För alla företag och privatpersoner som i dag nödgas processa mot bankerna väntar en obehaglig överraskning. Bankerna tillåts att dölja sina brott och påverkar därmed alla andra att göra detsamma. Bankernas bästa medhjälpare i dessa sammanhang är domarna i våra svenska domstolar.

Låt mig därför få berätta om några aktuella fall där domstolarna aktivt påverkar, för att inte hela sanningen skall komma i dagen. Dessa ärenden har alla varit eller är för närvarande föremål för stora processer. Därför är dessa spörsmål intressanta att sätta in i ett större perspektiv.

Att domarnas agerande från tingsrätt och ända upp i HD i dessa typer av tvistemål, på alla punkter strider mot "domareden" som alla domare en gång svurit, behöver knappast påpekas för dem som tagit del av aktuella domstolsärenden.

Bilföretaget A blev lurat av sin bank att köpa företagscertifikat för 100 miljoner kronor. Problemet var bara det att när banken sålde certifikaten, var banken redan på obestånd. Advokaternas ansträngningar att med hjälp av editionsförelägganden ( begäran om upplysningsplikt )  i tingsrätten för att få fram några som helst uppgifter som bevisar bankens obeståndssituation har hittills varit förgäves. Trots att dessa handlingar, som är helt väsentliga för målets utgång och skulle tvinga banken att betala tillbaka hela summan jämte ränta, också till alla de andra bankkunder,  som blev bedragna av banken.

För att skydda krisbankerna från insyn har också regeringen hemligstämplat alla handlingar, kring  krisbankernas obeståndssitutation under den aktuella perioden, ( 1987 - 1993 ) Detta skulle bevisa krisbankernas verkliga ekonomiska situation, som inte framgår av boksluten. Regeringsrätten vill därför inte heller medverka till att upphäva regeringens beslut.

Affärsmannen B fick sina krediter uppsagda i den bank han varit kund i under en längre period. I samband med domstolsprövning påstod banken att affärsmannens säkerheter hade försämrats och att affärsmannen "godkänt" uppsägningen av krediterna, trots att han inte ens hade vidtalats innan uppsägningen verkställdes. Efter uppsägningen hade han dessutom anmält banken till dåvarande Bankinspektionen, då banken på eget bevåg, lagt beslag på alla affärsmannens likvida medel, t o m i en helt annan bank.

I samband med domstolsprövningen fick affärsmannen aldrig prövat om beviljade bankgarantier sagts upp på rätt sätt, trots att detta anfördes i såväl huvudförhandlingen i tingsrätten som hovrätten. Detta  fanns med både i protokoll och stämningsansökan, redan i tingsrätten men hovrätten ansåg ändå att detta dessutom utgjorde  "ny grund"  som inte fick åberopas i högre rättsinstans.

När affärsmannen sedan stämde om på denna "nya grund" d v s som han en gång redan stämt banken på, fick han inte längre någon talerätt i domstolen.

Frågan om uppsägningen av bankgarantierna är således ännu inte prövad av domstolen som helt enkelt inte "vill" pröva  frågan. Förklaringen till att domstolen inte "vill" pröva frågan överhuvudtaget, är att bankgarantier av detta slag,  inte går att säga upp mot bankkunden på det sätt som skedde. Och hellre än att ge bankkunden rätt i sak valde man bort sakfrågan i målet.

Bilhandlaren C försålde ett lager bilar. Överenskommelsen med banken var att beloppet i samband med erläggande av likviden skulle den sättas in på bilhandlarens personliga konto. I stället valde banken att sätta in pengarna på ett nytt av banken öppnat konto i bilhandlarens namn, men som han av någon underlig anledning ej fick tillgång till eller teckningsrätt på.

Trots flera års processer i domstol har bilhandlaren fortfarande inte fått reda på vad som hänt med pengarna och varför pengarna sattes in på annat konto. Det visar sig att pengarna, har  använts av banken själv under bankkrisen utan bankkontoinnehavarens vetskap. På vilket sätt banken agerat har fortfarande inte gått att utreda, genom att domstolen hittills överhuvudtaget inte intresserat för denna väsentliga frågeställning i fallet.

Vem som har öppnat kontot är fortfarande oklart, medan den som tecknar kontot numera är utrett eftersom personen i fråga är utsedd av banken att vara administrativ hjälpreda åt banken, trots att bilhandlaren aldrig gett "hjälpredan" någon sådan fullmakt.

Företagaren D ägde ensam ett bolag som hade ett bankkonto med checkräkningskredit i banken. Checkkontot var med automatik anslutet till aktiebolagets postgirokonto.

Vid ett trettiotal tillfällen hade postgirot mot betalningsorder gjort utbetalningar för aktiebolagets räkning och samtidigt debiterat banken och belastat aktiebolagets checkkonto till motsvarande belopp. Varje sådan debitering innebar att aktiebolagets checkräkningslimit i banken hade övertrasserats. Banken hade dessutom under lång tid, för varje utbetalning, också tagit ut övertrasseringsavgift av banken redovisat i kontoutdrag.

Medan företagaren påstår att aktiebolaget haft bankens medgivande till övertrasseringarna säger banken att de har skett utan bankens tillåtelse och t o m utan bankens vetskap. Medgivandet säger sig företagaren ha utverkat vid samtal med banken. Bolaget hade  lämnat betalningsorderna till banken för vidare handläggning. Banken har enligt företagaren vidarebefodrat betalningsorderna till postgirot, vilket banken medger.

Företagaren har frågat postgirot om hur bankens medgivande mot postgirot ser ut. Efter kontakter med banken vägrar postgirot att svara på den frågan. Postgirot har heller inte velat redogöra för hur postgirots avtal med banken beträffande det automatiska sambandet mellan aktiebolagets postgirokonto och checkkonto överhuvudtaget ser ut. Och från domstolen har företagaren heller inte fått någon som helst hjälp att reda ut dessa problem.

