Mats Lönnerblad ordförande i Bankrättsföreningen skriver att svenska företagare straffades genom att få sin egendom konfiskerad av krisbankerna och att övriga småföretagare nu slåss för sin överlevnad i Sverige. Om de kommer att fortsätta vara företagare beror på hur politikerna behandlar dem i fortsättningen.

JAN Guillou beskriver i sin nya roman "Vägen till Jerusalem" hur det fiskala systemet fungerade i Sverige redan på 1100-talet när det rådde tvist om egendom och hur dessa tvister löstes. Trots att lagman Karle vid tinget i Axevalla redan dömt till förlikning, gick det ändå lätt att dra sig ur domslutet genom att bara förolämpa motparten och därmed utmana till envig för att slutgiltigt få frågan prövad. Den starkaste och skickligaste var den som vann. Makt gick redan under medeltiden före rätt.

800 år senare, i 1900-talets Sverige har utvecklingen kring tvistefrågor om egendom inte nått mycket längre, eftersom bankerna i dagens Sverige enkelt kan kringgå avtal, genom de för kunden obegripliga finstilta villkor mellan bank och kund. Att dessa finstilta villkor på ett enkelt sätt förbigår den romanska rättens grunder, om att ingångna avtal ska hållas, som i dag ovillkorligen gäller som lag i alla kulturländer, bryr sig varken svenska domstolar eller bankerna om.

Dessutom ges banken tolkningsföreträde. Att avtalslagen sätts på undantag i Sverige till förmån för banker och storföretag känner alla svenskar till. Det enda som ändrats i Sverige sedan 1100-talet är bara att det inte längre går att slåss för sin rätt i sakfrågan. Den starkaste har försäkrat sig om segern redan på förhand.

1995 när Sverige anslöt sig till Europa och accepterade Europarätten framgår att i avtal mellan bank och kund är det "oklarhetsregeln" som gäller. Har banken inte haft förstånd att tydliggöra avtalsvillkoren i kontrakten ska kontrakt mellan bank och kund tolkas till bankkundens fördel. Trots att detta åberopats i mål ända upp i högsta domstolen, (falska annuitetslån) bryr sig inte domstolen om detta. Högsta domstolen undviker till och med att ta upp dessa argument, som dessförinnan framförts vid huvudförhandlingen i sina domskäl.

När det gäller redan ingångna avtal anser fortfarande svenska domstolar att dessa går att bryta och att bankerna har rätt att bryta redan ingångna kreditlöften och kreditengagemang så som skedde under den svenska finanskrisen (1987-1993). Krisbankerna har i dag fortfarande inte lärt sig något från sin rättsvidriga verksamhet. Fortfarande har ingen reagerat genom att tillämpa lagen mot dem som såg till att Sverige på kort tid förlorade 60000 företag vilket skapade en permanent arbetslöshet för mellan en kvarts miljon och en halv miljon människor.

Agerandet mot de svenska bankkunderna hade klara och organiserade linjer; inskränkning av rättigheter i form av ingångna avtal om utlovad finansiering, urskiljandet av företag med dolda tillgångar och reserver. Företag som befann sig på ruinens brant (som Silja Line med flera) kunde få fortsatt ackrediter från sin bank medan de lyckade konkurrenterna (Viking Line) missgynnades av samma bank. Det var så krisbankerna tog tillbaka vad de förlorat genom vårdslös kreditgivning.

Det var de förmögna företagen krisbankerna ville ta för att tillföra krisbankerna nytt kapital. En viktig åtgärd blev att isolera drabbade bankkunder så att de inte kunde erhålla hjälp från utomstående.

Beslagtagande av egendom under finanskrisen skedde ofta med hjälp av felaktiga domstolsutslag och utmätningar som ledde till ekonomisk likvidation. Det var det svenska samhällets exekutivväsen, som på krisbankernas begäran genomförde dessa åtgärder.

En riktad kreditåtstramning från finansinspektionen 1992 utlöste slutligen den stora strukturomvandling som eliminerade många småföretag och samtidigt ökade de stora företagens marknadsdominans.

