Forskaren Edward G. Johnsson har i inledningen till samlingsrubriken - Bankvärldens egen "förintelse"- påpekat att förintelsen av judar kan beskrivas på flera sätt.

Upprinnelsen var enligt honom att judar plundrades för att stärka Tysklands ekonomi och förmåga att bedriva kriget. Samtidigt påpekar han att flera judiska företag ökade sina förmögenheter genom att plundra andra judar.

Det står utom allt tvivel att Nazisterna i slutet av kriget befann sig i en mycket svår ekonomisk kris där det krävdes att Tysklands befolkning ställde upp för landets krigförande regering och krigsindustrin.

Judarna var kända för att alltid hålla ihop med stöd av sin religion och kultur. De skilde sig från övriga medborgare och väckte avundsjuka vilket bidrog till deras tillgångar togs från dem för att bekosta kriget. All fast egendom som konfiskerades registrerades mycket ordentligt av myndigheterna då det rörde sig om privat egendom.

Belöna lojalitet

För att hålla samman nationen var det nödvändigt för Nazisterna att belöna ledande inflytelserika människor så att de förblev lojala. Konfiskation av judarnas egendom och erbjudandet till företagen att de kunde få gratis slavarbetare skedde för att kunna ge denna belöning. Alla insåg att de senare kunde tvingas betala för detta. Förintelsen var således också ett sätt att slippa betala.

Nazisterna valde att avliva människor som låg samhället till last och som de var skyldiga att betala för. Därmed utnyttjades och eliminerades en försvarslös folkgrupp som Nazisterna och storindustrin upplevde som motståndare till de tyska makthavarna.

I sin insändare skriver Johnsson "Hade Hitler valt att plundra företag såsom man gjort i Sverige under 1990-talet istället för privatpersoner kunde kanske största delen av judeutrotningen ha kunnat förhindras." Den ekonomiska kris som skakade Sverige åren 1987 - 1993 kan inte jämföras med den kris som ett krigförande land befinner sig i.

För det första anser många att Sverige inte befann sig i en verklig kris utan att denna hade konstruerats av storföretagens ledare för att frigöra ekonomiska resurser att etablera svensk storindustri på Europas gemensamma marknad.

Avsikten var att bolagens säte därefter skulle flyttas till annat lands jurisdiction, dvs ges ett nytt hemland vid beskattning. Åtgärder som flera storföretag redan genomfört. Samtidigt har de flesta rika svenskar redan lämnat Sverige och många i likhet med Jan Stenbeck och Gad Rausings barn styr företagen från utlandet. Sverige har nu förlorat kontrollen över sina storföretag.

Ett aktuellt exempel utgör Gad Rausing som nu vid sin död efterlämnat ca 85 miljarder ur vilka Sverige inte får ett öre. Som jämförelse skulle Rausings förmögenhet räcka till att betala svenska statens kostnad för 250.000 - 350.000 långtidsarbetslösa under ett helt år.

I dag beräknas skattebetalarna ha tvingats betala ca 1000 miljarder för dem som förlorade sina arbeten på grund av bankkrisen.

Bankerna saknade då tillgångar och sysselsätter idag endast ca 40.000 tjänstemän vilka till stor del har till uppgift att samla in pengar från allmänheten. Pengar som i en strid ström nu lämnar landet istället för att investeras i nya arbetstillfällen, tillväxt och ökat välstånd i Sverige..

Sverige förlorar storföretag

De stora börsföretagen ägs idag till mer än 40% av utlandet vilket innebär att storföretagens stora egendomar i form av skog, mark och gruvor mm inte längre ägs av det svenska folket. Storbolagens lobby utövar ständigt ett tryck på riksdag och regering med krav att statlig egendom nu skall bolagiseras vilket innebär att även de hamnar i utländsk ägo. Trots allt enskilt sparande ägs allt mer av andra.

Låt oss därför först se om Sverige verkligen befann sig i en verklig kris.

Efter andra världskriget låg Europa i spillror. Hitlers krigsmaskin hade upphört att fungera, banker och företag som förvaltade judarnas tillgångar och konfiskerad egendom vägrade ofta återlämna denna till dess rättmätiga ägare. Ännu idag över 50 år senare pågår rättstvister med krav på upprättelse, återbetalning och ersättning för slavarbete.

