Under såväl den första finanskrisen i samband med Kreugerkraschen 1932, som under den andra krisen när storbankernas själva var på obestånd ( 1987 - 1993 ) har de svenska bankerna använt sig av okritiska media, för att desinformera om vad som verkligen hände.

 I bägge fallen lyckades bankerna först med sitt uppsåt, för att sedan bli avslöjade.

I samband med Kreugerkraschen tog avslöjandet 68 år eftersom regeringen hemlighöll allt som hände i samband med Kreugerkraschen, för att dölja sin egen inblandning i krisen och för att skydda bankerna.

Därför kunde de svenska storbankerna själva tillgodogöra sig Ivar Kreugers tillgångar utan att någon vågade protestera. Krueger blev, efter det att han blivit mördad i Paris, utmålad som en storskojare och svindlare i den svenska pressen.
   
Lars-Jonas Ångström var den som först avslöjade hur mordet gick till. Hur Kreuger blev plundrad på alla sina tillgångar framgår i boken "därför mördades Ivar Kreuger" ( Sellin & Blomqvist förlag i samarbete med den Den svenska Marknaden ). Ångström lyckades som dittills ende forskare få tillgång till de handlingar, som finns på Riksarkivet och som gäller Kreuger och Kreugerkoncernen. Detta mest av en slump. Ångström skickade in sin ansökan under ett interregnum ( se not ) mellan två justitieministrar.

I det andra fallet lyckades krisbankerna med bedriften att skylla hela bankkrisen på sina kunder och på sin egen personal. Trots att hemligstämplingen över denna kris fortfarande föreligger, har bankernas motiv och desinformation kunnat avslöjats redan efter 10 år.

Att det denna gång i själva verket var bankerna som var på obestånd och inte bankernas kunder har jag redan hunnit beskriva i åtskilliga artiklar i både dags - och fackpress. Detta berodde på att bankerna redan den 1 februari 1990 inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.

Att begära in engagemangsspecifikation för att ordentligt kunna fastställa tillgångar och skulder är självklart vid utredningar kring befarat obestånd. Detta skedde aldrig ordentligt i samband med Kreugerkraschen 1932, som var den största enskilda ekonomiska krasch som drabbat det moderna Sverige fram till denna tidpunkt, skriver Sven Olof Arlebäck i sin nyutkomna bok om Kruegerkraschen. ( Wallgårds förlag 2000 )

Det skedde heller inte 1990 när krisbankerna själva skulle upprätta kontrollbalansräkning för att sedan begära sig själva i konkurs. Bankerna har hittills inte lämnat någon riktigt information överhuvudtaget av vad som verkligen hände, under den senaste krisen.

Att någon ordentlig kontrollbalansräkning aldrig upprättades i samband med Kreugerkraschen beror enligt Arlebäck på att storbankerna redan från början bestämt sig för att "dela på rovet" och mot deras maktposition fanns efter Ivar Kreugers död ingen reell motpol. Förlorarna blev därför vid denna tidpunkt Ivar Kreugers familj och alla småsparare som drabbades av den helt onödiga Kreuger-kraschen.

Att detta inte heller gjordes 1990 när man numera vet att Gota var på obestånd redan 1989 och Nordbanken 1990 beror på att dessa bägge banker, som numera är en och samma bank, hittills lyckats mörklägga och desinformera om dessa bankers verkliga kreditförluster.

Det intressanta är att följa hur bankerna fick ut sitt budskap i den ledande pressen både under den första och andra finanskrisen.

Ledaren inleds med orden "Kreugerkrisen har nu nått höjdpunkten. Förlusterna i prestige, pengar, företagslust och förtroende till framtiden äro ofantliga och framträda med obarmhärtig skärpa". Tidningen fortsätter i sin artikel med att påstå att "falska verifikationer eller de av Kreuger arrangerade rena fantasiskapelser har redan presenterats för styrelsemedlemmarna"

Senare seriösa forskning kring Kreugerkraschen visar att dessa påstående och andra som spreds i den dåvarande pressen kring Ivar Kreuger var helt igenom falska.