Forskaren E hade i samband med domstolsförhandlingar efterfrågat underlag i form av autentiska kontoutdrag. Denna självklara rättighet har hittills förvägrats henne. Hittills har endast handskrivna osignerade handlingar delgivits henne samt ett brottsstycke av handlingar som levererats via bankens dator.

En oklar transaktion rör en utbetalning för lösen av kredit i banken. Banken vill heller inte svara på hur bokföring i banken sker vid årsslut av transaktioner under året och varför vissa transaktioner ändrats både när det gäller datum och år. Misstanken om oklara transaktioner förstärks av ett  flertal diskrepanser i redovisningarna och forskaren har under hela den pågående domstolsprocessen heller aldrig erhållit någon sammanställning över till banken av henne inbetalade räntor. Trots att cirka 0,5 miljoner inbetalats som ränta till banken.

De frågor som aktualiseras i alla dessa fall är att domstolen i samband med förhandling på ett uppenbart sätt försöker skydda bankerna på bankkundernas bekostnad. Detta gör man antingen genom att inte godkänna editionsförelägganden eller helt enkelt genom att negligera i målen avgörande frågeställningar som är viktiga att klargöra i rätten för tvistemålens avgörande. Sker förhandlingar på detta sätt, även systematiskt i andra mål, är Sverige inne på farliga vägar.

Vad jag efterlyser är därför ett klargörande från domstolarna hur de kan försvara ett prövningssystem i rätten som ensidigt gynnar bankerna på bankkundernas bekostnad. Innebär den ed ni en gång svurit ingenting annat än att domarämbetet är ett politiskt uppdrag där domarskrået utför uppdrag åt banken och staten ?

Därför kräver jag att begärda editionsföreläggande mot bankerna i domstol omedelbart beviljas och att svenska domare börjar pröva alla sakfrågor i pågående mål i stället för att som i dag, helt enkelt hoppa över de frågor som känns obekväma. Såväl i dom som i domskäl  är domstolarna skyldiga att motivera alla sina ställningstaganden vilket inte heller sker.

När detta inte görs överhuvudtaget i för målet väsentliga sammanhang, blir domstolarna i stället utsatta för nya överklaganden från dem som drabbats och förtroendet för svenskt rättsväsendet eroderar totalt.

Det svenska rättsväsendet har nått  en sådan lågvattennivå att den nya regeringens första uppgift borde vara att se till att de som processar mot bankerna äntligen får en "fair trial" enligt 6 art 1§ i Europakonventionen som numera ingår i både EG-rätten och den svenska grundlagen.

Stockholm 2000-06-22

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

Domare skall, innan han må tjänstgöra, avlägga denna ed:

 "Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sverige rikes lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap, svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som saklöst är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla"

 Ed skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande. (lag 1975:1288)

38 Kap. Om skriftligt bevis

1 § Skriftlig handling, som åberopas till bevis, bör företes i huvudskrift. Sådan handling må företes i styrkt avskrift, om det finnes tillfyllest eller huvudskriften ej är att tillgå.
  Innehåller handling även sådant, som innehavaren enligt 2 § ej äger eller är skyldig att yppa eller som eljest ej bör uppenbaras, må han i stället för handlingen förete styrkt utdrag därav.

2 § Innehar någon skriftlig handling, som kan antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att förete den; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål den misstänkte eller den som till honom står i sådant förhållande, som avses i 36 kap. 3 §.
  Ej vare part eller honom närstående, som nu sagts, skyldig att förete skriftligt meddelande mellan parten och någon honom närstående eller mellan sådana närstående inbördes. Befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap. 5 §, må ej förete skriftlig handling, om dess innehåll kan antagas vara sådant, att han ej må höras som vittne därom; innehaves handlingen av part, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller. vare han ej skyldig att förete handlingen. Stadgandet i 36 kap. 6 § om vittnes rätt att vägra att yttra sig äge motsvarande tillämpning i fråga om innehavare av skriftlig handling, om dess innehåll är sådant, som avses i nämnda lagrum.
  Skyldighet att förete skriftlig handling gälle ej minnesanteckning eller annan sådan uppteckning, som är avsedd uteslutande för personligt bruk, med mindre synnerlig anledning förekommer, att den företes.

3 § Är innehavare av skriftlig handling på grund av rättsförhållande mellan honom och part eller eljest enligt lag skyldig att utgiva handlingen eller låta annan taga del därav, vare det gällande även i fråga om handlingens företeende i rättegång.

4 § Är någon skyldig att förete skriftlig handling som bevis, äge rätten förelägga honom att förete handlingen. Tillfälle att yttra sig skall lämnas den som föreläggandes skulle avse. För prövning av frågan må förhör hållas med honom enligt vad i 36 eller 37 kap. är stadgat så ock annan bevisning förebringas.

5 § Föreläggande att förete skriftlig handling skall innehålla uppgift om var och huru handlingen skall tillhandahålles. Den som skall förete handlingen må genom vite tillhålles att fullgöra sin skyldighet. Rätten äge ock, om det finnes lämpligare, förordna, att handlingen skall tillhandahålles genom kronofogdemyndighetens försorg. Lag 1981:828.

1 § Envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelser mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Domen skall avkunnas offentligt, men pressen och allmänheten må utestängas från rättegången eller en del därav av hänsyn till sedligheten, den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle, eller då hänsyn till minderåriga eller till parternas privatlivs helgd så kräva eller, i den mån domstolen så finner strängt nödvändigt, i fall då på grund av särskilda omständigheter offentlighet skulle lända till skada för rättvisans intresse.