I såväl den svenska lagstiftningen som i Europeiska gemenskapens officiella tidning finns tydliga anvisningar om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (87/102/EEG). EG-rätten är överstatlig och går därför före svenska lagar och förordningar och har s k direkt effekt över den svenska lagstiftningen.

Det kan därför inte råda någon som helst tveksamhet om hur dessa anvisningar skall tolkas eller tillämpas. Trots detta väljer Högsta domstolen i Sverige att rådfråga bankernas eget husorgan, Bankföreningen, hur de skall döma i kreditmål, i stället för att vända sig direkt till EG-domstolen för att begära förhandsbesked, som man numera (efter 1/1 -95) är skyldig att göra. Bankernas bankförening fungerar således som remissinstans åt HD.

De organisationer som hjälper bankkunderna i dessa sammanhang, dvs Konsumentverket eller Bankrättsföreningen, bryr sig inte HD on att tillfråga.

Rådets direktiv är tydliga vad avser "falska annuitetslån"; dä'r står bl a att "konsumenten bör få god information om villkor och kostnader för krediten samt om sina skyldigheter. Denna information bör bl a innehålla uppgift om den effektiva räntan för krediten eller, om detta inte är möjligt, den sammanlagda kreditkostnaden för konsumenten."

Att kredittagare som fått "falska annuitetslån" känner sig lurade vittnar alla artiklar i tidningarna om. De som fått dessa lån tror att lånen är betalda när den överenskomna amorteringstiden gått ut. Men i själva verket återstår mycket mer att betala tillbaka.

När så lånen prövas rättsligt i Sverige, från tingsrätt och ända upp i Högsta domstolen, åberopas "oklarhetsregeln" som gällde som rättsprincip i Sverige till och med långt innan Sverige inträdde i EU och skall därför tillämpas av våra domstolar! Hittills har heller ingen domstol begärt förhandsbesked i denna fråga från EG-domstolen.

Men de som i likhet med mig följer dessa processer i domstol vill jag göra besvikna. Domstolarna följer varken svensk rätt eller EG-rätten i dessa sammanhang. Bankerna tilllåts vara hur otydliga som helst i sina avtal. Dessutom fanns inte heller rätten till ränteändring i avtal som träffades innan den nya konsumentkreditlagen kom. Men detta bryr sig domstolarna heller inte om.

Vad jag efterlyser är därför lite ödmjukhet från den svenska domarkåren, där var och en tycks tro att man vet bäst själv, utan att behöva fråga någon till råds. Denna svenska självgodhet hos domarkåren beror på att Sverige till skillnad från andra kulturländer inte har någon författningsdomstol. Men när nu den ovillkorliga skyldigheten att fråga finns, är det då inte äntligen dags för våra domare att rätta in sig i leden för att kunna döma efter lagen?