Boris Ekners inlägg den 11 juni, ”Staten viktigare än människan?”, är tänkvärt ur många perspektiv.

Såväl EG-domstolen i Luxemburg som Europadomstolen i Strausburg har i en rad domar fastställt att den enskildes rätt går före staten. Att svenska domare och neråt, har en helt annan uppfattning och fortfarande ”dömer efter svenska mått” är en anmärkningsvärt.

Min uppfattning är att detta beror på den starka politiska styrningen av rättsväsendet och den ”rättspositivistiska” inställningen till lagstiftningen som sedan decennier dominerat rättsväsendet i Sverige. Detta resulterar i att staten ständigt gynnas och att den enskilde så ofta kommer i kläm.

Otaliga belägg visar att domstolarna inte längre förmår att döma på ett korrekt sätt; på grund av otydligt skrivna och motsägelsefulla svenska lagar. Det är inget ovanligt att alla tre rättsinstanserna i Sveriges dömer fel och inte ens följer gällande lagstiftning.

Domarna borde börja följa EG-rätten, som utgör svensk lag från den 1 januari 1995, och de artiklar som i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som ratificerades (giltigförklarades) av Sverige redan 1952.

Sveriges val av domare i den högsta rättsinstansen (Högsta domstolen) visar också hur regering och riksdag bedömer dessa makthavare, inte efter juridisk kompetens utan efter politisk följsamhet.

Gemom avsaknad av författningsdomstol har rättssäkerheten successivt urholkats utan att någon reagerat. Det är först nu, som Sverige kan komma till rätta med de problem som rör den fria rörligheten och konkurrensneutralitet via Romfördraget.

Men när det gäller allvarliga brottsmål som mord och våldtäkt måste vi tyvärr fortfarande finna oss i att svenska domare inte följer många av de självklara rättsregler och rättsprinciper som gäller som lag i Sverige men som av någon outgrundlig anledning inte tillämpas.