[Hemsida]
[Brf-direkt] [Skicka
vykort] [Tipsa ditt nätverk]
Lundgren ljuger - sa
ja till företagsslakten
Av Mats Lönnerblad - Aftonbladet - 18 augusti 2000
Moderaternas partiledare Bo
Lundgren var medveten om hur bankerna under bankkrisen -92 tömde
småföretagen på pengar och flyttade över pengarna till banker och
närstående bolag.
I den bankkris som drabbade Sverige
för snart tio år sedan var Bo Lundgren en central
figur: som bankminister hade han, trots att han
ihärdigt förnekar det, god kännedom om bankernas
planer på att låta välskötta småföretag betala
för andras osäkra krediter. Det visar hittills
hemligstämplade dokument som Mats Lönnerblad tagit
del av. |
|
Moderatledaren Bo Lundgren, då
"bankminister", godkände den största företagsslakten i
Sveriges historia när stora förmögenheter flyttades över från
småföretagare till banker och bankers närstående bolag under den
bankkris som växte fram för snart tio år sedan.
- Bo Lundgren som förnekat att han känt till bankernas
avsikter kan nu inte längre neka: jag har i min hand dokument som visar
att han hela tiden var informerad om krisbankernas planer, taktik och
agerande.
- Redan den 4 augusti 1992 informerades Bo Lundgren av Lars
Thunell om hur Nordbanken avsåg att fortsätta med den avveckling av
företag, som banken tillämpat sedan början av finanskrisen.
- Thunell (numera vd i SE-banken) hade nyligen tillträtt
posten som vd i Nordbankens ”skräpkreditföretag” Securum och hade
som uppgift att avveckla ”icke strategiska krediter” som banken
önskade likvidera.
- Såväl vår nuvarande riksbankschef Urban Bäckström, vid
denna tidpunkt verksam i finansdepartementet, som Bo Lundgren blev
ordentligt informerade om krisbankernas planer att säga upp krediter
för friska företag, som inte passade in i dessa bankers ”strategi”.
- Vad Gota (med ”skäpkreditbolaget” Retriva) och
Nordbanken (med Securum) i själva verket gjorde under denna period var
att direkt eller indirekt ta över kundernas tillgångar – som man
sedan sålde vidare.
- Redan i en tidigare kommuniké, från den 8 maj 1992, hade
Nordbanken förklarat att man inte ansåg sig kunna uppfylla
kapitaltäckningsgraden i banken utan ytterligare tillskott på likvida
medel. Gota som var konkursmässig redan 1989 följde samma mönster som
Nordbanken.
- Detta innebar konkret att bankerna drev verksamhet trots att
de var konkursmässiga (Gota sedan 31 augusti 1989 och Nordbanken sedan
1 februari 1990) eftersom de inte längre uppfyllde sin lagstadgade
kapitaltäckningsgrad.
Från 1989/1990 hade de båda bankerna inte längre någon rätt
att bedriva bankverksamhet överhuvudtaget, men fortsatte ändå med sin
verksamhet som om ingenting hade hänt, vilket jag menar gör såväl vd
som ledning och styrelser i respektive bank skadeståndspliktiga.
- Obeståndssituationen varade i praktiken ända fram till att
regeringen godkänt att skjuta till ytterligare medel, som man begärde
riksdagens godkännande för den 8 maj 1992 – och som så småningom
resulterade i en statligt garanti för samtliga banker.
- Beskrivningen av den svenska bankkrisen som presenterades
för den moderate bankministern, regeringen och bankens regionchefer
under denna period liknade Sverige vid en krigsskådeplats med hopplösa
fall och sådana som kunde överleva av egen kraft. I sin presentation
för Bo Lundgren och inför regioncheferna förbehöll sig också Gota
och Nordbanken rätten att släppa en del friska kunder om "deras
portföljer blev bättre balanserade".
- För "icke kärnkunder" gällde det att dessa skulle
upplysas om att kundförhållandet från Gotas och Nordbankens sida
önskades avslutas. Dessa kunder fick sina krediter uppsagda omgående
och ställdes utan möjlighet att vända sig till annan bank eftersom
alla banker befann sig i samma krissituation vid detta tillfälle.
- Såväl Gota/Retriva som Nordbanken/Securum kunde med den borgerliga
regeringens godkännande ta över tillgångar för flera miljarder och
tilläts rasera företag som inte passade in i krisbankernas struktur.
Efter detta agerande kan staten bli
skadeståndsansvarig på samma sätt som i fallet Medanalys där
staten i dag, på grund av socialstyrelsens agerande, krävs på 300
miljoner kronor av förre ägaren Lennart Ransnäs.
- Krisbankernas handlande kan liknas vid hur
president Mugabe i dag agerar i Zimbabwe när han beslagtar
jordegendomar. Men det som skedde i Sverige skedde bara i så mycket
större skala, konsekvenserna för både företagen och skattebetalarna
blev så mycket allvarligare.
- Till slut har också både Gota och Nordbanken inför
regeringen tvingats erkänna att det bara var ett litet antal företag
som svarade för de båda bankernas stora förluster.
- Den fråga som nu återstår att utreda är hur de
företagare som orättfärdigt drabbats skall kompenseras. Hur Bo
Lundgren kan sitta kvar som ledare för ett parti som påstår sig
företräda företagarnas intressen, är en gåta för mig.
|