På samma sätt beskrev pressen vad som hände under den senaste bankkrisen. Inte med utgångspunkt från att det var krisbankerna som plundrade sina kunder, utan att det var bankkunderna som var på obestånd.

I samband med att Nordbanken tog över Nobelindustrier förklarade Nordbankens dåvarande styrelseordförande Björn Wahlström i Dagens Industri den 27 augusti 1991, som att det var Erik Penser och Nobelindustrier som var bankrutta, när det i själva verket var Nordbanken som fortfarande var på obestånd.

Vare sig Penser eller Nobelindustrier har någonsin varit på obestånd. Det var krisbankerna som i själva verket försökte skapa en obeståndssituation, för både Penser och Nobelindustrier för att ett lättvindigt sätt kunna ta över tillgångarna.

Under denna period skrev tidningarna om "Penserkraschen" i synnerhet och om alla de övriga företagen som drabbades i allmänhet, när det i stället borde ha skrivit om vad som orsakade "bankkraschen."

Penser vann allmänhetens sympati i samband med att bankerna tog över alla hans bolag. Björn Wahlström fick senare äta upp sitt påstående om att Penser var utblottad som han fällt i Dagens Industri, den 27 augusti 1991 där han påstod att Penser skulle ha varit utblottad och inte ha en krona kvar.

Det var först den 17 oktober i år, mer än 10 år efter det att Nordbankens verkliga obeståndssituation inträffade, som Dalborg öppet vågar erkänna i pressen när Nordbankens verkliga obeståndssituation inträffade.

Det gör han i två artiklar i Dagens Industri. Den ena artikeln, skriven av Marie Sundberg erkänner Dalborg hur situation var när han började i Nordbanken den 4 januari 1991.

"Jag började i en bank som i praktiken var i konkurs", erkänner Dalborg i artikeln.

I den andra artikeln skriven av Adam Engström på Dagens Industri framgår också Nordbankens situation hur den var i början av 90-talet på ett tydligt sätt. "Nordbanken var en av den stora förloraren under bankkrisen i början av 1990-talet," skriver Engström. ”En kreditförlust på 5 miljarder redovisades för 1990, men det fanns också stora förluster dolda i redovisningen. Banken var därmed konkursmässig.”

Under mer än ett decennium har således Nordbanken och de andra krisbankerna lyckats skylla bankernas egna fallisemang på sina kunder. Men de har aldrig varit beredda att ta konsekvenserna av sitt eget agerande, att driva de konkursmässiga bankerna vidare som om ingenting alls hade hänt. Både Gota och Nordbanken skaffade nytt kapital till dessa banker under falska förespeglingar, eftersom bankernas obestånd i själva verket var mycket större, än man vågade redovisa.

Frågan hur denna kapitalanskaffning gått till är fortfarande inte preskriberad. Därför yrkar jag att polis och åklagare omgående genom att låta oberoende revisorer gå igenom Gota och Nordbankens bokföring under krisåren för att fastställa när dessa bankers egentliga obeståndssituation inträffade.

Det kan inte vara rimligt att de finansiella aktörer som skapade Sveriges största finanskris genom tiderna skall förbli ostraffade, bara för att de hittills lyckats med konststycket att desinformera, om de verkliga orsakerna till den senaste finanskrisen.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

Not:
Interregnum, (av inter- och latin regnum: kungadöme), dels tiden mellan en regents eller regerings avgång och efterträdarens tillträde, dels den tillfälliga regeringen (t.ex. riksföreståndare) under denna tid. Det stora interregnum kallas tiden 1254–73 i Tyskland, då det inte fanns någon allmänt erkänd kejsare.

Källa: Microsoft Encarta uppslagsverk 2000