Krisbankernas ställning stärktes således genom regelrätt plundring av småföretag och enskilda, där deras tillgångar snabbt överfördes till bankerna så att de skulle kunna undvika att gå i konkurs. Under 25 år har antalet företag i Sverige minskat från 800000 företag till mindre än 400000. I dag mäktar inte längre storföretagen klara full sysselsättning eller erbjuda övertalig arbetskraft social trygghet varför regeringen istället valt att dela ut allmosor (a-kassa) till de arbetslösa som inte kan klara sig själva men inte heller detta är tillräckligt nu längre.

År 1973 var Sverige världens tredje rikaste land. Under början av 1990-talet låg Sverige bland världens 13 till 16 rikaste länder. Ett förhållande som gjorde att den svenska staten i kraft av landets enorma tillgångar kunde låna upp kapital internationellt och lösa den statsfinansiella krisen. I dag är denna skuld uppe i astronomiska belopp som regeringen nu överväger att börja avbetala. Detta förutspås ske, genom en första avbetalning med 450 miljarder kronor för svenskarnas surt inbesparade pensionspengar.

Den svenska valutans avreglering innebar att det svenska kapitalet kunde röra sig fritt på världsmarknaden och engageras i de mest lönsamma investeringarna. Det är detta som tömt Sverige på kapital och många näringar lider i dag brist på investeringskapital, trots våra politikers försäkringar om motsatsen.

I övriga Europa är det bara Schweiz och Holland som är beroende av några stora företag. I övriga länder råder mångfald i ett näringsliv som präglas av fri konkurrens. Det svenska systemet har byggt på monopol med storskaliga lösningar och centrala förhandlingar mellan arbetsgivare och fackliga organisationer. Näringspolitiken gynnade de stora koncerner som gavs skatteförmåner och rik tillgång på kapital och subventioner, mot att de anställde många människor.

Men sedan de fåtal ledarna och delägarna i de svenska storföretagen nu börjar bli gamla och trötta, efter att lyckats samla ihop några hundra miljoner kronor i förmögenhet och de mest lyckades av dagens "stormän" som själva skapat sina företag under andra hälften av 1900-talet redan hunnit lämna Sverige med sina bolag, ser dagens maktstruktur i det svenska samhället annorlunda ut. Småföretagen i Sverige blir bara färre och färre med ökande skattepålagor och krångliga regler hindras den fria företagsamheten.

Dessutom är den svenska makten i storföretagen är på väg att tunnas ut ytterligare. I kraft av sin expansion och den fiskala processen i Sverige övergår allt fler av storföretagen i utländsk ägo. Allt medan Sveriges ekonomi ytterligare försämras eftersom skattebasen därmed ytterligare undermineras.

Väljarna är i allmänhet alltför indoktrinerade av de politiker som nu styr landet. De stora frågorna, om vad som har hänt med Sveriges ekonomi, glömdes helt bort i valdebatten. Ansvariga politiker och banktjänstemän bakom den stora bank- och finanskrisens så kallade "lösningar" måste bli ordentligt granskade. Den politiska fråga som borde fått genomsyra valet den 20 september var således hur Sverige ska få tillbaka de 400000 företag som försvunnit och varför en stor del av makten i storföretagen flyttas utomlands. De 60000 företag som försvann under bank- och finanskrisen, alldeles i onödan, var slutligen det som skapade en galopperande statsskuld och på nytt ökade skattebördan för svenska folket.

Svenska företagare, som inte passade in i krisbankernas "mönster" straffades genom att få sin egendom konfiskerad av krisbankerna. Övriga svenska småföretagare slåss nu för sin egen överlevnad i Sverige. Om de kommer att stanna i Sverige, eller fortsätta vara företagare, beror på hur våra politiker behandlar dem i fortsättningen.

Valets största fråga borde ha varit sysselsättningen i Sverige inom den närande sektorn och vilket politiskt parti som bäst tillvaratar företagarnas och löntagarnas gemensamma intresse i denna fråga. Mats Lönnerblad.