Vid krigsslutet byggdes järnridån som utestängde konkurrens från öster, brist på fartyg minskade internationell konkurrens vid Europas återuppbyggnad. Marshallhjälpen stödde återuppbyggnadsarbetet.

Sveriges industri var efter kriget helt intakt och vi hade rik tillgång till naturresurser. Sverige investerade varje år efter kriget mellan 25 - 30% av BNP för att bygga upp en basindustri och export. År 1970 blev vinsten ca 30 % av BNP. 1973 var Sverige per invånare världens 3-dje rikaste land.

År 1980 möttes landet av hårdnande konkurrens och vinsten stannade vid ca 15% av BNP trots detta antog riksdagen en ny socialtjänstlag som gav medborgarna social trygghet. I andra länder förundrades man över Sverige som sades vara så rikt att ingen skulle ha behövt betala inkomstskatt. Trots detta sparade vi mer än andra för vår framtida tryggghet..

Fram till år 1985 hindrade valutaregleringen i Sverige att vinsterna fördes ut ur landet. Sverige är ett mycket förmöget land med rika företag och rika medborgare. För att alla skall förstå hur ofantligt rikt Sverige och dess folk är kan nämnas att vi idag har 3 gånger fler privatbilar än hela Kina med dess ca 1,2 miljarder människor.

Det som skett är att landets storföretag redan 1985 i stor skala tilläts föra ut pengar och arbetstillfällen till den gemensamma europeiska marknaden och att staten förlorade skatteintäkter. Samtidigt förbjöds enskilda, små och medelstora företag att föra ut pengar ur landet fram till år 1989 när fria valutarörelser tilläts.

År 1990 befann sig Sverige i statsfinansiell kris samtidigt som bankerna genom dåliga lån till fastighetsbolag förlorat bankens egna kapital.

Ingen kan förneka att det i den statsfinansiella kris Sverige befann sig under början av 1990-talet var det nödvändig för den svenska riksdagen och regeringen att vinna de svenska storföretagens lojalitet genom att belöna dem så att de skulle stanna kvar i Sverige.

Den plundring av små och medelstora företag som startade år 1991 innebar att de försattes i konkurs och slaktades på tillgångar.

När nazisterna plundrade judarna under andra världskriget ägdes tillgångarna främst av privatpersoner - I dag ägs tillgångar främst av bolag.

Förklaras bolagen vara värdelösa så kan det inte ställas krav från bolagets ägare. Förklaringen är att bolagens egendom utgör säkerhet för de lån som bankerna beviljat. Om säkerheterna nedvärderas kan banken också ta alla övervärden vilka tillhör aktieägarna. Lånar inte bankerna ut pengar till köpare så kan ingen betala utan banken tar allt som satts i pant även om det inte är belånat..

Här blir Edward G. Johnssons uttalande av mycket stort intresse. "Under bankkrisen i Sverige plundrades 60.000 friska företag och försattes i konkurs. Konkurserna förintade bolagen och deras ägare berövades möjlighet att erhålla upprättelse för den plundring de utsattes för av bankerna."

Vid en nedvärdering av bolagen förlorar i första hand aktiekapitalet sitt värde och tillgångarna tillhör den som har inskriven säkerhet i bolagets egendom.

Därför tvingades bankerna plundra sina kunder

Svenska banker lånade ut mer pengar mot säkerhet i fastigheter än vad de förmådde förränta och dessutom lät de sig luras när stora börsföretag bildade nya fastighetsbolag som köpte deras gamla fastigheter. Börsbolagen skrev kontrakt med hög hyra för de lokaler de använde. Hyresinkomsten ökade fastighetens värde varefter börsbolaget sålde till nybildat fastighetsbolag som i sin tur gick till banken och belånade sitt fastighetsköp. Börsföretaget fick rejält betalt och kunde investera pengarna i en ny fabrik utanför Sverige till vilken tillverkningen flyttades.

