Mats Lönnerblad ordförande i Bankrättsföreningen, vill att en kommission som tar reda på vad den svenska finanskrisen kostat Sverige tillsätts snarast. Uppgifterna varierar från att staten skulle ha "tjänat på krisen" till att den kostat skattebetalarna över ettusen miljarder kronor.

- MEDAN locket läggs på om dagens orättvisor och övergrepp, samtidigt som man gräver upp gamla sanningar, som kring det stulna guldet från tyska judar under andra världskriget, som jag skrivit om tidigare i Gefle Dagblad (24 mars 1999) och IB-affären som inleddes efter andra världskriget, försöker nu både den dåvarande och nuvarande regeringen undgå sitt ansvar mot alla de företagare och privatpersoner som utsattes för regelrätt plundring, i samband med den svenska bank- och finanskrisen (1987-1993).
- Den första utredningen är nu klar och överlämnad (avseende svenskarnas roll kring det stulna guldet från Nazi-Tyskland). Därför har den svenska regeringen nu också utsett IB-granskare, som ska gå igenom vad som hände efter andra världskriget avseende bevakningen av svenska medborgare som antogs ha kommunistsympatier. Bägge dessa utredningar är synnerligen lovvärda, men borde självfallet ha genomförts för länge sedan.
- Uppdraget kring IB-affären gäller både de militära säkerhetstjänsterna och säkerhetspolisen. Vad än denna utredning kommer fram till är den fullständigt ofarlig för alla inblandade.
- En ny lag ska ge kommissionen unika befogenheter. Kommissionen får rätt att höra vilka personer den vill, som också kommer att fråntas sin tystnadsplikt. Den som ljuger kan straffas med böter eller fängelse i högst två år. Den som vägrar att höras kommer också straffas med böter.
- Utredningsdirektiven är det minsann inget fel på. Inte heller de personer som ska ingå i utredningen. Därför vill jag genast föreslå att en utredning som omgående måste påbörjas, kring den svenska finanskrisen efter samma strikta riktlinjer. Minst två års fängelsestraff för den som ljuger i samband med förhören kring den svenska bank- och finanskrisen.
- Deltagare i denna kommission bör också var höjda över alla misstankar och inte själva vara part i målet eller företräda någon av parterna eller något politiskt parti.
- För mig som ordförande i Bankrättsföreningen, som har styrelsens uppdrag att skriva om vad som hände under den svenska krisen, har sekretessen varit det största problemet. Det mesta kring finanskrisen hemlighålls fortfarande och ansvar utkrävs heller inte av de skyldiga.
- Vad vi har emot oss, är ett kompakt motstånd från etablissemanget, i dessa sammanhang. Domstolarna godkänner inte inlämnad skriftlig bevisning kring bankernas obeståndssituation. Man vill inte förstå att banklagen gäller för bankerna i dessa sammanhang. Domstolarna undanröjer också inlämnade editionsförelägganden (begäran om upplysningsplikt) som skulle klara upp de flesta frågorna kring finanskrisen!
- Den kommission som jag själv föreslår bör tillsättas snarast. Den bör ta reda på vad den svenska finanskrisen kostat Sverige. Uppgifterna om detta varierar från att staten skulle ha "tjänat på krisen" (som Hans Dalborg, koncernchef på Nordbanken, vågar påstå), till att den kostat skattebetalarna över ettusen miljarder kronor.
- Vi får inte glömma att bara under de värsta krisåren tvingades staten att låna upp 500 miljarder kronor från utlandet för att inte konungariket Sverige skulle gå i konkurs! Den troliga summan, enligt min egen uppfattning, rör sig därför om mer än 500 miljarder kronor.
- Hur många friska företag som gick omkull under denna period är redan klarlagt.
- Uppgifter från Statistiska Centralbyrån visar att över friska 60000 företag gick omkull under den svenska bankkrisen.
