I brottsbalken står klart angivet straffpåföljd för den som försätter någon i trångmål och har vinning därav.

Under bankkrisen nedvärderade banker godtyckligt många fastigheter och företag för att därefter åberopa att säkerheten blivit mindre värd trots att den verkliga orsaken var att banken var i trängande behov av att kunderna betalade tillbaka pengar på grund av bankens övriga dåliga affärer och förlorad kapitaltäckning.

Genom att nedvärdera de lånesäkerheter som bankkunden ställt till förfogande försattes bankkunden i trångmål med åtföljande förlust samtidigt som banken erhöll vinning förlorade kunden genom att banken kunde överta kundens egendom till lågt värde.

Varför straffas inte bankdirektörerna enligt gällande lag för dessa brott:

Brottsbalken 9:3

5 § "Den som vid avtal eller någon annan rättshandling begagnar sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte skall utgå, döms för ocker eller fängelse i högst två år.
För ocker dömes också den som vid kreditgivning i näringsverk-
samhet eller annan verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, bereder sig ränta eller annan ekonomisk förmån, som står i uppenbart missförhållande till motprestationen.
Är brottet grovt, döms till fängelse lägst sex månader och högst fyra år."

Godtyckliga nedvärderingar av säkerheter för lån i bank försatte många låntagare i trångmål och vanmakt där låntagare förlorade och banken blev vinnare.

Åtgärden är ett lagbrott som grundas på bristande etik, moral och hederlighet. Mycket av det som skedde under bankkrisen var osunt och skulle har lett till åtal och bestraffning av de bankmän som bröt mot lagen. Varför åtalas de inte. Det som skedde är rättsvidrigt och undergräver respekten för den svenska rättsstaten.

Skall de "avrättade" företagarna också vänta 50 år på upprättelse och ersättning på samma sätt som förintelsens överlevande offer?