[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Maktmissbruk och rättsotrygghet
Av Mats Lönnerblad - Nya Wermlands- Tidningen, - 11 december. 1998

Kostnaden för advokathjälp, har redan sprungit ikapp den ursprungliga fordran från skattemyndigheten, som också hunnit växa till sig alldeles förfärligt. Är det efter dessa premisser det svenska rättssamhället fungerar förstår jag bättre varför så många ger sig av, till någon gammal svensk koloni i främmande land, för att på så långt håll från Sverige som möjligt fundera över det svenska rättssamhällets ansvar och konsekvenser, skriver Mats Lönnerblad.

Agerandet mot nära anhöriga till ägare av fåmansbolag som drabbades av finanskrisen, förtjänar att berättas. Många av dessa har alldeles oförskyllt, blivit hårdhänt behandlade av såväl domstolar som myndigheter. Låt mig därför berätta en alldeles sann historia hur en tvåbarnsmamma, med ensam försörjningsbörda för två små barn, för närvarande behandlas av både domstol och myndigheter.
- Mamman ägde en bostadsrätt i Stockholms innerstad, där hennes makes kontor var inrymt, som hon inte hade råd att behålla. Hon fick betala ett högt pris när hon köpte den. Hennes inköpspris var 1.9 miljoner kronor. På grund av finanskrisen (1987-1993) blev hon tvungen att sälja bostadsrätten vidare till sin makes företag för 1.2 miljoner kronor. Strax efteråt, fick maken alla sina krediter i sitt bolag uppsagt och sålde vidare bostadsrätten för 1.2 miljoner kronor. Frun fick således en reaförlust på 700 000 kronor, medan maken inte gjorde någon vinst alls på vidareförsäljningen för sin personliga del. Så var det faktiska förhållandet. Men så tyckte inte skattemyndigheten.

Följer inte lagen

Skattemyndigheten gör tyvärr inte som lagen säger, utan som lagens politiska förarbeten säger. Därför kom skattemyndigheten fram till följande: ”köpeskillingen motsvarade 63 procent av marknadsvärdet, varför bostadsrätten till en del av 63 procent skall anses ha avyttrats och till en del av 37 procent skall anses ha överlåtits genom gåva”.
- Att vare sig givaren ville ge bort bostadsrätten som gåva, eller mottagaren vill ta emot gåvan och att man inte ger gåvor till företag, spelade ingen roll i sammanhanget. Trots att detta ärende överklagades ända upp till Regeringsrätten, var det ingenting som hjälpte. Länsrätten tyckte som skattemyndigheten och Kammarrätten tyckte som Länsrätten.
- Till saken hör också att vare sig Länsrätten eller Kammarrätten brydde sig om någon muntlig huvudförhandling eller att ta reda på om det är möjligt att ge gåvor till företag av denna dignitet, vilket på ett uppenbart sätt strider mot 6 artikeln 1 paragrafen i Europakonventionen.

Nya problem

Efter att maken fått alla krediterna orättfärdigt uppsagda av banken, och makan inte fått sina förluster rättsstridigt underkända av skattemyndigheten, valde familjen att slicka sina sår och i stället minska verksamheten, flytta ut från innerstaden och bygga hus. Tanken var att halva huset skulle användas som kontor och halva huset till bostad. Huset byggdes och anpassades efter denna modell med två separata ingångar.
- Men detta kunde heller inte skattemyndigheten godkänna. Efter segdragna förhandlingar med skattemyndigheten konstaterade skattemyndigheten, en upprättad revisionspromemoria, att något kontor i huset inte ”behövdes”.
- Maken överklagade då beslutet till Länsrätten och efter 3 år kunde Länsrätten konstatera att maken visst hade rätt att ha kontor i huset. Det var heller inte något som helst fel på det hyreskontrakt, som hade upprättats mellan makarna. Men då var det redan för sent. maken hade ju redan flyttat från huset, för att återvända till staden och söka nytt kontor.

Behövde inte betala...

Nästa obehagliga överraskning var att skattemyndigheten, som gjort fel från början inte heller behövde stå för rättegångskostnaderna. Ja, det är faktiskt sant. Svenska staten tillåter sig att göra hur mycket fel som helst, eftersom tjänstemanna-ansvaret försvann redan 1976, men låter ändå den f d ”skattskyldige” få stå kostnaden för sitt eget försvar.