- Orsaken var den klumpiga hanteringen, när den dåvarande regeringen bestämde sig för att rädda bankerna på bankkundernas bekostnad, genom att tillåta nedvärdera panter och säkerheter med över 50 procent. Tidigare hade också krisbankerna på eget bevåg gjort dessa nedvärderingar av kundernas panter och säkerheter.
- Vilka var skyldiga till krisen? Vad som är känt är att det var före detta finansminister Kjell-Olof Feldt som beordrade Bengt Dennis att släppa krediterna fria redan 1985. Att bankerna inte var mogna för detta stora ansvar, visar deras egen ekonomiska situation, bara några år efter frisläppandet. Styrelsen och ledningen för dessa banker är självfallet ansvariga, både mot aktieägarna, företag och privatpersoner, som oskyldigt drabbats!
- All kontroll av bankernas utlåning släpptes ju samtidigt. Klarlagt är också att det inte förekom någon som helst granskning av bankerna från dåvarande Bankinspektionen, värd namnet, under hela denna tragiska period.
- Vad som också är tydliggjort är att ingen av krisbankerna kunde uppfylla sitt lagstadgade kapitaltäckningsgrad per den 1 februari 1990 och därför var skyldiga att begära sig själva i konkurs, vilket aldrig skedde. Med straffrihet har hittills påbjudits för styrelser och ledningar i alla krisbanker.
- Denna amnesti åtnjuter också alla bankanställda, medan krisbankerna är ansvariga för att framtidsföretagen i Sverige, i praktiken raderas ut under denna period.
- Vad som hittills i övrigt skrivits om detta har skett på de inblandades villkor. Allmänheten har hittills givits en grovt felaktig bild, både i avseende kring bankkrisens upprinnelse, hanteringen av bankkrisen och vilka erfarenheter som man kan dra av denna kris.
- Därför bör fokuseringen av sanningskommissionens utredning om finanskrisen koncentreras på bankernas egen ekonomiska situation, kring krisbankernas bokföringsvärde, av utlånade krediter till fastighetsbolag. Utredningen bör också omfatta hela perioden 1985-1995 eftersom krisbankerna tilläts att skjuta fram sina förluster för att inte gå i konkurs, vilket på ett uppenbart sätt strider mot all banklagstiftning.
- Vad utredarna bör uppmärksamma är de fantasifulla värderingarna av kreditstocken. Även bankernas falska årsredovisningar, som senare korrigerats till rimliga nivåer, förtjänar all uppmärksamhet. En central roll i denna sanningskommission bör vara oberoende revisorer som bör få tillgång till alla handlingar om kredituppgifter, som krisbankerna lämnade till regering och riksdag i samband med krishanteringen.
- Dessa uppgifter bör sedan jämföras med det faktiska utfallet, sett i ett historiskt perspektiv. Vad utredningen också bör ta fasta på är den rättsosäkerhet som gjorde det möjligt att införa planekonomi i Sverige under denna svarta period och försätta så många företag i konkurs alldeles i onödan.
- Konsekvenserna för framtidsföretagen och Sverige blev ju förödande. Många av dem som inte hann flytta sig själva och sina företag utomlands i tid, gick ju under i Sverige, bara för att bankerna skulle räddas på bekostnad av företagen och framtiden.
- Att under sådana förhållanden vänta med en utredning ytterligare flera decennier, som skett med utredningen om det stulna guldet och IB-utredningen låter sig inte göras. Alltför mycket pengar står på spel. Företagen flyr nu Sverige i allt snabbare takt, utan att de ansvariga i regering och riksdag vill ta något som helst ansvar för deras direkta skuld i det inträffade.
- De ansvariga måste ställas till svars och dömas. De företagare som orättfärdigt drabbats måste få upprättelse!
- Annars har Sverige inte längre någon ekonomi kvar att diskutera, sedan företagen som har framtidsvisionerna kvar, flytt landet med både verksamhet och personal så långt bort från Sverige som möjligt!