De flesta konkurser är tragedier med utarbetade småföretagare, skriver Greger Morin, redaktör, Lund.

Jag drev ett aktiebolag i tio år. Det gick inget vidare, men bolaget sköttes klanderfritt fram till den sista tiden, då det blev kaos. Under åren har jag dragit in över 1 Mkr i utländsk valuta till landet och betalat miljoner i skatt. Inga bidrag. En mönstergosse alltså.
Inom bolagets ram startade jag världens första specialmagasin om infrastruktur - den samhällssektor som utgör grunden för allt annat. Det gjorde jag rätt i. Men jag gjorde fel. Det blev förluster år efter år. Som aktör på den publicistiska scenen brukar jag ibland få applåder, men som försäljare och sifferartist blir det mest ruttna tomater.
När bolaget till sist utsatts för grova bedrägerier, blev likviditetskrisen akut och det fanns inget annat val än att begära konkurs och kanske genomföra en rekonstruktion. Bedragaren friades från åtal med den märkliga motiveringen att "han gjort sig skyldig till så många andra brott".
Många tror att konkurser består i att flytta förmögenheter till lämplig brevlådenation och sedan låta samhället och fordringsägarna stå där med lång näsa. Det är extrema undantagsfall som blir omskrivna i medierna och ger medborgarna en felaktig bild av vad det egentligen rör sig om.
De flesta konkurser är tragedier med utarbetade småföretagare som drivs från hus och hem. Det är inte mycket nåd som ges. Det dåliga samvetet mot dem som förlorat pengar, ofta gamla vänner, gnager dygnet runt. I mitt fall är förlorarna fortfarande gamla vänner. De vet att jag kämpade på.
När konkursförvaltaren kom stod jag med 8 kronor som skramlade föraktfullt i fickan. Kaffet var slut, mjölken hade surnat, en lätt doft av Ragnarök spred sig på kontoret.
Konkursförvaltaren visste ingenting om förlagsverksamhet och jag ingenting om konkurser, bara att konkursförvaltaren nu tagit över företaget. Jag fick inte agera för bolagets räkning. Jag hjälpte honom så gott jag kunde.
Utgivningsbevis, prenumerantregister, annonsörkontakter och inventarier slumpades bort. Utestående fordringar, som jag arbetat in, drevs in och det slutade med förluster kring 1 Mkr. Konkursförvaltaren ansåg att det största värdet var min professionalism, så jag åkte med som lågprisdusör i utförsäljningen. Jag är fortfarande engagerad i tidskriften.
Jag hamnade också hos kronofogden. Jag kunde inte betala skulder och borgensförbindelser på en halv miljon kronor på ett bräde. Sammantaget är jag nu avstängd från krediter, hårt skuldsatt och nekas FA-skattsedel. Jag har svårt att få hyra bostad, kan inte hyra bil eller handla mot faktura.
Som företagare i Sverige är jag van vid utanförskap, så jag hankar mig fram ändå. Jag slåss för rätten till försäkringskassa och till a-kassa om det kniper. För 20 år sedan hade jag a-kassa i två månader vid en övergång från en arbetsgivare till en annan. Jag är knappast överutnyttjare av välfärdssystemet.
Men jag hindras alltså från att arbeta på ett sådant sätt att jag på sikt kan reglera mina skulder. Det är mot allt sunt förnuft. Det känns mer som ett straff för att jag visat högmodet att vilja bidra till samhällets utveckling och försörja min familj.
Hade jag varit bosatt i USA (vilket kan bli fallet), hade följande troligen hänt: Jag hade satt mig ned med banken och skattmasen. Vi hade gått igenom vad som hänt under åren, och man hade konstaterat att jag inte var ett affärssnille, men inte heller helidiot som företagsledare. Företaget var ju välskött i tio år, även om det inte gick så bra.
Man hade också konstaterat att jag var yrkeskompetent som publicist. Två publikationer som jag ansvarar för är bland de mest citerade publikationerna i landet.
Det vore av nytta för samhället att jag fick komma igen. Jag hade ju bara en enda konkurs bakom mig och har inte sysslat med något brottsligt.
"Det är bra med en konkurs. Då har du lärt dig något."
Banken hade skrivit ned (eller rent av skrivit av) skulderna, hjälpt mig att hitta någon finansiär, gett mig en checkkredit och önskat mig lycka till med nya projekt.
Jag hade behållit gamla kunder, skaffat nya och jagat upp en professionell medhjälpare. På några månader hade jag varit uppe i miljonomsättning igen. Jag hade planerat bättre, agerat försiktigare. Jag hade gett nya uppdrag åt mina gamla leverantörer och på så sätt försökt kompensera dem för konkursförlusterna. Jag hade dragit in miljoner i valuta, betalat miljoner i skatt och varit en ytterst värdefull medborgare igen.
Varför missade Sverige dataålderns start? Varför har vi en näringslivsstruktur som är ett hot mot landets långsiktiga utveckling? Varför är "fast anställning" fortfarande bönen för dagen?
Nu är vi bra på IT, men den kommer ursprungligen från amerikanska konkursbon drivna av hippies, rockgitarrister och buddhistiska guruer.