Våren 1990 när Nordbanken var på obestånd och egentligen skulle begärt sig själv i likvidation, beslutade sig Nordbanken för att återställa sitt eget kapital, med hjälp av svenska staten och sina stora och små kunder. Skribenten i finansrätt Mats Lönnerblad avslöjar i dag hur Nordbanken gick tillväga för att göra sig själv skadeslös på kundernas bekostnad. Det slutade i konkurs för tiotusentals företag. Bankens tvivelaktiga affärer biträddes av både konkursförvaltare och domstolar. Varför vaknar inte medierna, undrar Mats Lönnerblad.

Vanligtvis förknippar man stora bankrån med att rånare går in i banken och under vapenhot tar med sig alla pengar man kan komma åt, för att därefter försvinna. Men de bankrån jag vill berätta om, är alldeles sanna och var alldeles för välplanerade för att kunna misslyckas.

Pressen har tigit som muren
Det var heller inte några vanliga skurkar som gick in och rånade bankerna. Det var bankerna som rånade sina kunder. Inspirationen till dessa rån, som de andra svenska bankerna sedan följde efter kom från Nordbanken, som gick i bräschen för att kupperna skulle lyckas. Så här gick det till:
- Våren 1990 när Nordbanken var på obestånd och egentligen skulle begärt sig själv i likvidation, beslutade sig Nordbanken att återställa sitt eget kapital, med hjälp av svenska staten och sina stora och små kunder.
- De flesta kunderna lurade Nordbanken helt fräckt på enklast tänkbara sätt, genom att bara "skruva upp räntorna". De största företagen och kommunerna som blivit lurade på detta sätt har processat i nästan ett decennium för att få rätt i sak. Men hela tiden upptäcker nya företag och privatpersoner hur de blivit uppskruvade under nästan ett helt decennium. Senast var det Malmö kommun, som bara för några veckor sedan upptäckte att de fått sina räntor "uppskruvade".
- Nu har de första domarna börjat falla i tingsrätterna runt om i Sverige, som äntligen börjat förstå vad det hela handlar om. Därför börjar äntligen bankerna att fällas i dessa sammanhang. Under tiden har det varit alldeles tyst i pressen och det har tagit nästan tio år.
- Andra som blivit lurade på detta sätt, gör bankerna upp i godo med, för att inte alla ärenden skall komma i dagen. Mina egna beräkningar är att minst 40.000 företag blivit lurade på detta sätt och flera hundra tusen privatpersoner har fått sina räntor "uppskruvade". De flesta privatpersoner kommer aldrig att ha råd att processa mot bankerna. Någon hjälp från Finansinspektionen kan de inte heller påräkna.

Över 60.000 företag i konkurs!
Regering och riksdag lurades också av Nordbanken, som begärde kapitaltillskott i olika omgångar, trots att Nordbanken var skyldig att begära sig själv i likvidation redan per den 1 februari 1990.
- Från många av de största kunderna tog man allt man kunde ta. Därigenom kunde man också tillgodoräkna sig värdeökningen på de fastigheter man lade beslag på. Genom den lagändring som infördes 1991 såg Nordbanken till att den dåvarande Bankinspektionen värderade ner fastigheter och fastighetsbolag med över 50 procent. Mina beräkningar är att över 60.000 företag gick i konkurs på grund av bankernas hantering i dessa sammanhang under den svenska finanskrisen 1987/1993.

Konkursförvaltare "för snabba"
Avsikten var att föra över dessa fastigheter till skräpkreditföretaget Securum, för att sedan försätta fastighetsbolagen i konkurs och fastighetsägarna i personlig konkurs. Hur det hela gick till, förtjänar också att berättas.
De företagare som råkade illa ut reagerade givetvis surt på behandlingen och stämde bankerna.
- Men genom att många av de betydelsefulla konkurserna hamnade hos mindre nogräknade konkursförvaltare, som gick bankernas ärenden, avslutades många av konkurserna alltför snabbt.
- Vid andra konkurser gick konkursförvaltaren själv in och gjorde upp med bankerna på en alltför låg nivå. Pengarna gick till konkursbona och företagen kunde aldrig räddas.
- Genom att många av bolagens konkurser avslutades alltför snabbt, upphörde bolagen att existera. Den enda teoretiska möjligheten att gå vidare i dessa fall är att tillämpa regeln om ansvarsgenombrott och stämma styrelsen. Denna möjlighet är dock mycket begränsad.
- Staten har t ex för sina krav på skatter och avgifter genom lagstiftning ökat sina egna möjligheter att gå emot styrelser, på ett sätt som kanske kommer att begränsas genom att vi numera är medlemmar i EU och vissa principer om äganderätt mm numera måste anses vara gällande även i Sverige.

Domstolar försenade rättegångarna
Men någon som helst hjälp att försvara sig mot de svenska bankerna ger inte staten.
- I vissa processer försenade domstolarna rättegångarna, så att tvisterna aldrig kom upp till huvudförhandling inom rimlig tid, varför målen inte gick att pröva i sin helhet överhuvudtaget.
- En sådan process inleddes mot ett av bankernas anlitade värderingsföretag redan 1994. Stämningsansökan lämnades in redan i juni 1994. Efter diverse dribblingar och förseningar meddelades att huvudförhandling i målet var utsatt till den 11/2 år 2000!
- Dagen innan huvudförhandlingen bad käranden sin advokat att undersöka hur det gått för motparten som gått i konkurs. Det visade sig då att konkursen redan var avslutad och fem års arbete med stämningsansökan med återstående krav på flera miljoner hade varit helt förgäves, bara för att domstolen inte behagade avgöra ärendet i tid.
- När det gäller bankernas egen obeståndssituation förtjänar Stockholms tingsrätts egen förstärkningsenhet en reprimand eftersom denna enhet gör allt för att dölja när bankernas egentliga obeståndssituation inträffade. Ett stort börsbolag som sedan fem år processer mot Nordbanken har fortfarande inte beviljats editionsföreläggande, som visar när banken var på obestånd.

När ska journalisterna reagera?
Fortfarande är inte något datum för huvudförhandling utsatt, trots att detta mål borde ha varit utsatt till huvudförhandling för länge sedan.
- De största bankrånen som någonsin inträffat i Sverige svarar således bankerna för. När kommer tidningarna själva att börja reagera och journalisterna att börja skriva om vad som egentligen inträffat.