Del 1 visar hur illa snett det har gått, tillsammans med
Del 2 hur denna utveckling i sin förlängning leder till mänsklighetens och troligen allt livs undergång.
Del 3 visar på realistiska och nästan otroligt enkla alternativ som kan leda till bättre och mera mänskliga samhällen i stället för terror och förintelse.

Del 1 Retrospektiva värderingar
Rättsstaten i opinionsbildning och censur

Sammanfattningen och komplettering av domareserien i denna trilogi motiverar behov av en helt ny samhällsordning: Det räcker inte längre med att korrigera en eller annan samhällssektor som har gått snett.

Under c:a 30 års tid har äldre generationer kunnat iaktta ett allt mera tilltagande förfall av rättsväsendet, som är eller borde vara centralt tema i all offentlig debatt. Svenska Dagbladet lyfte fram detta i sin domareserie, men samtidig hur opinionsbildning och censur förstärker förfallet.

Sammanfattningen av domareserien är inte avsett att befordra SvD till syndabock, snarare att hylla SvD som dock fortfarande idkar mindre censur än t.ex. Dagens Nyheter och etermedia.

Det som just nu händer på SvD och i en konfys verklighet skall ses som exempel av orätt i ett mycket brett spektrum. Men det innebär samtidigt att SvD var det bästa mediet som jag kunde finna. Övriga är kanske upp till sjudubbelt värre i sitt lättjefulla rätts- och demokratiförakt. 

När tyngdpunkten i det följande läggs på ekonomi, yttrandefrihet och rättsstatens brister, så är det inte för att dessa samhällssektorer är mer depraverade än andra, utan för att medborgarna dagligen och hudnära konfronteras med dem. Det motiverar även vinklingar av i och för sig diminuitiva problem som hittills ingen tycks ha brytt sig om, för att visa hur djävulsk listig medborgarna vilseleds och körs över, hur samhället körs rätt in i ett terrorhelvete.

Bildlikt: Genom att kastrera medborgarna till vanmäktig impotens frigörs vanvettig frustration och blodig terror.

Rättsförfallet har gått hand i hand med censursträvanden i massmedia, inklusive etermedia. Mitt arkiv ger syn för sägnen. Varken den omdöpta statliga Radionämnden eller den privata Pressens Allmänhetsombudsman gör vad som rätteligen åligger dem. Rätt läst och rätt skrivet:

Allmänhetens Pressombudsman (APO) är fel, är ”falsk varubeteckning” och ”vilseledande marknadsföring”. Men det bryr sig varken Konsumentverket, KO eller andra O:ar om. Strängt taget är det brottsligt föregivande av ställning, av myndighet. Det bryr sig heller inte någon åklagare om. Knappast någon förväntar sig det heller!

I Sverige är det närmast löjligt att ens tänka  blotta tanken att någon på dessa samhällets höjder eventuellt kanske fast inte helt säker eller enbart skulle kunna sväva på brottsligt avgrund.

Allmänhetens Pressombudsman avlönas och dess institution finansieras av en stiftelse som ägs av pressen. Den har inget annat att göra med allmänheten, än att JO och Advokatsamfundet är med om att välja APO. Men det har varken JO eller Advokatsamfundet Riksdagens/allmänhetens bemyndigande till, behöver inte ha det heller.

Men i så fall är det inte heller ”Allmänhetens” pressombudsman  Och när det passar Advokatsamfundet, hävdar man att man inte ens är någon offentligrättslig institution, således än mindre myndighet.

Vid den tidpunkten när jag undersökte saken visade det sig dessutom, att JO även var ledamot av pressens pensionstiftelses styrelse. Min sagesman visste inte, om i egenskap av privatman med extraknäck eller å tjänstens vägnar. Hur som helst: Press/APO/JO vilar i ömsesidig trygghet i Moder Svea:s famn!

För 30 år sedan kunde man i praktiskt taget alla tidningar yttra sig om det ena eller det andra som man tyckte var angelägen i samhällsutvecklingen. När medborgarnas insändare eller andra uppmärksammanden rörde för samhällsutvecklingen väsentliga synpunkter, så togs de upp på ett ansvarsfullt sätt i medierna.

Redaktionerna beflitade sig att beriktiga vad som hade gått snett. De senaste 20 åren har denna möjlighet undan för undan minskat. Det senaste tiotal år har yttrandemöjlighet för de flesta medborgare blivit praktiskt taget obefintlig. Vi har yttrandefrihet, ja visst, men vi har ingen yttrandemöjlighet.

