Den tidigare generaldirektören och före detta vice riksbankschefen Stefan Ingves tog initiativet till att introducera den "svenska modellen" i Indonesien genom att ställa 350 miljarder till förfogande avseende de indonesiska bankerna, som i likhet med de svenska bankerna, borde begärt sig själva i konkurs. Detta har redan visat sig få förödande konsekvenser.
- Det visar sig att en del av pengarna från IMF:s (internationella valutafonden ) räddningsaktion gått åt till bestickning och mutor. En annan del har omvandlats till indonesiskt partistöd. "Den svenska modellen" har således resulterat i ett enda stort fiasko i Indonesien. I likhet med den svenska regeringens misstag i Sverige, begick således IMF ett misstag genom att överhuvudtaget lägga sig i den indonesiska bankkrisen.
- I Indonesien är medborgarna fattiga. Därför går det inte att plundra dem, som man gjorde med många svenska företagare och privatpersoner under vår finanskris 1987-1993. Den indonesiska "bankakut" som Stefan Ingves för närvarande är involverad i kallas för IBRA. Det var till denna bankakut som IMF ställde motsvarande 350 miljarder till indonesiernas förfogande. Men för att betala vad finanskrisen kostade Indonesien, behövs minst 650 miljarder kronor.
- Den lärdom vi kan dra av detta är att ska man plundra någon så måste det finnas någon att plundra. De pengar som IMF placerat i Indonesien, ser därför också redan ut att ha gått förlorade, eftersom det inte finns någon som kan betala tillbaka denna enorma skuld.
- Även i Sverige har Stefan Ingves utpekats som en av de huvudansvariga för att tvinga allmänheten och småspararna att lösa bankernas obeståndssituation, som uppstod i slutet av 1980-talet på grund av att de svenska bankerna spenderade mer pengar än det fanns tillgång till.
- I den naiva tron att man skulle få tillbaka de pengar som bankerna hade spekulerat bort i Sverige, tillläts som bekant bankerna att plundra 60000 små och medelstora företag i stället för att begära sig själva i konkurs vilket man var skyldiga att göra. Detta ledde i sin tur till att mellan 250000 och 350000 vanliga löntagare också förlorade sina arbeten och tvingades in i långtidsarbetslöshet.
- Men effekten i Sverige blev den motsatta. Den dåvarande regeringen Bildt med Bo Lundgren som ansvarig "bankminister" tvingades på grund av effekterna från den svenska finanskrisen i stället låna upp pengar utomlands. Totalt nästan 1000 miljarder jämte ränta, som de svenska skattebetalarna nu håller på att återbetala under okänt antal år.
- I Sverige hade bankerna lånat ut mer pengar än man hade säkerheter för. Därför måste även de goda lånen återbetalas och säkerhetsmassan återställas. Vad som sedan skedde genomfördes i följande steg. Först kreditstopp och sedan krismedvetenhet och nedvärdering av bankkundernas tillgångar samt uppsägning av bankgarantier, checkkrediter och lån. Därefter var det bara för bankerna och deras ledningar att försätta företagen på obestånd och överta banksäkerheter och kräva in fordringar
- Knappast några fick nya lån på grund av krisen. Dessutom nedvärderades tillgångarnas marknadsvärde. Det fanns därför inga pengar att låna i Sverige för att köpa tillbaka de tillgångar som realiserades på marknaden under bankkrisen. Under denna period vägrade bankerna bestämt att låna ut pengar till dem som ville förvärva exekutivt utmätt egendom, såvida det inte var något av bankernas egna närstående företag.
- När man talar om den svenska bankkrisen, fastighetskrisen och finanskrisen bottnar de senaste årens sänkta levnadsstandard i en politisk härva av inkompetens där staten till slut tvingades låna upp närmare 1000 miljarder för att lösa de problem som utlöstes genom bankkrisen. Skillnaden är att man nu kallar den för finanskris.
- Det svenska indrivningssystemet för skatter tillhör ett av världens starkaste och betalningsviljan är förvånansvärt hög, vilket alltid väcker utländska nationalekonomers ohöljda beundran och förvåning.
- Det stora problem som Sverige nu står inför sedan den största företagsplundringen i Sveriges historia nu är avslutad, är landets totala förmåga att på nytt uppnå lönsam tillväxt och förnyelse för svenskt näringsliv. I praktiken har landet cirka 1,2 miljoner medborgare som i dag helt eller delvis står utanför arbetsmarknaden.
- Utflyttningen och försäljningen av storföretagen, är en direkt följd av bankkrisen. Alla företagsförsäljningar har under de senaste åren medfört en för staten stagnerande skattebas. Landets näringsliv förlorar i takt med utflyttningen stadigt i konkurrenskraft.
- När man nu inom IMF försöker återupprepa denna politiska fadäs för att lösa Indonesiens bankkris har man blundat för att Sverige gjorde avsteg från att konkursmässiga banker skall försättas i konkurs. I stället valde man i Sverige att plundra oskyldiga, idogt arbetande människor på deras levebröd. När man gjorde detta åsidosattes Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och själva grunden för rättsstatens existens.
- Ingves, som tillsammans med politikerna står bakom denna politiska skandal, överflyttades till IMF i Washington efter bara en kort period som vice riksbankschef.
- Där försöker han nu på nytt rädda banker som i verkligheten visat sig oförmögna att driva bankverksamhet och upprätthålla god banketik, moral och hederlighet.