Mats Lönnerblad skribent i finansrätt, konstaterar att perioden under och efter finanskrisen användes en stor del av pengarna avsedda för att minska arbetslösheten i stället till att rädda bankerna och dödsdömda bolag undan konkurs. Så gick det också som det gick.

HUR SKA egentligen pengarna på bästa sätt fördelas i den den enorma satsning som sker för att få bukt med arbetslösheten i Sverige? Ingen kan väl påstå annat än att satsningen att få ner arbetslösheten är meningsfull, bara om bara pengarna används på rätt sätt.

Hur kunde den enorma permanenta arbetslösheten uppstå i Sverige, som ända fram till slutet av 80-talet haft näst intill obefintlig arbetslöshet? Svaret ligger i de 60000 framtidsföretagen som tvingades i konkurs på grund av finanskrisen (1987 - 1993 ). Då skapade en permanent arbetslöshet på mellan 250-500000 personer.

Skadorna bland de mindre och medelstora företagen är däremot irreparabla eftersom en stor del av de svenska framtidsföretagen i praktiken försvann under denna period. Sverige har nu samma arbetslöshet som övriga Europa, medan den svenska valutan har fallit som en sten mot omvärlden.

Vad som hände under och efter finanskrisen var att företagen uppmuntrades av krisbankerna att själva begära sina företag i konkurs. Men innan konkurserna uppmanades många bolag att slussa in utbildningsbidrag från ams som bankerna kunde behålla.

Under tre decennier delades kollektiva bidrag frikostigt ut till mogna bolag i kris, för att rädda dessa bolag undan konkurs i stället för att användas till enskilda utbildningsbidrag till de anställda för framtidssatsningar.

Perioden under och efter finanskrisen användes en stor del av pengarna avsedda för att minska arbetslösheten, i stället till att rädda bankerna och dödsdömda bolag undan konkurs.

Så gick det också som det gick. Resultatet lät inte vänta på sig. Resultatet av finanskrisen, förutom att företagen försvann, blev i Sverige också att räntorna höjdes till rekordnivåer och att bankerna med Riksbankens goda minne skruvade upp räntorna till orimliga nivåer.

Det hela slutade med ett räntetak på 500 procent. Den svenska kronan som borde tillåtits flyta för länge sedan försvarades av dåvararande riksbankschefen Bengt Dennis och moderaternas Staffan Burenstam-Linder som till slut lät hemligstämpla hela kronförsvaret (under tio år) när han väl förstått vilka misstag moderaterna och Riksbanken begått.

I dag är allt fler svenskar beroende av socialbidrag för att klara av sin existens. De som hamnat i en permanent arbetslöshet tvingas in i en ond cirkel som är svår att ta sig ur varför åtgärderna för att få ner arbetslösheten måste vara effektiva för att vara meningsfulla. I annat fall bidrar arbetslösheten bara till att Sverige får behålla det högsta skattetrycket i världen i alla kategorier, utan att arbetslösheten minskar. Av tradition har åtgärderna mot arbetslösheten riktat sig mot mogna branscher och mogna företag som i idag läggs ner eller köps upp av kapitalstarka utländska företag.

Tre decenniers lysande exempel på hur man inte skall rädda företag i kris visar hur Sverige tidigare tacklat arbetslösheten. Först kom den den svenska varvskrisen i slutet av 60-talet och i början av 70-talet, som kostade de svenska skattebetalarna miljarder, tätt följd av 70-talets stålkris där Sverige med jättesatsningen på Stålverk 80 gjorde av med minst lika mycket av skattebetalarnas pengar. Sedan följde den svenska finanskrisen som kostade skattebetalarna allra mest, utan att någon hittills orkat reagera på alla bortslösade pengar.

Med sådana satsningar förstår var och en att kronan måste falla mot den utländska valutan och svenska företagare hellre satsa på utlandet än på Sverige. Fortsatta utbildningsbidrag till kollektiva lösningar gör att kronan försvagas ytterligare. Företagen väljer att flytta utomlands.

Den statliga satsningen på varven och Stålverk 80 borde ha undvikits helt och statens insats för att rädda statliga Nordbanken och de övriga krisbankerna kostade svenska skattebetalarna minst 500 miljarder i ökade samhällskostnader. Det var vad skattebetalarna tvingades betala för krisbankerna, som faktiskt var skyldiga att begära sig själva i konkurs redan den 1 februari 1990.

Sedan riksrevisionsverket rapporterat om ams senaste verksamhet i Skåne har man kunnat konstatera att 200 miljoner är spårlöst borta utan att någon har kunnat redovisa vart dessa pengar tagit vägen! Ams har också utan några befogenheter utlovat över elva miljarder i bidrag till företag.

Vad som skett i Skåne är bara en droppe i havet där pengarna distribueras kollektivt på ett sett som vare sig gynnar skattebetalarna eller Sverige som nation. Min uppfattning är att bästa lösningarna för att få ned arbetslösheten i stället bör ske genom individuella stöd till enskilda, på ett förnuftig sätt. Genom att ge kollektiv stöd som hittills skett, konserveras gamla branscher eller misskötta företag som borde försättas i konkurs. Så länge detta sker får också Sverige behålla världens högsta skattetryck.

Individuella satsningar på personer i framtidsbranscher måste vara ett bättre sätt att handskas med skattebetalarnas pengar. Utvecklingen sker ju i ett rasande snabbt tempo, där tidigare arbetslivserfarenhet och kunskaper bara efter några år inte längre räknas. Både skolutbildning och yrkesutbildning blir snabbt föråldrad.

Satsning på datortek och liknande verksamhet inom IT måste vara ett mycket bättre sätt att både ge dem som inte fått denna nödvändiga grundutbildning en chans att hänga med i utvecklingen, genom riktade utbildningsinsatser för enskilda på både kort och lång sikt.

Hur många arbetslösa har råd att gå på kurs under sex-sju veckor för att själva förkovra sig? Eftersom enbart en eller två dagars kurser inom framtidsinriktade utbildningar kostar tusentals kronor som ska betalas ur egen ficka borde staten satsa på detta. Sådana utbildningssatsningar, som måste betraktas som i högsta grad befogade, befinner sig i dag i strykklass.

Min förhoppning är att näringsminister Björn Rosengren som har det politiska ansvaret för Sveriges tillväxt inte gör som i Stockholm. Här gör man för närvarande tvärtom genom att strypa nödvändiga utbildningssatsningar inom bland annat data och IT. Arbetslösa ska inte ta skitjobb, säger Björn Rosengren. Men det är precis det som inträffar när regeringen väljer att stötta misskötta banker eller föråldrade företag och sedan låter skattebetalarna stå för notan - i stället för att satsa på de arbetslösa.