Inte ens när det gäller för folkhälsan viktigt beriktigande av totalt felaktig information i massmedia, farlig för hundratusentals sjuka människor, kan numera rättelse påkallas av enskild.

Radionämnden sopar den under mattan. Vänder man sig till APO, kan man i ett ärende få beskedet att APO endast är till för att skydda allmänhetens intressen, och i annat ärende bli avspisat med att APO inte tar upp allmänna spörsmål, utan endast enskildas.

För 30 år sedan kunde man vända sig till en hög myndighet för att t.ex. påtala orättvisa hos en lägre myndighet. I dag är detta ett illusionsnummer:

Inom rättsväsendet gäller prövningstillstånd, och i övrigt är det samma visa ifrån Stockholm till Bryssel: Enskilda göre sig inga besvär. Regeringen är särskild klyftig:

Om man överhuvudtaget svarar, tar man vanligen Regeringsformen (=grundlag) till intäkt för att inte bry sig. Statsråden skyller på att de inte får ägna sig åt ”ministerstyre”, oaktat att t.ex. Finansinspektionen eller annan central myndighet/statligt verk struntar i att följa det Regleringsbrev som Regeringen har utformat för dess verksamhet.

Det åligger Regeringen (=ansvarigt statsråd) att utöva tillsyn över sålunda reglerad central myndighet, och den tillsynen har ingenting med ”ministerstyre” att göra.

När det gäller rättsväsendet är Domstolsverket den centrala myndighet som Justitieministern har tillsynsskyldighet över. Där härskar samma ”ministerstyre” det vill säga blindbockstyre, men förstärkt av den press som ohemul opinionsbildning under ett antal år har skapat.

I SvD 2003-09-24 ger Hovrättslagman Håkan Lavén en  exemplifierande och tänkvärd redovisning av att Domstolsverket och Regeringen är slagna till slant. Salut för sådant civilkurage!!

SvD:s senaste opinionsbildningsprofil presenteras med domstolsserien på BRÄNNPUNKT, och det med skrämmande systematik. De som är tillräckligt gamla har således kunnat iaktta hur förfallet av rättsväsendet under 30 år pågått hand i hand med krympningen av yttrandemöjlighet.

I detta skeende har en rad större skandaler kunnat döljas eller maskeras för allmänheten. De flesta är mycket komplicerade och komplexa, mycket väl maskerade, svåra att greppa.

Inom industri och finanssektorn torde Stålverk–80 och Postverkets uppgång och fall tillhöra de grövsta exempel på en fullständig skrupellös och ansvarslös kapitalförstöring och kapitalöverföring som borde ha varit brottslig. Ett annat minne:

Sverige var Europastörst med sin så väl fungerande varvsindustri: Uddevallavarvet höll på att segla upp som flaggskepp, när våra främsta industrislaktare slog till: Storbankerna formligen vred nacken av grundaren till detta framgångsrika varv.

Förfarandet påminde väldigt mycket om hur Borgwardkoncernen i Tyskland slaktades, men fick långt allvarligare konsekvenser: De stelnade strukturer och modeller som de gamla svenska storvarven arbetade med tillät inte Uddevallavarvets modernare utveckling att göra sig gällande.

I stället för att bli av med en mäktig och framgångsrik konkurrent gjorde man sig av med sin framtid. På bara ett par årtionden utraderades hela den svenska varvsindustrin.

Det militärindustriella komplexet är ett exempel, det medicinindustriella ett annat, som med forskarna som promiskuösa redskap är varbölder i samhället. Det socialindustriella komplexet är ett tredje exempel, som missbrukas för att göra en majoritet av befolkningen beroende av t.ex. viss anställning, stöd eller bidrag.

Beroendet sinsemellan dessa nämnda och många onämnda industriella komplex är diffust för de flesta, men väl synligt för många dess högre upp man kommer i komplexens och samhällets pyramidiala struktur.

I de förindustriella samhällen  --  även i de feodala  --   var beroendet mellan basen och toppen i pyramiden hela vägen ömsesidigt. Tack vare det socialindustriella tänkandet och handlandet, har systematiskt och undan för undan utvecklats ett mera ensidigt beroende av basen till toppen i pyramiden, och det varenda trappsteg emellan hela vägen upp.
 
Walter Kölzer

Fortsättning följer.....

Bankrättsföreningen