Privatpersoner och företag som försöker få rätt mot banker befinner sig i ett klart underläge. Bankerna tillåts försvåra sökandet efter sanningen.
- Detta hävdar ordförande i Bankrättsföreningen, Mats Lönnerblad. Han ger i sin artikel tre konkreta exempel på rättsfall där bankerna, enligt honom , hålls om ryggen av rättssystemet.

- För alla företag och privatpersoner som idag nödgas processa mot bankerna väntar en obehaglig överraskning. Bankerna tillåts försvåra sökandet efter sanning och påverkar därmed alla andra att göra detsamma. Bankernas bästa medhjälpare i dessa sammanhang är domarna i våra svenska domstolar. Låt mig få berätta om några aktuella fall där domstolarna aktivt påverkar, för att inte hela sanningen skall komma i dagen. Dessa ärenden har alla varit eller är för närvarande föremål för stora processer. Därför är dessa spörsmål intressanta att sätta in i ett större perspektiv. Bilföretaget A anser sig ha blivit lurat av sin bank att köpa företagscertifikat för 100 miljoner kronor. Problemet var bara det att när banken sålde certifikaten, var banken redan på obestånd.
- Advokaternas ansträngningar att med hjälp av editionsförelägganden (begäran om upplysningsplikt) i tingsrätten, för att få fram några som helst uppgifter som bevisar bankens obeståndssituation, har hittills varit förgäves. Trots att dessa handlingar är helt väsentliga för målets utgång och sannolikt skulle tvinga banken att betala tillbaka hela summan jämte ränta, också till alla de andra bankkunder, som blev bedragna av banken.
- För att skydda krisbankerna från insyn har också regeringen hemligstämplat alla handlingar kring krisbankernas obeståndssituation under den aktuella perioden (1987-1993). Detta skulle bevisa krisbankernas verkliga ekonomiska situation, som inte framgår av boksluten. Regeringsrätten vill inte heller medverka till att upphäva regeringens beslut.

Krediter
Affärsmannen B fick sina krediter uppsagda i den bank han varit kund i under en längre period. I samband med domstolsprövning påstod banken att affärsmannens säkerheter hade försämrats och att affärsmannen ”godkänt” uppsägningen av krediterna, trots att han inte ens anser sig ha vidtalats innan uppsägningen verkställdes. Efter uppsägningen hade han dessutom anmält banken till dåvarande Bankinspektionen, då banken på eget bevåg, skall ha lagt beslag på alla affärsmannens likvida medel, till och med i en helt annan bank.
- I samband med domstolsprövningen fick affärsmannen aldrig prövat om beviljade bankgarantier sagts upp på rätt sätt, trots att detta anfördes i såväl huvudförhandlingen i tingsrätten som hovrätten. Detta fanns med både i protokoll och stämningsansökan redan i tingsrätten, men hovrätten ansåg ändå att detta dessutom utgjorde "ny grund" som inte fick åberopas i högre rättsinstans.
- När affärsmannen sedan stämde om på denna ”nya grund”, som han alltså en gång redan stämt banken på, fick han inte längre någon talerätt i domstolen.
- Frågan om uppsägningen av bankgarantierna är således ännu inte prövad av domstolen som helt enkelt inte ”vill” pröva frågan. Förklaringen till att domstolen inte ”vill” pröva frågan över huvud taget, är att bankgarantier av detta slag inte går att säga upp mot bankkunden på det sätt som skedde. Och hellre än att ge bankkunden rätt i sak valde man bort sakfrågan i målet.

Teckningsrätt
Bilhandlaren C försålde ett lager bilar. Överenskommelsen med banken var att beloppet i samband med erläggande av likviden skulle sättas in på bilhandlarens personliga konto. I stället skall banken ha valt att sätta in pengarna på ett nytt av banken öppnat konto i bilhandlarens namn, men som han av någon underlig anledning ej fick tillgång till eller teckningsrätt på.
- Trots flera års processer i domstol har bilhandlaren fortfarande inte fått reda på vad som hänt med pengarna och varför pengarna sattes in på annat konto. På vilket sätt banken agerat har fortfarande inte gått att utreda, eftersom domstolen hittills över huvud taget inte intresserat för denna väsentliga frågeställning i fallet.
- Vem som har öppnat kontot är fortfarande oklart, medan den som tecknar kontot numera är utrett eftersom personen i fråga är utsedd av banken att vara administrativ hjälpreda åt banken, trots att bilhandlaren aldrig gett ”hjälpredan” någon sådan fullmakt.
- Den fråga som aktualiseras i alla dessa fall är att domstolen i samband med förhandling på ett uppenbart sätt försöker skydda bankerna på bankkundernas bekostnad. Detta gör man antingen genom att inte godkänna editionsförelägganden eller helt enkelt genom att negligera i målen avgörande frågeställningar som är viktiga att klargöra i rätten för tvistemålens avgörande. Sker förhandlingar på detta sätt, även systematiskt i andra mål, är Sverige inne på farliga vägar.
- Vad jag efterlyser är därför ett klargörande från domstolarna hur de kan försvara ett prövningssystem i rätten som ensidigt gynnar bankerna på bankkundernas bekostnad. Innebär den ed ni en gång svurit ingenting annat än att domarämbetet är ett politiskt uppdrag där domarskrået utför uppdrag åt banken och staten?
- Därför kräver jag att begärda editionsföreläggande mot bankerna i domstol omedelbart beviljas och att svenska domare börjar pröva alla sakfrågor i pågående mål i stället för att som idag, helt enkelt hoppa över de frågor som känns obekväma. Såväl i dom som i domskäl är domstolarna skyldiga att motivera alla sina ställningstaganden vilket inte heller sker.

Nya överklaganden När detta inte görs över huvud taget i för målet väsentliga sammanhang, blir domstolarna i stället utsatta för nya överklaganden från dem som drabbats och förtroendet för svenskt rättsväsendet blir detsamma som förtroendet för den svenska kronan.
- Den svenska kronan flyter inte längre, den sjunker! Också det svenska rättsväsendet har nått en sådan lågvattennivå att den nya regeringens första uppgift borde var att se till att de som processar mot bankerna äntligen får en ”fair trial” enligt 6 artikeln 1 paragrafen i Europakonventionen som numera ingår i både EG-rätten och den svenska grundlagen.
- Detta borde också vara en uppgift för vår justitieministers kollega, blivande statsrådet Britta Lejon. Tyvärr har justitieminister Laila Freivalds hittills, trots flitiga uppvaktningar, aldrig visat något intresse för dessa frågor.