Till ruta ett

Men historien slutar inte här. Skattemyndigheten gav äntligen med sig efter Länsrättens beslut, men hittade i stället ny grund för att ånyo påföra taxering, för att den före detta skattesskyldiga familjen skulle kunna slå sig till ro med att vinna. Ett nytt mål med samma innehåll, men med nya infallsvinklar och omständigheter, kom i stället upp på dagordningen i Länsrätten.
- Så togs målet om från början igen med nya omständigheter, för att fastställa den taxering som skattemyndigheten, förlorade i första ronden. Handlar det om äkta makar eller fåmansbolag så visar skattemyndigheten stor uppfinningsrikedom, som saknar motstycke i andra länder för att samma fordran fortfarande, på något sätt, ändå skall kunna bibehållas ”inom familjen.”
- När sedan den skatteskyldiga tvåbarnsmamman, som redan vunnit i rätten, ser samma fordran dyka upp igen, men i ny skepnad bestämmer hon sig för att stämma staten. Stämningen sker med anledning av den skada som uppkommit genom första felet. Därefter väntar nästa överraskning. Trots att den kvittningsgilla motfordran inte hunnit prövas bestämmer sig skattemyndigheten för att kräva in beloppet efter sin andra seger i domstolen, enligt något som kallas för 49 paragraf 1 mom uppbördslagen.

Rätt domslut?

Domaren i målet, gav visserligen de skattskyldiga helt rätt från början. Men sedan skattemyndigheten ändrat sin grund, lyckas skattemyndigheten vinna över domaren på sin sida.
- Detta sker trots att skattemyndighetens fordran i det aktuella ärendet var cirka 65 000 kronor, och motford-ran över en halv miljon. Så bestämde sig domaren i sina domskäl, redan innan han sett den skatteskyldiges stämningsansökan, där han också citerar 49 Paragraf 1 mom i uppbördslagen.
- Denna portalparagraf säger att ”anstånd med betalning av skatt, kvarskatteavgift eller ränta medges” under vissa förutsättningar. En av dessa förutsättningar, är att det kan antas ”att den skattskyldige kommer att få nedsättning av eller befrielse från det belopp som påförts.

...och nya processer

Hur som helst med den saken. Tvåbarnsmamman som redan vunnit i första målet, finner sig nu raskt vara indragen i 3 nya processer, samtidigt som maken blivit arbetslös, genom att orättfärdigt bli utkörd, både från sitt tidigare kontor i city och i huset som han byggde för att ha kontor i. Den ena processen rör domstolens godkännande av ny grund, sedan den gamla grunden från skattemyndigheten, inte visade sig hålla måttet. den andra processen rör domstolens godkännande av betalningsföreläggande från kronofogdemyndigheten. Den tredje processen handlar om den nya stämningsansökan, där den skattskyldige kräver skadestånd av staten.

Bättre ha fel?

Kanske hade det varit bäst att redan från början ha rätt i sak, men ändå fel? Kostnaden för advokathjälp, har redan sprungit ikapp den ursprungliga fordran från skattemyndigheten, som också hunnit växa till sig alldeles förfärligt. Är det efter dessa premisser det svenska rättssamhället fungerar förstår jag bättre varför så många ger sig av, till någon gammal svensk koloni i främmande land, för att på så långt håll från Sverige som möjligt fundera över det svenska rättssamhällets ansvar och konsekvenser.
- Hur detta ansvar redan manifesterar sig, visar sig i skattemyndighetens agerande i detta ärende. Skattemyndigheten gick via kronofogden i Stockholm och beslagtog helt sonika hela beloppet från den ”skattskyldige” i from förhoppning, att någon motstämning ej skulle komma staten tillhanda, trots att den redan var inskickad.
- Den fråga jag därför gärna vill ställa till kronofogden i Stockholm är med vilken rätt detta kunde ske, eftersom agerande på alla punkter strider mot Den Europeiska Konventionen om mänskliga rättigheter, som Sverige godkände redan 1953 och numera även finns inskriven i den svenska grundlagen.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida