Tyvärr måste jag göra alla dem som trott, att bankernas förhållande mot sina kunder förbättras sedan bankkrisen (1987-1993) besvikna. Tvärtom så känner sig svenska banker i dag starkare än någonsin på grund av svenska domstolars partiskhet i bankmål. Bankerna tillåter sig därför att även fortsättningsvis både att bryta mot träffade avtal, utan vidare säga upp mot banken lämnade bankgarantier och negligera lämnade kreditlöften i en utsträckning som utifrån vilken utomstående som helst, måste betraktas som upprörande.

NÄR det uppstår tvist mellan bank och kund som sedan ska handläggas av svenska domstolar gör domstolarna ett grundläggande fel i de fall när domstolen genom banken först sätter bankkunden i konkurs, innan tvisten slutgiltigt är avgjord i domstolen. Banken som genom sina egna misstag fått en fordran på bankkunden, vill helt enkelt inte veta av bankkundens motfordran och därför blir ansökan om konkurs det lättaste sättet för banken att få rätt trots att det är banken, som har orsakat kundens obeståndssituation. Svenska domstolar förutsätter således redan från början, att när det är banken som begått avtalsbrott, är det bankkunden som ska betala för bankens misstag.

Av domstolarna beviljade konkurser sker med vägledning av de svenska lagarnas politiska förarbeten, som inte längre gäller. Det är den överstatliga EG-rätten som numera ska gälla (sedan den 1 januari 1995). Den har direkt effekt över svensk lag i dessa sammanhang, vilket de svenska domarna borde lära sig att respektera. Svenska domstolar har fortfarande inte fått klart för sig att i de fall då en fordran är tvistig, kan den aldrig anses vara "klar och förfallen". När motfordran motsvarar alternativt överstiger bankens fordran måste det vara en självklarhet att motfordran först måste prövas av domstolen, innan konkurs beviljas och att denna prövning ska ske i alla de rättsinstanser som Europakonventionen (enligt 6:e art 1:a §) föreskriver. Eftersom Europakonventionen numera ingår i såväl EG-rätten som den svenska grundlagen måste svenska domare börja tillämpa, denna fundamentala internationella överenskommelse, som till och med existerade innan Sveriges inträde i EU.

Låt mig därför få berätta om hur illa det kan gå för en kund i dag i ett aktuellt ärende där banken på alla sätt försöker sätta sin egen kund i trångmål. Detta efter det att banken genom ett skriftligt avtal i detalj, överenskommit med kunden hur och på vilka premisser man skulle samarbeta. I det aktuella bankärendet, är det en företagare och sexbarnspappa som har drabbats genom att försättas i konkurs så sent som den 28 augusti i år. För att komma ur sitt eget tioåriga förvaltningsavtal vidtar banken ett antal kontraktsbrott, till stort ekonomiskt men för företagaren. När banken dessutom avtalsstridigt vägrar förhandla om villkoren i avtalet, blir situationen ekonomiskt ohållbar. Banken kompletterar i stället med en konkursansökan, för att på så vis undanröja avtalsbrottet och eventuella skadestånd. Vad beträffar såväl den gjorda ekonomiska uppgörelsen som det långsiktiga samarbetet tillät sig banken dessutom att bryta mot det mesta vad man tidigare skriftligen enats om. Men för att detta skulle kunna ske, var banken också beredd att sätta företagaren i personlig konkurs, med hjälp av Lagmannen vid den aktuella tingsrätten. Lagmannen ansåg inte heller att det skriftliga avtalet, som tagit två år att ta fram och som ensidigt brutits av banken, utgjorde någon "betydande bevis" i målet. Företagaren sattes därför i konkurs och därigenom får han det betydligt svårare att hävda sin rätt i den fortsatta processföreningen, eftersom det i ett sådant fall blir konkursförvaltaren, som tar över processen, vilket banken förstås är mycket medveten om. Men konkursförvaltarens och därmed statens intresse av konkursen är inte detsamma som företagarens.

Svenska konkursförvaltare tillåter sig fortfarande att själva gå in i processer, på ett sätt som missgynnar gäldenären och gör att denne dessutom riskerar att förlora sin fortsatta processrätt. På detta finns många skrämmande exempel. Men inte nog med det. Den utsedda konkursförvaltaren i detta ärende, började dessutom sitt arbete med att slumpa bort tillgångar till vrakpris. Ett exempel är en fastighet som såldes ut för vrakpriset 225000 kronor, trots bud på 800-850000 kronor.

Lagmannen, å sin sida, som tydligen inte brytt sig om att ta reda på vad den europeiska bankrätten anser om avtalsbrott mellan bank och konsument, ansåg till och med att företagaren inte visat att han har någon som helst kvittningsgill fordran på banken, trots det åberopade kontraktet i tingsrätten, vilken banken grovt förbrutit sig mot. Han ansåg därför att banken var "behörig fordringsägare" medan företagaren var "icke behörig" och därför omedelbart kunde försättas i personlig konkurs. Banken som genom avtalsbrott således var vållande till företagarens personliga konkurs befriades således redan i tingsrätten från allt ansvar. På så vis och liknande sätt har antalet företag i svenskt näringsliv minskats från cirka 800000 till mindre än 400000 under ett kvarts sekel. Nedgången i svenskt näringsliv bara fortsätter. För att kompensera bortfallet i skatteintäkter, dubblerade Sverige sin statsskuld till ettusenfemhundra miljarder under perioden 1991-1994, vilket i dag är världens största enskilda skuld. Som ytterligare grädde på moset, på grund av statens fientliga inställning och domstolars okunnighet mot företagare, betalar svenska skattebetalare i dag världens högsta inkomstskatt, världens högsta moms och världens högsta fastighetsskatt. Till detta kan tilläggas bankernas skyhöga räntemarginaler och stora bankavgifter. Det ska tilläggas att största bördan för dessa skatter drabbar i själva verket låginkomsttagare, vilket även går att utläsa ur valresultatet där de hårdast drabbade helt enkelt röstskolkade.

Det borde därför vara hög tid för den nya regeringen att ta itu med dessa problem och se till att Sverige följer internationella konventioner och den europeiska bankrätten i detta sammanhang. Den av staten reglerade likvidationsprocessen av svenska företag har närmast sin jämförelse i nazisternas konfiskation av judisk egendom under andra världskriget och skadar svensk ekonomi mer än någonting annat. Den centrala skillnaden är att näringsverksamheten i dag, 50 år efter andra världskriget, främst bedrivs i bolagsform som juridisk person och att den mänskliga likvidationen drabbar de människor som icke förmår bära samhällets och bankernas övergrepp mot sig. Men företagaren i det aktuella ärendet är ingen juridisk person. Han svarar personligen för sina fastigheter och har därmed ännu mer att riskera, vid en personlig konkurs. Detta var banken naturligtvis medveten om, innan de underlät att fullfölja det förvaltningsavtal som de själva författat. Kraven på en konkursdomare borde därför ställas högre när det gäller tolkningsförståelsen av träffade avtal och kraven på avtalets uppfyllelse och de skadeståndsrättsliga anspråk som blir en naturlig följd när avtalet ensidigt bryts.

När inte ens världsföretaget Volvo, lyckas att inhämta bevisning med hjälp av domstolen, i Stockholms tingsrätt, kring Nordbankens obeståndssituation tror jag inte företagaren i artikeln har någon möjlighet att få sin röst hörd. Enligt min åsikt är banken skyldig att följa det träffade avtalet som banken på eget bevåg och efter eget gottfinnande brutit! Har jag fel, vill jag gärna bli motsagd på denna punkt!