Den höga hyran gav fastighetsbolaget ett högt avkastningsvärde vilket medförde att bankerna värderade fastigheten högt och lånade ut mycket pengar. Börsföretagen var enligt bankmännen en säker hyresgäst god för att betalning skulle ske. När börsföretagen flyttade verksamheten från Sverige stod banken utan hyresgäst och fastigheterna fick ett negativt värde och utgjorde en stor förlustpost för banken. Det nybildade fastighetsbolaget försatte man i konkurs varvid staten betalde ut lönegaranti.

Samma personer satt ofta i börsföretagets och bankens styrelse samtidig som det nybildade fastighetsbolagets och bankens direktör erhöll väl tilltagna fallskärmsavtal för att gå med på orimligt hög belåning, vilka de alla från början visste skulle sluta i förlust för det nya fastighetsbolaget och banken. I andra fall överbelånades fastigheter efter det att värderingsmän satt för höga belåningsvärden. Värdering var för det mesta detsamma som lånebehov.

Banker lånade ut pengar mot svaga säkerheter vilket ledde till att bankens egenkapital förlorades och banken blev konkursmässig. Bankens styrelse skulle då enligt lagen ha upprättat likviditetsbalansräking och begärt banken i konkurs.

För att rädda bankerna från konkurs bemyndigade år 1991 moderaternas nuvarande partiledare Bo Lundgren, i egenskap av bankminister i Carl Bildts borgerliga regering, Finansinspektionen att utfärda nya föreskrifter för fastighetsvärdering som kompletterar föreskrifterna i lag.

De ändrade reglerna innebar att banker godtyckligt tilläts sänka ställda panters värde med mer än 50 procent. Därefter kunde bankerna lika godtyckligt säga upp krediter och kräva att låntagaren återbetalade lånen till banken med risk att banken i annat fall krävde att panten försåldes exekutivt eller under trångmål som gav banken vinning.

Man tog i de nya föreskrifterna inte hänsyn till att små och medelstora företag inte fick låna lika mycket som storföretagen. Regeringen Carl Bildt gjorde det därmed möjligt för bankerna att plundra de bankkunder som hade tillgångar som kunde tas för att täcka bankernas bristande egenkapital. Syftet var att de små och medelstora företagen skulle rädda bankerna ur krisen.

Ca 60.000 friska företag sattes i konkurs och plundrades vilket utlöste en massarbetslöshet. Mellan 250.000 - 350.000 löntagare förlorade sina arbeten och blev långtidsarbetslösa. De stora aktieägarna kunde på så sätt frigöra och föra ut ännu mer pengar från Sverige.

U.S.A. höjde varnande finger och fördömde i starka ordalag den pågående plundringen av små och medelstora företag i Sverige . Märkligt är att socialdemokraterna och arbetarrörelsen varken tog arbetarnas eller de plundrade företagarnas parti. Inte heller vid judeutrotningen i Tyskland fick de utsatta grupperna stöd från övriga medborgare och organisationer.

De moraliska betänkligheterna från U.S.A. vägde inte tyngre än att amerikanska pensionsstiftelser köpte upp ca 34 % av börsföretagens aktier vilket innebar att när svenska naturtillgångar exploaterades så gav de också pensionstrygghet åt amerikanska pensionärer. Idag har merparten sålts vidare med lysande spekulationsvinster.

Nazisterna lät plundra en del av sina medborgare. Sveriges riksdag och regering har i modern tid medverkat i en liknande plundring av landets medborgare. Sveriges riksdag och regering lever i U.S.A: ögon inte upp till gjorda åtaganden avseende äganderätt och mänskliga rättigheter och blir därför särbehandlade. Idag är mer än 40% av de svenska börsföretagens aktier i utländsk ägo. Många familjeföretag har flyttats från Sverige. Utländskt företagsägande har ökat i Sverige. Det finns ett Sverige för oss och ett annat Sverige för dem. Att äga företag från utlandet ger bättre rätt jämfört med att som svensk medborgare stå som ägare till företag eller annan egendom i Sverige.

Konkurserna i friska företag innebar att aktieägarna i bolagen plundrades och därför inte kunde ställa legitima krav på att återfå sin egendom. På pappret rörde det sig om juridiska "finter" där människors ägande under en kort period förlorade sitt värde för att erhålla ett ännu högre värde hos ny ägare.

Denna lagstiftnig ändrades tillbaka år 1998 så att fastigheternas värde har kunnat pantmässigt återställas av nya ägare. Någon upprättelse har inte givits till alla dem som förlorade företag, arbete hem, familj, framtid och framtidstro.

De ansvariga skulle i en rättsstat ha fyllt landets fängelser men i dagens Sverige skyddas de högsta ansvariga genom politisk immunitet intill den dag när de ställs till svars för sina gärningar.

För något år sedan hävdade Johnsson att : "Kännetecknande för den politik som de senaste 25 åren har styrt Sverige är att den till stor del letts av personer som kommit underfund med att den bästa vägen till andra människors rikedomar inte går över att spränga kassavalv utan över det politiska besittningstagandet av regeringsmakten och därmed disponerandet av hela statsmakten och dess undersåtar för genomförandet av plundring av utvalda medborgare och medborgargrupper.
- Till skillnad mot de ekonomiska brottslingar vars handlingar strider mot lagen vinner politiska brottslingar framgång med stöd av lagen genom att stifta egna lagar som legaliserar deras brottsliga gärningar."

Sett med bankens ögon ger de idag låga räntemarginalerna inga stora vinster. Bankernas kundservice är konkurrensutsatt från nya aktörer därför har bankens byggt ut en egen affärsverksamhet där de genom att äga aktier för egen räkning som inköpts till lågt pris och försäljs med vinst utvecklat aktiespekulation till en lönsam affärsverksamhet för banken. Det är banken som säljer egna aktier till bankkunderna och deras så kallade opartiska rådgivning är inget annat än egen centralstyrd marknadsföring.

Genom att inte betala ränta på inlånat kapital förmås bankkunder idag att spekulera i övervärderade aktier istället för att tryggt sätta in pengar på räntebärande konto innan aktiemarknaden faller. Ett sunt sparande skall finansiera tillväxt i ett sunt näringsliv. Bankerna bör därför åläggas att byta namn till handelshus och tvingas följa samma lagar som gäller övriga aktiebolag.

Börsen är avsedd att förse företag med kapital. Men mycket få utvecklingsföretag finner kapital för utveckling på en marknad som mest präglas av spekulation och oseriös penninghantering.

Näringsliv i spillror

Plundringen ledde till att ca 90 % av landets nyskapande företag och många av landets friskaste framtidsföretag slogs i spillror vilket resulterade i att mellan 250.000 och 350.000 löntagare, främst ur socialdemokratins- och arbetarrörelsens medlemskader blev långtidsarbetslösa. De sociala problemen växer i takt med att arbetarrörelsen förlorar sina ideal och medlemmar.

Detta har sedan dess kostat landets skattebetalare mellan 50-100 miljarder kronor varje år i arbetsmarknadsåtgärder för de utslagna som ofta helt oförskyllt hamnade i svår social misär medan andra medborgare ökade sin välfärd.

Svenska medborgare förlorade också 1.000-tals miljarder i form av nedskrivning av värdet på fastighetsinnehav och andra tillgångar. Den stagnerande ekonomiska utvecklingen samt flykt av kapital, kompetens och företag var förlorat välstånd där stora delar av nationalförmögenheten och svenska folkets trygghetskapital hamnade och alltjämt hamnar hos utländska ägare..

Detta är resultat av ett misslyckande som bara kan beskrivas som ett politiskt misslyckande på grund av att svensk lag åtsidosatts och icke efterlevts av landets domstolar. Bankerna skulle ha försatts i konkurs, så står det i lagen.

Detta har lett till omfattande omfördelning av landets förmögenheter, växande inkomstsegregation och orättvisor. Sverige har idag ett A- och ett B- lag samt de totalt utslagna uteliggarna, samtidigt som landets förnyelse och tillväxt har avstannat och ersatts av långvarig arbetslöshet och utslagning.

Folkets historiska dom över dessa missgrepp är och förblir stort. Det är mot denna bakgrund som vi nu behöver korrigera uppenbara brister i berörda regelverk.

De rikedomar som en gång samlades i Sveriges är på väg att spridas till andra länder. De redan rikare blir allt rikare och lever oftare utanför landet medan de utslagna blir allt fler och får allt svårare att höja sin levnadsstandard.

Svante Thunberg