Mats Lönnerblad ordförande i Bankrättsföreningen granskar Nordbankens agerande i samband med Penseraffären.

"I ETT rättssamhälle borde det vara omöjligt för en bank att lägga beslag på en kunds tillgångar", säger finansmannen Erik Penser, efter att ha förlorat första ronden i kampen mot Nordbanken enligt dom i Stockholms tingsrätt den 1 september 1998.

Den fråga som jag vill belysa i denna artikel och som inte behandlats tillräckligt i domstolen i samband med Penser-rättegången, är vilken laglig rätt Nordbanken hade att beslagta Nobelindustrier och låta detta bolag betala för en del av Nordbankens fordringar, i det tidigare Penser-kontrollerade fastighetsbolaget Gamlestaden. Jag vill därför först gärna berätta hur det gick när Nordbanken kunde tillgodogöra sig Nobelkoncernens tillgångar. Mönstret påminner vad som hände andra små och medelstora företag som hela tiden skött sina förpliktelser mot Nordbanken, men som ändå berövades alla tillgångar under bank- och finanskrisen (1987-1993). Övertagandet av Nobelindustrier började den 22 augusti 1991 när dåvarande chefen för

Finansinspektionen Anders Sahlén beslutade tillsammans med ett konsortium av banker att Nobelindustrier, utan juridisk prövning av tidigare avtal, skulle skjuta till två miljarder kronor till det konkurshotade fastighetsbolaget Gamlestaden i Göteborg.

Den 23 augusti 1991 tvingade därför den dåvarande styrelseordförande i Nordbanken, Björn Wahlström finansmannen Erik Penser att bland annat lämna ifrån sig sin 70-procentiga majoritetspost i Nobelkoncernen. Accepterade inte Erik Penser detta, skulle både Erik Penser och Nobelkoncernen omedelbart försättas i konkurs av Nordbanken.

Detta hände medan Nordbanken själv var på obestånd, varför Nordbanken var skyldig att begära sig själv i likvidation, vilket aldrig skedde. Nordbankens obeståndssituation är daterad till den 1 februari 1990, när Nordbanken inte längre kunde uppfylla sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.

Efter beslagtagandet av Erik Pensers andel i Nobelkoncernen som ägdes via företaget Yggdrasil, beslutade Nordbanken att Nobelkoncernen behövde "kapitaltillskott" och garanterade därför en nyemission i Nobel. Men pengarna för denna nyemission var aldrig avsedda för Nobelkoncernen, som i själva verket inte behövde några pengar, utan för det konkurshotade fastighetsbolaget Gamlestaden vars långivare var bland andra Nordbanken.

Såväl före detta majoritetsägaren som minoritetsägaren i Nobelkoncernen tvingade således, utan juridisk prövning, att betala fastighetsbolagets Gamlestadens skulder till bland andra Nordbanken.

Den 20 september 1991 utnyttjade Nordbanken den av Penser avtvingade optionen och förvärvade Yggdrasil med tre systerbolag för en total köpeskilling av fyra kronor. Därefter gjordes Nobelkoncernen till ett dotterbolag till Nordbanken.

Till VD utsågs Ove Mattsson, Bernt Magnusson valdes till ordförande och Jacob Palmstierna i Nordbanken valdes till vice ordförande. Av sju styrelsemedlemmar i Nobel var fyra styrelsemedlemmar i Nordbanken. Det var så majoriteten kom att bestämma hur Nobel skulle plundras på en del av sina tillgångar, för att sedan säljas vidare till förfång för den tidigare majoritetsägaren och minoritetsägaren i bolaget.

I det emissionspaket som tillkom i november 1991 och som redan var garanterat av Nordbanken, beskrevs Nobelkoncernen som ett företag som befann sig på randen av en ekonomisk avgrund. Den fråga som jag då måste ställa mig är varför Nordbanken ställer upp som garant för projektets genomförande? Svaret är givet. Det var ju för att Nobelkoncernen skulle betala två miljarder till det konkurshotade fastighetsbolaget Gamlestaden.

Professor Jan Rambergs (professor i avtalsrätt vid Stockholms Universitet) utredning kring de svenska bankernas agerande mot Nobel är inte nådig.

Han konstaterar bland annat att: "Bankernas uppträdande gentemot Nobel i samband med tillkomsten och verkställigheten av augustiavtalet (Nobels konsolideringsavtal mot Gamlestaden) är oacceptabelt med vilka mått man än mäter."

