, efter den svenska finanskrisen (1987-1993) är att olika företag inom samma bransch behandlas olika av bankerna i samband med både kreditgivning och uppsägning av krediter.
Redan före Sveriges medlemskap i EU stred de svenska kontraktsvillkoren, i bankernas kreditavtal visavi sina kunder, mot den 36:e paragrafen om oskäliga avtalsvillkor.
Efter Sveriges medlemskap i EU strider bankernas ensidiga formulerade kreditvillkor dessutom, mot artikel 85 i Romfördraget, utan att vare sig bankerna eller domstolarna gör någonting åt saken!
Bankernas villkor strider dessutom på ett uppenbart sätt mot de gemensamma regler om konkurrens och tillnärmning av lagstiftningen som stipuleras inom EU och som varken bankerna eller svenska domstolar hittills brytt sig om att följa. Fortfarande tillämpas i Sverige olika villkor för likvärdiga transaktioner med vissa handelspartners, varigenom dessa får en konkurrensnackdel.
Vad beträffar kreditgivningen är svenska domstolar överens med bankerna om att skriftliga kreditlöften till småföretag inte behöver hållas och inte heller betraktas som "löften" i avtalsrättslig mening, hur bindande dessa löften än är formulerade.
I min egenskap av styrelseledamot i Sveriges bankkunders riksförbund har jag sett otaliga exempel på skriftliga kreditlöften, som i samband med rättsprövning av domstolarna inte betraktas som löften. Svenska domstolar negligerar helt enkelt skriftliga kreditlöften som riktar sig mot småföretag och som sedan av olika anledningar inte uppfylls.

Småföretagen rättslösa
Samma sak gäller för uppsägning av krediter. När det gäller uppsägning av krediter mot småföretag behöver bankerna varken bevisa att säkerheterna försämrats i samband med domstolsprövning eller visa att uppsägningarna i övrigt varit befogade. Detta trots att det redan före Sveriges inträde i EU var domstolarnas skyldighet att ta ställning till detta. När sedan staten stäms för denna försummelse i domstol avvisas bara talan utan någon prövning.
Det gör att småföretagen således är helt rättslösa mot bankerna när domstolarna varken följer 36 paragrafen om oskäliga avtalsvillkor eller paragraf 85 i Romfördraget.
När olika företag inom samma bransch och produktområde behandlas olika av bankerna i samband med kreditgivning och uppsägning av krediter strider detta också mot likabehandlingsprincipen inom EU. Såväl kreditgivningen som uppsägningarna av krediter sker i dag godtyckligt vad gäller småföretagen och strikt mot de svenska storföretagen. På så sätt begränsar också bankerna de små företagens möjligheter och därmed den av våra politiker efterlysta näringslivsutveckling, som Sverige så väl behöver!

Bankerna snedvrider konkurrensen
I artikel 85, första paragrafen, står det uttryckligen att det är förbjudet att träffa avtal mellan företag som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden. I Sverige snedvrider bankerna konkurrensen genom olika tillämpning av kreditvillkoren mellan stora och små företag i samma bransch både avseende kreditlöften och uppsägning av krediter som övriga villkor vad gäller räntor, avgifter etc och den högsta svenska rättsinstansen använder sig av Svenska bankföreningen (bankernas gemensamma intresseorganisation) i stället för att vända sig direkt till EG-domstolen i dessa frågor för att förstå tilllämpningen av den europeiska bankrätten.
Genom denna tillämpning, vilket naturligtvis också är helt förkastligt, förstår man hur långt Sverige fjärmat sig från den lagstiftning som vi alla förbundit oss att följa inom EU-gemenskapen!
Företag som drabbats av löftesbrott eller av felaktiga uppsägningar måste därför i första hand vända sig till EU-kommissionen för att få upprättelse och sedan, om inte detta hjälper, gå vidare till EG-domstolen i Luxemburg med dessa ärenden.
Europadomstolen i Strasbourg kan även vara rätt forum om svenska domstolar trilskas och helt enkelt vägrat pröva dessa ärenden i sak, vilket ofta händer, när banken satt företag, livskraftiga företag, i konkurs och konkursen snabbt avslutas på bankens begäran.
Medan den svenska regeringen tillåter sig att hemligstämpla de brott som bankerna begick under bankkrisen, tillåter sig de domstolarna att obstruera såväl svensk rätt som EG-rätten i dessa sammanhang, genom att varken följa lagen eller begära förhandsbesked i aktuella frågor.
Den fråga som jag därför gärna vill ställa till justitieminister Laila Freivalds är om det nu inte räcker med de 60 000 företag som krossades under den svenska bank- och finanskrisen?
Önskar regeringen att nyföretagande skall få fart igen, måste först de bankkunder som drabbats få upprättelse och såväl finansinspektionen som svenska domstolar måste vakna upp ur sin Törnrosasömn och börja kontrollera bankernas förehavanden bättre, i stället för att som nu mörklägga bankernas förehavanden och samtidigt låtsas att den europeiska bankrätten inte gäller i Sverige!

Mats Lönnerblad
Sveriges Bankkunders Riksförbund