Marxistisk forskningsglöd

Med rubriken ”Klassdomstolen är här” angriper sociologen och marxisten Urban Karlsson domstolarna bland annat för att allt mera bli en spegel av det ”nya klassamhället”.

Hans kritik är förrädisk däri att de marxistiska trosföreställningar och till dem knutna begrepp får prägla verkligheten medan rådande förhållanden och orsakssammanhang då enkelt kan lämnas därhän.

I ett kortare historiskt perspektiv må erinras om den omtyckte folkbildaren,  filosofie hedersdoktorn John Törnblom, som i sina föreläsningar på 1940-talet prisade herrkonfektionens välsignelser som skulle ha lett till påtaglig jämställdhet.

Alla kunde skaffa sig en kostym och för konsumenter rådde ej längre några klasskillnad mellan direktören och kroppsarbetaren.

I perioden därefter förekom ej klasskampen och åtskillnaden mellan rika och fattiga hade försvunnit ur informationsflödet (jag bortser från kommunisternas sekteristiska skrifter och tidningar) för att återuppstå sedan 1968 års studentrevolt resulterat i en snabbt växande dominans inom informations – och åsiktssektorn för troende marxister och den växande skara som fann pekuniära fördelar med att ansluta sig till kören.

Trosföreställningarnas makt över hemsökta individer framgår exempelvis av att Berlinmurens fall och den ruskiga mentalitet och människohantering som därmed dolts lämnar dessa trosanhängare oberörda.

Klasskampen har således aldrig existerat annat än som demagogisk uppvigling särskilt riktad mot vår avundsjuka, få av oss är så begåvade som Jan Stenbeck och ännu färre kan bli så rika som han, vilket trots vårt relativa välstånd ej generar från att bli förbannade på de rika.

Karlsson nyttjar de demagogiska uttrycken högstatusbrott och lågstatusbrott för sin  klasskamp. Nyspråkets demagogi och får enkelt förfalska den dömande verkligheten till partiskhet i klasskampen.

Förr talade man om rövare och banditer och de som i dag så påfallande ofta återfaller i klassiska straffrättsbrott hör ofta till personligheter som har svårt med den mera idoga utbildnings- och karriärstegen.

Med Karlsson trosföreställningar hör främst direktörerna till högstatusbrottslingarna och därmed till domstolarnas gunstlingar. Uppgiften är grundfalsk. Icke minst under tryck från de marxistiska informatörerna har ett otal nya brottsdefinitioner tillkommit inom specialstraffrätten som framför allt riktar straffvapnet mot för skilda verksamheter ansvariga och som med termen ekonomiska brott givit en hårdnande straffrättskipning vid skattebrott och faktisk även en brutalare behandling på fängelserna.

En direktör som fått fyra års fängelse för skattebrott klagade över att han hade svårare att få permissioner och andra sådana förmåner eftersom han ej kunde betraktas som ett rehabiliteringsobjekt för återanpassning.

Skillnaden mellan uppsåtliga brott och oaktsamma upprätthålls av rättssäkerhetsskäl och uttrycker en human människosyn. Uppsåtet uttrycker ju en mentalitet och vilja att begå bott medan oaktsamhetsbrotten vänder sig mot även otursförföljda i fråga om handlingar som bedöms med särskild skärpa böra undvikas.

Om snatteriet skulle vara straffritt skulle handeln kollapsa. Bötesbeloppet 16.000 kr för en snattande pensionär  medan den direktör som glömt bort en speciell inkomstpost fick böta 12.000 kr vartill dock kom skattetillägg med 254.000 kr, vilket är ett högt straff för rent slarv.

Karlson relaterar beloppen till respektives årsinkomster och finner med statistik och felräkningar att pensionären straffas 10 - 20 gånger hårdare än direktören, en jämförelse som måste bygga på en årsinkomst om 50 miljoner.

Snattaren fick ingen försvarsadvokat ett resultat av socialistpartiernas besparingsiver som faktisk visar deras indolens för rättssäkerheten som sådan.

Även Karlsson visar prov härpå med uppgifter att kvinnor utsätts för dubbla övergrepp när de efter våldtäkten får uppleva en lika vedervärdig rättegång. Där finner Karlsson tydliga klass- och könsperspektiv, särskilt om kvinnor från vad han betecknar som underklassen.

Underklassen återkommer även som rekrytering för traditionella brott, där ”finns som regel inga socialt förmildrande omständigheter av någon större betydelse.”
Härpå avrundar Karlsson sin betraktelse med ”den mäktiga juristkåren framstår som ett juridiskt problem i sig när de struntar i lagarnas ursprungliga intentioner. Så riskerar domstolarna att bli det nya klassamhällets egen skrattspegel.”

En av Europas mera välkända professorer i sociologi Helmut Schelsky kom så småningom fram till att sociologin ej var någon vetenskap utan handlade bara om att producera förklaringsfalsifikat. Han fann situationen så bekymmersam att han för västvärldens räddning förordade att en front restes för att rädda språkets renhet.

Karlsson som missionär för marxismens trosläror är en god illustration över det rimliga i Schelskys farhågor.

Lennart Hane
Advokat

Bankrättsföreningen