[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I de fall där advokaterna Bertil Södermark och Karl-Erik Danielsson företräder bankerna mot bankkunderna, gör sig dessa advokater skyldiga till att ”främja orätt” genom att systematiskt undanhålla svensk domstol, de verkliga orsakerna till den svenska bankkrisen ( 1987-1993 ) genom att skylla bankkrisen på bankernas kunder.

I deras debattinlägg i Veckans Affärer den 8 oktober 2001 gör sig dessa advokater också skyldiga till samma fel som när de företräder bankerna i domstol, när de i artikeln indirekt skyller Nordbankens obeståndssituation på Erik Penser och Nobelindustrier, när det i själva verket var Nordbanken som var skyldig att begära sig själv i konkurs redan den 1 februari 1990, när banken inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.

Att Sverige inte följde Basel-reglerna om kapitaltäckning, var således den direkta orsaken till att riksdagen och riksbanken var tvungen att intervenera 1992, och ge alla bankerna amnesti. I annat fall hade samtliga svenska affärsbanker varit nödsakade att begära sig själva i konkurs. Men innan denna amnesti trädde i kraft skulle Gota Bank begärt sig i konkurs redan 1989 och Nordbanken 1990.

I stället fortsatte Gota Bank sin verksamhet, med Finansinspektionens tillstånd, som om ingenting hade hänt. Nordbanken begärde via en nyemission 1991 in mer är 5 miljarder från sina aktieägare, trots att banken redan 1990, var skyldig att begära sig själv i konkurs.

Påståendet i Veckans Affärer att ”Erik Penser riggade kursen i Nobel innan krisen blev akut” stämmer därför inte. I dag vet alla att det var bankerna med Gota Bank och Nordbanken som riggade sina kurser. Det skedde vid flera tillfällen. Men fortfarande har ingen studerat dessa bankers rättsvidriga bokföring under krisen, för att jämföra bokförda värden med det faktiska utfallet (!)

Robert Weils och Gota Banks årsredovisningar från 1987 och framåt måste betraktas som rena falsarierna. Samma sak gäller Nordbanken. När Nordbanken var på obestånd redan den 1 februari 1990 för att banken inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad 8% var banken skyldig att begära sig själv i konkurs.

Det debattinlägg som Bertil Södermark och Karl-Erik Danielsson levererat till Veckans Affärer efter den stora intervjun med Erik Penserveckan innan är således en partsinlaga, inför den stundande huvudförhandlingen i Svea Hovrätt, och måste också betraktas som sådan.

Det räcker med att följa skriverierna i fack - och dagspress under bankkrisen för att förstå att de svenska krisbankerna under denna period systematiskt gjorde allt för att skylla bankkrisen på sina kunder. När man läser vad tidningarna skriver under denna period kommer jag osökt att tänka på vad som hände i samband med Kreugerkraschen 1932 då Dagens Nyheter bedrev förtalskampanj mot Ivar Kreuger, långt innan konkursen i Kreugerkoncernen.

När de fastighetsvärderingar som gjordes under denna period vet numera alla om att det var Finansinspektionen, med tillstånd av den dåvarande ”bankministern” Bo Lundgren som nedvärderade hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50 -70% ( FFFS 1991:10 ) vilket minskade värdet på alla fastigheter i Sverige. Moderaterna och Bo Lundgren införde således planekonomi i Sverige, bara för att rädda de banker som var skyldiga att begära sig själva i konkurs.

Därför måste regering och riksdag omgående undersöka krisbankerna Gota Bank och Nordbanken faktiska resultat under åren 1987 - 1993, mot de redovisade resultaten så att såväl styrelse och ledning för dessa banker kan ställas till ansvar för den största krisen i Sveriges historia som kostade 60.000 företag livet och orsakade en statsskuld på astronomiska ettusen miljarder kronor jämte ränta !