Nordbankens beslag av Nobel betydde att Nobel styckades och såldes ut till högstbjudande bara för att Nordbanken behövde kapitaltillskott.

Redan den 9 januari 1992 framgick att Nobel träffat en principöverenskommelse om försäljning av konsumentområdet till den tyska koncernen Henkel för över fyra miljarder kronor. Denna del svarade då för bara nio procent av koncernens fakturering under 1990.

Dessutom hade Nobel fått ett indikerat pris på att Nobelpharma skulle vara värt omkring 2,4 miljarder kronor. Den erforderliga "rekonstruktionen" av Nobel innebar således en ren ekonomisk destruktion av minoritetsaktieägarnas tillgångar!

Genom att emissionspaketet inte heller lämnade en fullständig och rättvisande bild om Nobels tillgångar, har Nordbanken vilselett såväl Stockholms tingsrätt, marknaden som Nobels minoritetsägare på samma sätt som Nordbankens minoritetsägare vilseleddes när Nordbanken gick ut med sitt eget emissionspaket.

Medan hela Nobelkoncernen nedvärderades i emissionspaketet, tillät sig Nordbanken att uppvärdera sina egna tillgångar i sitt eget emissionspaket 1991. Dessa bägge emissionspaket bör därför omgående granskas av ekonomisk expertis, polis och åklagare.

Nobels emissionspaket, daterat i november 1991, måste betraktas som grovt vilseledande då Nobels styrelse redan den 5 oktober 1991 gett Ove Mattsson i uppdrag att inleda förhandlingar om att överlåta konsumentvaruområdet för ett pris om lägst 3,5 miljarder kronor.

Nobel skulle pungslås ytterligare. Inte nog med att Nobel tvingades att betala två miljarder av fastighetsbolagets Gamlestadens förluster. Nobel tvingades också att teckna sig för aktier i Nordbanken i samband med Nordbankens egen nyemission. Nobel tvingades således att via bolaget Alpinum teckna 32,5 miljoner aktier i Nordbankens nyemission motsvarande 7,6 procent av kapitalet. Enligt Jacob Palmstierna hade denna konstruktion också godkänts av Finansinspektionen, trots att den måste betraktas som rättsvidrig.

Nobelkoncernen tvingades således av den nya majoritetsägaren Nordbanken ta en affärsrisk på 650 miljoner kronor i Nordbanken som redan var på obestånd 1990 och vars finansiella ställning inte hade stärkts sedan dess, trots omfattande bolagsplundring och uppsägning av krediter. Någon "uppgång av Nordbanksaktier" var det heller inte tal om efter denna inbetalning eftersom banken varit på obestånd under en längre period och rätteligen borde försatts i konkurs för länge sedan.

Detta förklarar också varför staten sedan såg sig föranledd att lösa in alla Nordbankens aktier när Nordbankens situation blev ohållbar, trots både kapitaltillskott från Nobel, staten och de beslagtagna tillgångarna från bankens många kunder.

Enligt bankaktiebolagslagen hade Nordbanken inte någon rätt till nyemission 1991 eftersom banken sedan länge var på obestånd. Nobel Industrier hade heller ingen rätt att via "bulvanköp" delta i denna nyemission och Nobels egen nyemission skedde helt i onödan.

Mot den bakgrunden måste det vara intressant att nu få diskutera lagligheten i dessa båda emissionspaket. Vad Hans Schedin, chefsjurist på Finansinspektionen, anser om suspekta emissionspaket över huvud taget, framgår av artikel i DN så sent som den 14 oktober 1998. På en direkt fråga från ekonomijournalisten Joel Dahlberg kring frågan om suspekta prospekt som lurar sparare, svarar Hans Schedin att:
"- Finansinspektionens roll endast är att granska formalia. Vi kan inte bedöma prospektens rimlighet och seriositet."

Om inte inspektionens uppgift också är att granska lagligheten i suspekta emissionspaket undrar jag varför Finansinspektion finns till över huvud taget. Är rollen densamma som för Bankföreningen, det vill säga att försvara bankerna vilka olagligheter som än begås, är jag bekymrad för Finansinspektionens roll.

Enligt den europeiska bankrätten är falska eller vilseledande påstående i emissionspaket skadeståndsgrundande brott som ska beivras domstol. Som chefjurist och biträdande generaldirektör för Finansinspektion borde därför juristen Hans Schedin börja att lära sig spelets regler och inte bara negligera problemen så snart de uppkommer.