Tillbaka till Innehållsförteckning |
| 11. Kungahuset
3. Medierna, den fjärde statsmakten.
Den 21 augusti 1997 skickade undertecknad ett pressmeddelande till ett antal medier och till kungahuset. Under alla dessa år av sökande efter vad som varit orsaken till mobbningen och häxjakten på oss har vi varit generösa och öppna med information. Det har kommit att bli vårt enda skydd. Om vi skulle råka ut för en ''olycka'' skulle i alla fall pressen förstå att det kanske inte var en egentlig olycka. Kungahuset var viktigt att informera eftersom kungahuset står utanför den reella makten. Men efterhand som häxjakten eskalerat och vi kommit närmare en förståelse av vad som hänt och vad vi varit och är utsatta för har vi också insett den roll som kungahuset har i den hemliga stat i staten som vi vanliga medborgare står utanför. I skolan lärde vi oss att de europeiska kungahusen var en garant för demokratin i Europa. Men när övergreppen i domstolarna pågått i ett antal år mot oss och de företag vi drivit och vi började se ett mönster i domstolarnas förfarande och då hovrättslagmannen Göran Ewerlöf, medlem i Rotary och nära släkt med förste hovmarskalken Hans Ewerlöf dök upp i ett av målen började vi ana ''ugglor i mossen.'' Att Hans Majestät Konungen är högste beskyddare för Rotaryorganisationen (not 331) i Sverige visste vi redan men hade kungahuset för övrigt något att göra med de övergrepp vi blivit och fortvarande blir utsatta för? Många medier i Sverige har varit fullt informerade sedan 1997 om vår situation. Trots detta har de inte presenterat vår bild utan alltid motpartens. Artiklar har alltid varit införda i anslutning till någon av de rättegångar som blivit effekten av Nordbankens övergrepp mot oss och dess hemliga olagliga registrering av undertecknad i det hemliga kreditupplysningsregistret. Numera står det helt klart för oss att spaltutrymmet i tidningarna alltid varit förbeställt av banken. När en företeelse upprepas tillräckligt många gånger blir slutsatsen att beteendet är medvetet. Journalister skriver helt enkelt på uppdrag. En gravt vinklad historia blir resultatet och ingen hänsyn till våra synpunkter - om vi överhuvudtaget blivit tillfrågade. Eftersom vi under årens lopp informerat medierna men aldrig fått utrymme för våra egna synpunkter valde undertecknad att informera alla riksdagens ledamöter (oberoende av politisk färg) om vår kamp för rättvisa och upprättelse. Den första juli 1998 skickades det första brevet och, femton brev senare, den 20 september 1999 skickade undertecknad det senaste brevet (not 332). I breven pekas speciellt på följande fyra områden: 1. Rättstaten. Domstolarna fungerar inte. Domarna är styrda. Domarna följer inte svensk lag. Det finns en politisering av domstolarna som gör att rättegångarna är styrda. Vid närmare undersökning med domstolsverket i Jönköping och den handläggare som håller i utbildningen av svenska domare i de mänskliga rättigheterna visade det sig, 1998, att svenska domare inte var utbildade i vad de mänskliga rättigheterna innebär! I Sverige har vi av tradition kopplat de mänskliga rättigheterna till stater med totalitära regimer och inte tänkt på att vårt eget ''demokratiska'' system skulle kunna ha sådana grundläggande brister att den enskilde svenska medborgarens mänskliga rättigheter inte skulle vara tillgodosedda. Sverige har bara varit ansluten till konventionen sedan 1952! Den ansvarige handläggaren vid Domstolsverket i Jönköping meddelade att han just fått uppdraget (1998) att dra upp riktlinjerna för utbildningen. Vid möten med svenska domare i svenska domstolar har undertecknad inte någon gång träffat på någon som känner till de mänskliga rättigheterna - än mindre att de i Sverige har grundlagsdignitet. 2. Våra mänskliga rättigheter. Är Sverige en västeuropeisk demokrati ā la sent 1990-tal? De mänskliga rättigheterna handlar ju bland annat om att få en fair och impartial trial. 3. Medierna den fjärde statsmakten, fungerar inte i det demokratiska Sverige. 4. Kungahuset. Kungahuset är mycket djupt involverat i den stat i staten som vuxit fram som en effekt av det kalla kriget. Debatten om en sanningskommission för att granska det socialdemokratiska partiets hemliga åsiktsregistrering och IB-affären tog fart igen under hösten 1997 och nådde orkanstyrka hösten 1998. Ett antal tidigare hemliga åsiktsregister hittades, dels på Länsstyrelsen i Karlskrona, dels på hovrätten i Göteborg och offentliggjordes. Parallellt med dessas offentliggöranden kom mer och mer information om socialdemokratiska regeringars hantering av det svenska folket trodde var neutralitetspolitik men som i själva verket visat sig vara en kuliss som alla utom det svenska folket varit medvetna om. Den 11 september 1998 pekade den f.d. moderatledaren Carl Bildt ut den ''hemliga inrikes säkerhetstjänsten'' i TV 4. Dagens Eko förberedde en stor sändning om IB men PI ledningen stoppade programmet som ''gärna får sändas - men inte före valet''. Några dagar senare avgick P1-chefen Claes Keisu. Statsministern påstod att valrörelsen hade havererat. Socialdemokraterna och moderaterna höll emot i det längsta men till sist beslutade regeringen att tillsätta en granskningskommission. Den 25 mars 1999 tillsatte regeringen den kommission som får uppdraget att granska de svenska säkerhetstjänsterna. Av en artikel i Dagens Nyheter framgår följande: ''Uppdraget gäller både de militära säkerhetstjänsterna (försvarsstabens säkerhetsavdelning och dåvarande IB) och säkerhetspolisen. Uppdraget är begränsat till den inrikes verksamheten. Ordförande blir riksmarskalk Gunnar Brodin, högste tjänstman hos kungen. Han har en lång ämbetsmannakarriär bakom sig: landshövding i Norrbotten, universitetskansler, rektor vid Tekniska Högskolan i Stockholm och har medverkat i ett antal utredningar. Övriga ledamöter är Anders Knutsson, tidigare ordförande i Högsta domstolen, Anita Klum, generalsekreterare för svenska Amnesty i elva år, och konsulten Ewonne Winblad, som länge varit journalist i olika etermedier. (not 333) Nu förstod vi att kungahuset måste vara djupt involverad i den inrikes hemliga säkerhetstjänsten. Tidningarna frågade sig vad riksmarskalken har att göra som utredare för statens hemliga underrättelseverksamhet. Ingen tidning har kunnat ge en förklaring till varför riksmarskalken skulle bli ordförande i en granskningskommission. Ingen tidning har kunnat ge en förklaring till den konstellation av experter som kommissionen består av. Men vi visste. Upplägget är identiskt. Utredarnas uppgift är inte att utreda utan att dölja. Precis som skett vid ett antal tillfällen tidigare. Kanger & Gummesson skriver i boken om Kommunistjägarna: ''Vid sidan om den polisiära utredningen kring IB-affären gjordes en rad andra granskningar. Försvarsutskottet, JO, riksdagens konstitutionsutskott (KU) och en särskild underrättelseutredning gjord av Nils G. Rosén utredde vad som hade hänt och vad som skulle ske med IB i framtiden. Affären diskuterades också i riksdagen. Två frågor som väckte mycket uppseende var IB:s påstådda koppling till det socialdemokratiska partiet, och existensen av ett register över svenska kommunister. Förbindelsen mellan IB och SAP var lika politisk känslig då som den är i dag, och SAP-ledningen förnekade frenetiskt att något djupare samband fanns. Åsiktsregistret var känsligt därför att det dels var förbjudet i lag, dels därför att det ansågs vara en moraliskt förkastlig hantering. Dessa utredningar friade regeringen från ansvar på alla väsentliga punkter. Om den eventuella kopplingen mellan IB och SAP sade försvarsutskottet att det >>. . . inte kan dragas någon slutsats om att det förekommit något obehörigt samröre mellan byrån och det socialdemokartiska partiet<<. (Not 102). KU sade följande i saken: >>Utskottets granskning av IB-affären har gett vid handen att några direktkontakter från regeringens sida inte tagits med IB. . . << (not 103). Nils G. Roséns underrättelseutredning drog en liknande slutsats: >>Utredningen finner inget som stöder påståendet om partipolitiskt utnyttjande av IB.<< (not 104). Det verkliga förhållandet - att den socialdemokratiska regeringen skapat IB för att systematisera SAP:s åsiktskontroll på arbetsplatserna och att >>Sapo<< utgjorde grunden för IB:s inrikesspionage - avslöjades aldrig. Beträffande anklagelserna om registrering av kommunister slog försvarsutskottet helt sonika fast att >>något åsiktsregister finns inte<<. JO instämde i den slutsatsen. I riksdagen tillfrågades Sven Andersson om detta register. Han lyckades att med ett halsbrytande nummer i talarstolen vända bort uppmärksamheten från kärnfrågan: . . . . . . '' (not 334) Precis som med den Rosénska underrättelseutredningen så har de olika utredningsledamöterna i Granskningskommissionen erfarenheter som är mycket väl lämpade för att dölja sanningen för det svenska folket. När det gällde den Rosénska underrättelseutredningen knöts en Bertil Wenblad som expert till gruppen. Kanger & Gummesson skriver: ''Ingen visste att han hade varit ställföreträdande chef och den person som systematiserat uppläggningen av IB:s kommunistregister. Han hade förstås kunnat redogöra i detalj för både verksamheten och registrets innehåll. Men Wenblads uppgift var inte att berätta, utan att i hemlighet se till att utredningen inte fick veta. Wenblad var inte ensam om detta, ännu en person i denna utredning var inskickad som ''agent'' för att se till att utredarna inte gick för långt.'' (not 335) Kanger & Gummesson skriver om den andra ''agenten'': ''När utredningens sekreterare Rolf Holmqvist bad att få se kommunistregistret fick han i stället titta i IB:s sökregister. I de fem kortlådor han fick ''som tillfälligt lån'' den 20 maj 1975 av överstelöjtnant Knut Åkerman vid IB fann Holmqvist förstås inga åsiktsregistrerade kommunister (not 106). Dimridåerna från riksdagen hade svept in över underrättelseutredningen. Försvarsutskottet stod för en av de få skrivningar som antydde att något otillbörligt hade skett. Det gällde en självklarhet om den fortsatta underrättelseverksamheten som normalt sett inte hade behövt påpekas: >>Verksamheten inom Sverige får inte stå i strid med landets lagar och inte vara inriktad på uppgifter som ankommer polisen.<< '' (not 336) Vi vet att kriminologen Janne Flyghed har hoppat av regeringens forskningsprojekt om säkerhetstjänsterna och lämnat tillbaka anslaget i protest mot att myndigheterna gör det extremt svårt för forskarna att få tillgång till materialet. Enligt Flyghed ägnar sig regeringen åt uppenbara manipulationer för att förhindra insyn. Professor Dennis Töllborg har senare av motsvarande skäl hoppat av denna forskning. Hur kunde vi då veta att kungahuset är djupt involverat i den hemliga inrikes säkerhetstjänsten? Undertecknad hade inför riksdagens ledamöter pekat ut fyra områden i den svenska demokratin som har alarmerande brister: 1. Rättstaten.I granskningskommissionen ingår den förra ordföranden i Högsta Domstolen Anders Knutsson och sekreterare är chefsrådmannen Fredrik von Arnold. Den före detta ordföranden i Högsta Domstolen Anders Knutsson var skiljeman i tvisterna mellan undertecknad och mina tidigare kollegor på advokatfirman Lagerlöf. Knutsson löste upp tvisten genom att inte kalla undertecknad till förhandling. Dessförinnan hade Anders Knutsson godkänt ett bevisligen förfalskat skiljeavtal som gällande. Han har senare talat osanning i Dagens Eko när han tillfrågades om sina extraknäck. Han påstod att han aldrig kritiserats för något av sina extraknäck trots att hans grovt felaktiga agerande bevisligen lett till en omfattande klandertvist med honom som part i det allmänna domstolssystemet där han var ordförande i dess högsta instans. En jävig och helt absurd situation i ett demokratiskt samhälle där han som chef för landets högsta domstolsinstans aldrig skulle kunna tänkas förlora den tvist som hans grovt felaktiga agerande lett till. Hans agerande tvingade undertecknad till en förlikning, en total eftergift, på grund av den faktiska och orättvisa makt hans roll som ordförande i Högsta domstolen och som därför chef för målets slutliga överprövning innebar. Det bör noteras att skiljeförfarandet skett grovt felaktigt, orättvist och partiskt och, med hänsyn till det förfalskade skiljeavtalet, helt skulle ha underkänts. Skiljeförfarandet skulle helt enkelt aldrig ha skett utan skulle ha behövt genomföras i allmän domstol med det skydd för uppenbara övergrepp som offentligheten trots allt ger och den möjlighet att få upprättelse som EG-rätten (kravet på förhandsbesked enligt Romfördraget) och Europadomstolens roll av sista instans innebär. När det gäller EG-rätten givetvis förutsatt att Högsta domstolen följer de obligatoriska regler om förhandsbesked som ännu inte tillämpats enligt sin lydelse utan endast ytterst sparsamt. Anita Klum, tidigare generalsekreterare för Svenska Amnesty, (not 337) för närvarande generalsekreterare i Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter, ingår som en av utredarna. Det hör till saken att undertecknad kontinuerligt även informerat Amnesty International om vår kamp för en rättvis behandling i domstolarna. Svenska Amnesty har inte reagerat. 3. Medierna, den fjärde statsmakten. Under alla dessa år har vi varit förundrade över hur styrda medierna är. Sedan 1997 har undertecknad kontinuerligt informerat medierna om vår situation, trots detta tar medierna alltid parti för den banken som varit motpart. Här är det inte frågan om att stå på den lille mannens sida mot den stora banken utan här är det frågan om att gå den stora bankens intressen till mötes. För exempel se Skrivelser till riksdagens ledamöter. (not 338) Detta är uppenbarligen inget nytt. Så har medierna skyddat det socialdemokratiska etablissemanget i alla år. Vi känner till pressens roll genom Nils Granbergs artikelserie i Finanstidningen 1999 om Seklets Rättsröta. Granberg skriver: ''Pressens roll i Haijbyaffären är i allmänhet den dövstummes. Redaktör Thorsten Hansson i Ny Dag har kontakt med Haijby under 1947. Hanssons artikel publiceras den 17 december i Ny Dag, stort uppslagen och med löfte om en artikelserie i ämnet. Men det blir tyst. Ty Else Kleen, känd modekåsör i borgerliga Stockholmstidningen är bekant med Hansson och övertalar honom att omedelbart upphöra med granskningen. Kleen är gift med Gustaf Möller, sedan årtionden ett av toppnamnen inom socialdemokratin. Möller är såsom socialminister också polisminister, även om det i praktiken är hans statssekreterare Tage Erlander som sköter den senare posten. I syndikalistiska Arbetaren granskas affären 1947 och 1948. Men redaktionsledningen utsätts för påtryckningar. Polischef Zetterquist går till riksdagsman Frans Severin, s, chefredaktör för Aftontidningen. Severin går till en gammal kompis i Arbetarens redaktionsledning, men får nobben. Arbetaren skriver också om kollegorna: ''Praktiskt taget varje tidningsman i Stockholm vet vad Haijbyaffären handlar om. Men trots det tiger man som graven''. (not 339) Om rättsövergreppen mot oss, mot förmodan, någonsin blir kända för allmänheten kommer kanske följande att stå: ''Praktiskt taget varje mediemänniska i Sverige vet vad Senntonaffären handlar om. Men trots det tiger man som graven''. Hur kommer det sig att vi kontinuerligt sedan 1997 informerat pressen om övergreppen mot oss och har själva aldrig kommit till tals? Undantag finns naturligtvis, som när Stadshypotek hade beställt en stor artikel i Göteborgs-Posten i samband med en rättegång om Skottarn och rättegången inte utvecklades som banken hade tänkt sig och tidningen därför inte kunde placera den förutbeställda artikeln - då de i stället skickade en okunnig, ickestyrd journalist som skrev en riktigt balanserad artikel där även våra synpunkter kom fram. Denna typ av händelse är mer undantag än regel. Undertecknad har utvecklat vår syn på svenska medier och våra egna erfarenheter i Skrivelserna till riksdagens ledamöter. Det är med intresse vi läser en artikel i Expressen från 1993 med rubriken: Holmström gjorde propagandafilm åt bankerna. Bo Holmström var ansvarig för det samhällsprogram i TV 2 som gjorde en intervju med undertecknad och förespeglade mig att programmet skulle handla om dåvarande ordföranden i Advokatsamfundet Lars Bentelius och hans märliga och uppenbart styrda agerande i övergrepp mot advokater. När programmet visades ingick intervjun i ett reportage om ekonomiska brottslingar i Sverige! Vi var chockade och begärde upprättelse av Pressombudsmannen som svarade att ''det inte var hans sak att bedöma vad reporten uppgivit att programmet skulle handla om.'' (not 340) Givetvis var dessutom de viktiga delarna av intervjun bortklippta så att enda syftet med intervjun var att kunna sätta in undertecknad i ett för Nordbankens syften lämpligt sammanhang. En vän till den felaktigt agerande reportern satte därefter igång en hetsjakt med hjälp av TV 4:s lokalstation TV Fyrstad. Angreppet var riktat mot Skottarn och ett klart förangrepp (typiskt och bildligt sett som ett artillerianfall) för att jämna marken för de planer som Rotary hade för Skottarn. Angreppet innebar att det lokala facket, med hjälp av LO Rättsskydd (jämför den organisationens motsvarande roll för fallet Torgny Gustafsson, med samma handläggare synliga i kulissen), ljög ihop en historia om att några tidigare anställda skulle ha en lönefordran mot bolaget som drev anläggningen. Efter tre års förföljelser och allvarliga ekonomiska skador på grund av massmedias angrepp avskrevs kraven ''eftersom de fd anställda hade erkänt att de ljugit'' enligt LO rättskydd. Det bör i sammanhanget noteras att bolaget hade kollektivavtal, varför inte samma moment av tvång i strid mot föreningsfriheten som förelåg i Torgny Gustafsson-fallet. Att LO Rättsskydd användes för den hemliga kartellens syften är dock uppenbart, nu när sammanhangen kunnat kartläggas mer i detalj. Angreppets effektivitet genom massmedias foglighet (Wallenbergsfären då majoritetsägare i TV 4) och dess totala lojalitet med LO, som definitionsmässigt inte borde vara lojal med sådana intressen, medför att situationen är mycket tydlig numera. Angreppet stämmer även med att vissa företag inom Wallenbergsfären försökt åtkomma anläggningen bakom ägande företags rygg så sent som 1994, ett år efter TV4:as osakliga angrepp. Av artikeln i Expressen framgår att Bo Holmström, som har mentorsroll och är ansvarig för det felaktiga inslaget i TV 2, under 1993 gjorde en propagandafilm åt bankerna. ''Det blev stort rabalder i TV-huset när det kom fram att ''Glashusets'' Bo Holmström extraknäckt som informatör åt Bankföreningen'', skriver Expressen i sin artikel: '' I somras gjorde Bo Holmström en videofilm ''Banker i Sverige och Europa'', på uppdrag av svenska bankföreningen. Det får man inte göra om man är anställd som reporter på Sveriges television och har till uppgift att kritiskt granska bland annat bankväsendet.'' (not 341) Ewonne Winblad har arbetat som journalist inom det statliga radio och TV under alla år, så har även hennes make Lennart Winblad, vilket innebär att de båda är beroende för sin hela existens av SVT. Lojaliteten mot staten blir därmed 100 procentig. Genom en artikelserie av Svenska Dagbladets säkerhetspolitiska reporter Mikael Holmström känner vi till arrangemangen runt den exilregering och reservhögkvarter som det var tänkt att svenske kungen skulle upprätta i London vid en eventuell Sovjetisk ockupation av Sverige. Fakta runt dessa uppgifter kom fram först under 1997. Vi vet genom den s.k. Haijbyaffären (not 342) att statsförvaltningen tagit till vilka medel som helst för att skydda kungahuset. Vi vet genom Nils Granlunds artikelserie i Finanstidningen om Seklets Rättsröta hur ''ett osunt krypande för kungahuset gav rättsrötan jordmån''. (not 343) Vi känner genom t.ex. Maria-Pia Boetius (not 344) och David Bartals (not 345) och Ulf Nilsons (not 346) böcker till de nära relationerna mellan kungahuset, familjen Bonnier och familjen Wallenberg. Vi känner till att kungahuset är skyddat av Säpo som har författningsskyddet och personskyddet som en av sina huvuduppgifter: ''Säkerhetspolisen, SÄPO, självständig enhet inom Rikspolisstyrelsen (RPS) med huvuduppgift att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet. Därmed avses både den inre säkerheten för statsskickets bevarande och den yttre säkerheten för nationellt oberoende.'' ''Författningsskyddet innebär bekämpning av verksamhet som syftar till att med våld eller otillbörligt tvång ändra Sveriges statsskick eller påverka politiska organ eller myndigheter. SÄPO:s intresse riktas i första hand mot olika extremistiska grupper som inte är främmande för att använda våld för sina politiska syften.'' ''Personskyddet avser den centrala statsledningen, dvs. i första hand kungahuset och regeringen. Därutöver svarar SÄPO för samordning och säkerhetsarbete i samband med statsbesök och liknande händelser. Även utländska beskickningar i Sverige ligger inom SÄPO:s ansvarsområde såvitt avser personskydd.'' (not 347) Av naturliga skäl har kungahuset en mycket nära relation till Säpo. Det är svårt att hitta någon som helst kritik av kungahuset i litteraturen. Medierna har från och till debatterat monarkins vara eller inte vara men sedan vår nuvarande H M Konung Carl XVI Gustaf ingick äktenskap med fröken Silvia Sommerlath verkar den monarkiska yran ha svept med sig även den mest obstruerande socialdemokratiske republikanen. En reporter gjorde ett kritiskt reportage om kungens ekonomi och lovade att återkomma i frågan. Det troliga är att han kickades snett uppåt på karriärstegen - eftersom han aldrig - mig veterligt - återkom i ämnet. Det är helt enkelt inte lämpligt att kritisera det svenska kungahuset. Men när ett beteende upprepas tillräckligt många gånger finns det all anledning att bli misstänksam. När svenska domare inte följer svensk rätt utan uppenbarligen ägnar sig åt styrd hantering och övergreppen pågått i ett antal år mot oss och de företag vi drivit och då hovrättslagmannen Göran Ewerlöf, medlem i Rotary och nära släkt med förste hovmarskalken Hans Ewerlöf dök upp i ett av målen var måttet rågat för vår del. Att Hans Majestät Konungen är högste beskyddare för Rotaryorganisationen i Sverige visste vi redan men hade kungahuset för övrigt något att göra med de övergrepp vi blivit utsatta för? Den socialdemokratiska regeringen har uppenbarligen tagit undertecknads synpunkter ab notam och tillsätter en ''opartisk'' granskningskommission som skall granska de militära säkerhetstjänsterna (försvarsstabens säkerhetsavdelning och dåvarande IB) och säkerhetspolisen. Reaktioner på granskningskommissionen från pressen Bohuslänningen skrev att: ''moderatledaren Carl Bildt kritiserade på torsdagen regeringen för att inte ha samrått med övriga partier under tillsättningen av Granskningskommissionen. I ett brev till statsminister Persson skrev han att han blivit underrättad av Laila Freivalds först en timme före presskonferensen.'' (not 348) Under rubriken ''En i gänget'' skrev Expressen den 26 mars 1999 ''Riksmarskalken blir ordförande i den svenska varianten av en sanningskommission, Granskningskommissionen. De som kallas till kommissionen måste infinna sig och tala sanning som vid en rättegång. För kommissionen ska inga hemligheter finnas. Däremot avgör kommissionen själv vad den vill offentliggöra av sitt arbete. En granskning på halva vägen alltså. Riksmarskalken står inte precis fri från etablissemang och makt. Och kommissionen får en egen hemligstämpel.'' (not 349) Aftonbladet skriver: ''Gunnar Brodin, till vardags hovmarskalk, har utsetts till ordförande i sanningskommissionen, kallad granskningskommissionen, som ska granska svensk övervakning och politisk åsiktsregistrering. Är dessa ämnen verkligen något för hovet?'' (not 350) Likt den dåvarande regeringen knöt experten Winblad till utredningen om IB har den nuvarande regeringen utsett riksmarskalken Gunnar Brodin som ordförande i granskningen av IB affären. Ingen visste på den tiden att ''Wenblad hade varit IB:s ställföreträdande chef och den person som systematiserat uppläggningen av IB:s kommunistregister. Han hade förstås kunnat redogöra i detalj för både verksamheten och registrets innehåll. Men Wenblads uppgift var inte att berätta, utan att i hemlighet se till att utredningen inte fick veta. Wenblad var inte ensam om detta, ännu en person i denna utredning var inskickad som ''agent'' för att se till att utredarna inte gick för långt. När utredningens sekreterare Rolf Holmqvist bad att få se kommunistregistret fick han i stället titta i IB:s sökregister. I de fem kortlådor han fick ''som tillfälligt lån'' den 20 maj 1975 av överstelöjtnant Knut Åkerman vid IB fann Holmqvist förstås inga åsiktsregistrerade kommunister.'' (not 351) Brodin är inte tillsatt för att enbart utreda utan Brodin är framförallt tillsatt för att dölja den hemliga hanteringen. Det är speciellt tydligt med hänsyn till hans roll som drivande i projektet för utvecklande av en svensk atombomb under 1950-talet och senare som chef för Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Men om detta får vi naturligtvis inte veta något förrän om 50 år när hemligstämpeln lyfts från dagens material. ___________________ Not 331. Svensk Rotary Matrikel 1997 - 1998, s 3. Not 332. De första tretton breven finns samlade i en mapp med rubriken Skrivelser till riksdagens ledamöter En förstudie i vad en sanningskommission kan göra för Sverige som demokrati och för att det svenska rättsystemet skall börja fungera. Thorsten Sennton, Djursholm 1999. Skriften författad, förlagd och tryckt i egen regi. De efterföljande breven är daterade den 14 juni och den 20 september 1999. Not 333. Dagens Nyheter 26 mars 1999 artikel av Annika Ånnerud: IB-granskare utsedda Säkerhetstjänsten Ny lag kan ge kommissionen unika befogenheter. Not 334. Kommunistjägarna sid 138. Not 102: Försvarsutskottet 1973/25. Not 103: KU 1974:22. Not 104: 1977 års underrättelseutredning. Not 335. Kommunistjägarna kapitel 18, sid 139 - 140. Not 336. Ibid, not 106: 1977 års underrättelseutredning, bakgrundsmaterialet; kvitto till övlt Åkerman 20.5.1975. Not 337. Amnesty international, internationell medborgarrättsorganisation, bildad i Storbritannien 1961 på initiativ av advokaten Peter Benenson. A arbetar för frigivning av samvetsfångar, dvs. människor som fängslats på grund av sina åsikter, sin tro eller sitt ursprung och som inte använt eller förespråkat våld. Organisationen verkar också för snara och korrekta rättegångar för alla som fängslats av politiska skäl samt för att tortyr och dödsstraff skall avskaffas. I mindre grupper ''adopterar'' medlemmarna en eller flera samvetsfångar, som bistås på olika sätt. Organisationen har huvudkontor i London och verkar även opinionsbildande, bl.a. genom en betydande publicistisk verksamhet i form av rapporter m.m. A. finansieras genom frivilliga medel och tar av princip inte emot statliga bidrag. Den svenska sektionen bildades 1964. Organisationen fick Nobels fredspris 1977. Nationalencyklopedin, Bra Böcker AB, Första bandet 1989. Not 338. Skrivelser till riksdagens ledamöter. En förstudie i vad en sanningskommission kan göra för Sverige som demokrati och för att det svenska rättsystemet skall börja fungera. Thorsten Sennton, Djursholm 1999. Skriften författad, förlagd och tryckt i egen regi. De efterföljande breven är daterade den 14 juni och den 20 september 1999. Not 339. Finanstidningen 1999 Nils Granhed: Seklets rättsröta. Not 340. Skrivelser till riksdagens ledamöter. Not 341. Expressen 20 januari 1993 Ulla Sätereie: Holmström gjorde propagandafilm åt bankerna. Not 342. Haijbyaffären, en av 1950-talets s.k. rättsaffärer. Kurt Haijby (1897 - 1965) dömdes 1952 skyldig till utpressning genom att 1936 - 47 påstå sig ha haft ett homosexuellt förhållande med kung Gustaf V samt ha tilltvingat sig pengar av hovförvaltningen. I den allmänna debatten ifrågasattes det försvarliga i de åtgärder som myndigheterna vidtagit för att förmå Haijby att inte offentliggöra sin berättelse. Litt: M. Heuman, Rättsaffärerna Kejne och Haijby (1978). Nationalencyklopedin Åttonde bandet 1992. Vi vet t.ex genom Nils Granbergs artikelserie i Finanstidningen 1999 om Seklets Rättsröta hur den svenska staten hanterade Haijby. Ur Granbergs artikel: ''Under oktober förhandlar Haijby via Zetterquist med hovförvaltningen om ett engångsbelopp. De enas om 370 000 kronor att utbetalas mot kvitto, i vilket står att Haijby i framtiden avstår från varje anspråk på understöd från kungahuset. Haijby skriver under den 14 oktober och utkvitterar merparten av beloppet. Men tanken på boken släpper inte Haijby. Han skriver klart sin roman Patrik Kajson går igen och berättar om hur ämbetsmän har tvångsinspärrat honom på sinnessjukhus och skickat honom till Nazityskland. Boken lämnar tryckeriet den 5 december 1947. Upplagan är på 1000 exemplar. Två dagar senare träffas Zetterquist och riksmarskalk Ekeberg hos justitieminister Zetterberg. Ingen önskar en tryckfrihetsrättegång. De bestämmer sig för att uppmana bokhandlarna i Stockholm att vägra sälja boken, vilket sker. Senare inköper polischefen större delen av upplagan av Haijby och lagrar den i polishuset. Inköpet bekostas dels med hovförvaltningens utställda medel som enligt tidigare avtal redan tillhörde Haijby, dels i hemlighet av fru Haijby som har insett vartåt det barkar och vill ställa saker och ting till rätta. Hennes hemliga understöd når exmaken via polischefens händer och pågår ett par år tills Haijby inser vem som står för det. Då anmäler han i april 1951 övergreppen till regeringen och justitieombudsmannen, JO. Efter ett halvår beslutar regeringen att justitiekanslern, JK, ska utreda Haijbys anmälan och åtta månader senare, den 27 maj 1952, är JK klar med utredningen. Anmälan föranleder ingen åtgärd. JO - riksdagens och därmed folkets ombudsman - vägrar pröva Haijbys sak, väntar i 13 månader på JK:s utredning och meddelar den 30 maj att varken utredning eller årgärd är behövlig. Genom detta trixande undkommer regering och ämbetsmän en JO-utredning som av princip ska vara offentlig. Samma dag beslutar regeringen att Haijbys klagan inte föranleder någon åtgärd och att JK:s utredning ska hemligstämplas. Samma öde röner en på våren 1952 av Haijby inlämnad stämningsansökan mot Zetterquist till rådhusrätten. Ansökan ogillas och hemligstämplas i 50 år. I stället uppdrar regeringen åt riksåklagaren Heuman, RÅ, att undersöka om åtal mot Haijby för utpressning är möjlig. RÅ ger snart åklagaren Bengt Lännergren (känd som JK under IB-affären) i uppdrag att utföra åtal vid Stockholms rådhusrätt, trots att hovet har meddelat att kungahuset inte hade några anspråk och vägrade uppträda som målsägare. Eftersom åklagare Lännergren stöder sig på hemligstämplat material är det svårt för Haijbys försvarare Henning Sjöström att koppla ''understödet'' till rättsövergreppen mot Haijby. Sjöström läser den hemligstämplade utredningen, men förbjuds att använda den. Föga överraskande döms Haijby (med hemliga domskäl) till åtta års straffarbete, vilket Sjöström omedelbart överklagar. I hovrätten mildras straffet den 14 mars 1953 till sex år och en del tidigare hemligstämplat material görs offentligt. Sjöström lämnar in revisionsinlaga till Högsta Domstolen, som avslår prövningstillstånd. Den 15 maj 1953 försvarar justitieminister Zetterberg i riksdagsdebatt beslutet att hemligstämpla JK-utredningen i Haijbyaffären: ''Då det nu inte framkom några bevis på att allvarliga övergrepp hade begåtts var syftet med utredningen uppnått, och det var icke rimligt att offentliggöra detaljredogörelser för andra, mera obetydliga ting.'' Zetterberg försäkrar att regeringen fick vetskap om Haijbyaffären först 1947, fast det av JK-utredningen framgår att regeringen informerades hösten 1938. Andra obetydliga ting som JK-utredningen tar upp är de två inspärrningarna på sinnessjukhus. I strid mot läkarutlåtanden hävdar JK att de var medicinskt motiverade. I utredningen står att läsa att polisintendent Martin Lundquist i november 1938 sagt att Nothin ansåg att ''det vore lämpligt att Haijby intogs på Beckomberga sinnessjukhus''. Detta säger överläkaren Fritz Wiesel i vittnesförhör. Andra uppgifter i den hemligstämplade utredningen läcker ut genom att Vilhelm Moberg - vem annars? - vid besök i JK:s ämbetsrum kräver att få ut handlingarna men nekas. Han grabbar då tag i en bunt protokoll och springer därifrån till en tidningsredaktion där materialet kopieras för att sedan återställas. Ur det materialet framgår att ''polismästare Fontell i meddelande till justitiekanslern uppgivit, att Fontell under Haijbys vistelse i Tyskland tillfrågades av en högre polisofficer inom Gestapo, om den svenska polisen hade något intresse av att Haijby hölles i koncentrationsläger i Tyskland, för vilket myndigheterna därstädes gärna stod till tjänst''. När Moberg offentligt avslöjar dessa obetydliga ting döms han till dryga böter. Pressens roll i Haijbyaffären är i allmänhet den dövstummes. Redaktör Thorsten Hansson i Ny Dag har kontakt med Haijby under 1947. Hanssons artikel publiceras den 17 december i Ny Dag, stort uppslagen och med löfte om en artikelserie i ämnet. Men det blir tyst. Ty Else Kleen, känd modekåsör i borgerliga Stockholmstidningen är bekant med Hansson och övertalar honom att omedelbart upphöra med granskningen. Kleen är gift med Gustaf Möller, sedan årtionden ett av toppnamnen inom socialdemokratin. Möller är såsom socialminister också polisminister, även om det i praktiken är hans statssekreterare Tage Erlander som sköter den senare posten. I syndikalistiska Arbetaren granskas affären 1947 och 1948. Men redaktionsledningen utsätts för påtryckningar. Polischef Zetterquist går till riksdagsman Frans Severin, s, chefredaktör för Aftontidningen. Severin går till en gammal kompis i Arbetarens redaktionsledning, men får nobben. Arbetaren skriver också om kollegorna: ''Praktiskt taget varje tidningsman i Stockholm vet vad Haijbyaffären handlar om. Men trots det tiger man som graven''. Expressenchefen Adam Nycops memoarbok Nyfiken med sting upplyser om att Haijby är uppe på tidningen på senhösten 1945 och berättar om sina lidanden. Redaktionen mottar senare hans bok, men väljer att inte skriva. Flera av de inblandade i Haijbyaffären kommenterade den senare. Nothin, justitieminister och statsråd i Brantings ministärer, tog i två böcker upp kritik av främst regeringens och hovförvaltningens agerande. De ville gå utanför lagen. Att han själv förespråkade åtal från början, men gav vika för pressen uppifrån vill han inte riktigt vidkännas. Från en synpunkt kan man förstå honom. Han var medskyldig, men under protest. Tyvärr berör han inte kärnan i affären. En föråldrad lagstiftning som kriminaliserade homosexualitet och ett osunt krypande för kungahuset gav rättsrötan jordmån.'' Not 343. Ibid. Not 344. Maria-Pia Boëthius: Sfärfäderna, Kreuger, Wallenberg & CO. Ordfront Förlag Stockholm 1998. Not 345. David Bartal: Imperiet, Dagens Industri 1996. Not 346. Ulf Nilson: Sverige - Sluten Anstalt Internet http://www.ulfnilsonbahnhof.se 1998.Not 347. Säkerhetspolisen, Säpo Nationalencyklopedin, Bra Böcker AB, Artonde bandet 1995. Not 348. Bohuslänningen 26 mars 1999 Per Aschan (FLT): ''Vi ska gå till botten''. Gunnar Brodin ska leda Granskningskommission Bildt kritisk Not 349. Expressens ledarsida 26 mars 1999: En i gänget. Not 350. Aftonbladet 23 mars 1999 ledarsidan: Gunnar Brodin. Not 351. Kommunistjägarna . |
Tillbaka till Innehållsförteckning |
|
|
|
|
|
|
Hemsida |