Frågan är aktuell i ett mål som nyligen är överklagat till Hovrätten och där det inte tidigare finns några prejudikat. Men låt mig först få förklara vad ärendet handlar om. En bankkund som var aktieägare i ett bolag fick sina krediter uppsagda våren 1992, mitt under den värsta bankkrisen.

Bolaget hade krediter hos en av våra största affärsbanker. Till säkerhet för bolagets skuld i  banken låg pantbrev i aktieägarens fastighet. Bolaget saknade realiserbara tillgångar vid tidpunkten för skuldebrevet undertecknande . Banken krävde bolaget på räntor och amorteringar eftersom bolaget sedan lång tid tillbaka inte kunnat betala skulderna.

När aktieägaren fick kravbreven blev hon panikslagen och kunde därför inte företa några konstruktiva åtgärder. Hon blev deprimerad och tog kontakt med en läkare och specialist i allmän psykiatri där hon fick behandling.

I början av år 1993 hade banken tröttnat på att inte få betalt och tog därför kontakt med aktieägaren som vid besöket hos banken blev bryskt bemött. Kontorschefen presenterade skuldbrevet och förklarade att nu skulle aktieägaren överta bolagets skulder, i annat fall skulle banken lägga beslag på sina panter. Hennes hem skulle säljas på exekutiv auktion.

Aktieägaren tilläts inget rådrum. Hon var mycket fäst vid sitt hem och uppfattade vid besöket endast att hennes hem skulle kunna komma att säljas på exekutiv auktion. Hon kände sig helt i händerna på kontorschefen och undertecknade handlingen.

Aktieägaren förstod då inte vad transaktionen innebar. Banken har i sin kreditgivning tillskansat sig ekonomiska förmåner som står i uppenbart missförhållande till vederlaget.

Vid kreditgivningen presenterades inga ekonomiska kalkyler över aktieägarens förutsättningar att personligen finansiera lånet. Då bolaget saknade ekonomiska möjligheter att fullfölja åtagandet gentemot banken, var det en fördel för banken att aktieägaren personligen övertog skulderna.

Någon motprestation från bankens sida utgick inte. Det måste ha varit uppenbart att aktieägaren inte förstod vad transaktionen innebar, varken för bolaget eller för henne personligen. Banken utnyttjade hennes oförstånd för att tillskansa sig ekonomiska förmåner som stod i uppenbart missförhållande till motprestationen.

Kort tid efter aktieägarens undertecknande av skuldebrevet inleddes också från bankens sida inkassoåtgärder och fordran förföll i sin helhet efter sommaren, d v s knappt sex månader efter undertecknandet.

Banken är i sin kreditgivning skyldig att följa EG-rätten, bankrörelselagen, konsument-kreditlagen,  finansinspektionens allmänna råd mm. Gemensamma regler som avser kreditgivning är bankens ovillkorliga skyldighet att vidtaga en kreditprövning och dessutom vid detta tillfälle analysera kundens förmåga att finansiera lånet.

När det gäller privatpersoner, är kravet på noggrann  kreditprövningar absolut, vilket svenska domstolar fortfarande inte har förstått. Skulle banken åsidosätta denna skyldighet kan det leda till straffansvar för den enskilde banktjänstemannen, vilket svenska domstolar inte heller tycks bry sig om. Dessa omständigheter har inte heller varit kända för aktieägaren i detta sammanhang, då hon befunnit sig i ett tillstånd som kan betecknas som handlingsförlamning.

När hon från Kronofogdemyndigheten senare erhöll ansökan om betalningsföreläggande visste hon inte att hon kunde göra några invändningar som kunde godtagas av domstol och det är inte förrän  nu, när det redan är för sent, som hon blivit uppmärksammad på att utslaget vilar på felaktiga grunder och att skuldebrevet därmed är ogiltigt alternativt jämkningsbart jämlikt Avtalslagen 31, 33 och 36 §§.

Den fråga som infinner sig är således om Hovrätten har tillräcklig medkänsla i detta ärende för att ta upp fallet till prövning. Om inte blir det aktieägaren i detta fall som får lida för banken har utövat utpressning i en situation där aktieägaren var deprimerad och därför inte på rätt sätt kunde tillgodogöra sig sina rättigheter.

Dessutom består mer än  hälften av alla processer i Sverige av mål som innefattar vårdslös kreditgivnig i samband med finanskrisen och där aldrig banken ställs till svars. Utan det blir bara bankkunden som får lida. Bankerna har gjort det lätt för sig i dessa sammanhang. Därför används också bankens egen förening, Svenska Bankföreningen, som remissinstans för de mål som Högsta domstolen tar upp till prövning.

Och instansen dit bakkunderna kan vända sig för att klaga, Konsumenternas Bankbyrå, finansieras också av bankerna som gärna lyssnar på vad kunderna har att säga och sedan förklarar varför banken har rätt, i alla sammanhang.

Detta  betyder att det är bankernas egen advokat, Ulla Lundquist, till vardags VD i Svenska Bankföreningen som bestämmer hur Högsta domstolen skall döma i bankmål. Ulla Lundquist utmärkte sig i Göteborgs Tingsrätt för några år  sedan, genom att riva sönder skriftlig bevisning som var till nackdel för banken, som hon av misstag lämnat in som bevisning i ett stort bankmål. Några repressalier för denna åtgärd skedde aldrig.

I Sverige är således bankkunderna helt rättslösa i bankmål, vilket också regeringens hemlighållande av handlingar från b l a dåvarande Bankinspektionen, bankerna och Finansdepartementet av Sveriges största bank - och finansskandal genom tiderna visar.

Genom att släppa efter på hemlighetsstämpeln skulle ju en del bankkunder få rätt i sina pågående processer. Detta är något som regeringen till varje pris vill undvika !

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

31§ Har någon begagnat sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att taga eller betinga sig förmåner, vilka stå i uppenbart missförhållande till det vederlag, som må hava blivit erlagt eller utfäst, eller för vilka något vederlag icke skall utgå, vare rättshandling, som sålunda tillkommit, icke gällande mot den förfördelade. Lag samma vare, där sådant otillbörligt förfarande, som i första stycket avses, ligger annan till last än den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, och den ägde eller bort äga kunskap därom.

33§ Rättshandling, som eljest vore att såsom giltig anse, må ej göras gällande, där omständigheterna vid dess tillkomst voro sådana, att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa rättshandlingen, och den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, måste antagas hava ägt sådan vetskap.

36§ Avtalssvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheter vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det icke skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.
    Vid prövning enligt första stycket skall särskild hänsyn tagas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.
    Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning i fråga om villkor vid annan rättshandling än avtal.