Att svenska banker förlorade hela sitt kapital under den svenska bankkrisen är det väl ingen som längre betvivlar i dag. Staten fick gå in och stötta Nordbanken med 60 miljarder kronor ! Gota gick omkull efter att under flera år varit på obestånd. Övriga banker tvingades skriva upp sina tillgångar och begära in mer kapital från aktieägarna för att kunna överleva.

Men hur förhåller det sig med förtroendet för de svenska bankerna i dag ? Svaret är att det i dag bara är domstolarna och regeringen som har något förtroende kvar för de svenska bankerna. Därför tillåts fortfarande nästan vad som helst från bankernas sida. Allmänhetens förtroende för det svenska banksystemet har helt raserats, vilket alla undersökningar som utförts efter den svenska bank - och finanskrisen ( 1987 - 1993 )  visat.

Senaste gjorda undersökningen var när tidningen Privata Affärer undersökte vad allmänheten ansåg om de svenska bankerna och deras avgifter. Den visade att bankerna inte bara förlorat i trovärdighet, bankerna utsätts också för en svidande kritik, för sitt ohemula sätt att ta betalt för sina tjänster !

Den fråga som jag ställer mig, efter att i min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen, ha läst hundratals protokoll från tingsrätt, hovrätt och högsta domstolen är vilken trovärdighet de svenska bankerna har i domstolen. I alltför många vittnesmålsprotokoll, hävdar bankerna på fullt allvar, att de kreditlöften som man bevisligen givit aldrig varit några kreditlöften, att de krediter som sagts upp beror på att "säkerheterna hade försämrats" när de i stället hade förbättrats och att de övertrasseringar som man bevisligen godkänt aldrig har godkänts.

Vid de närmare granskningar som jag gjort av bankmålen visar det sig att bankens uttalanden, om att man inte givit några kreditlöften, trots att löftena finns i skriftlig form. Dessa lögnaktiga uttalande väger tyngre i domstolarna än bankkundernas vittnesmål och bevis och tillåts användas som bevisning. I vissa fall vägrar t o m domstolen att ta med kundernas bevismaterial, men accepterar bankernas "bevis" som i vissa fall är rena falsarierna.

Det betyder också att bankernas uttalande väger tyngre än den skriftliga bevisning som finns i målen, vilket måste betraktas som absurt, eftersom bankernas vittnen i regel måste betraktas som jäviga och parter i målen.

Även om domstolen inte kan peka på att kreditlöftet är ogiltigt, ogiltigförklaras ett bevisat kreditlöfte ändå av domstolen, som i sådana fall menar att banken haft rätt att "rygga" ( ta tillbaka ) kreditlöftet utan att i domstol behöva bevisa att säkerheterna har försämrats. Ett sådant förfarande strider på ett uppenbart sätt mot 1:a paragrafen i avtalslagen som säger att "avtal skall hållas."

Så dömer bara en politisk domstol som fått i uppdrag av regeringen att försvara bankerna mot företagen, i stället för att vara objektiva och svara för att rättvisa skipas och  att  parterna får en riktig rättegång ( "fair trial" ) enligt den svenska grundlagen och Europakonventionens bestämmelser. Bankkunderna känner sig så illa behandlade och förfördelade att man i framtiden kan vänta att många mål vidarebefordras till både EG-domstolen i Luxemburg och Europadomstolen i Strasbourg.

Senaste exemplet på hur bankledningen i Nordbanken glider undan sitt eget juridiska ansvar är fallet med den 31 åriga kvinnan som påstods ha försnillat 290 miljoner från Nordbanken för egen vinning. Enligt officiella rapporter direkt efter händelsen, hade ledningen för Nordbanken inte en aning om hennes affärer. När det nu  visar sig att hon handlat, efter godkännande av bankledningen  bör självfallet VD och hela ledningen för Nordbanken ta sitt ansvar och genast avgå.

En sådan lögn är mer belastande för Nordbanken än hela bankkrisen, eftersom detta är en fråga om bankens etik och moral som är bärande för hela bankens trovärdighet. Särskilt när man märker att banken ingripit i nyhetsrapporteringen på ett ovederhäftigt sätt. Precis som i samband med bankrisen svär sig ledningen i Nordbanken fria från allt ansvar för vad som inträffat.

Det är heller inget ovanligt att advokater som företräder bankerna ljuger och främjar orätt utan att vare sig advokatsamfundet eller någon annan reagerar. Samhället har ju fått i uppdrag att skydda det svenska bankerna till varje pris och särskilt den statligt styrda  Nordbanken.

Ett tydligt exempel på en sådan lögn är i samband med övertrassering av krediter då banken godkänt denna övertrassering. Banken vägrar sedan, med Högsta domstolens ( HD ) godkännande, att lämna ut verifikationerna, trots att HD i tidigare prejudikatdom meddelat att en bankkund har rätt att få se hela sin akt ( ! ). När man läser om detta tar man sig för pannan och undrar vart svenska domstolarna är på väg !

Ett annat exempel är hur advokaten som företräder banken på fullt allvar hävdar att banken har överhypotek i en bostadsrätt och att panthavaren därför "riskerade att förlora sin pant" Detta säger advokaten i domstol, helt medveten om att man vare sig kan ha överhypotek i en bostadsrätt eller att banken aldrig riskerade att förlora sin pant i det aktuella ärendet.

Men i det aktuella fallet litade domstolen blint på advokaten, utan att närmare undersöka saken. Bankkunden förlorade därför målet i både tingsrätt och hovrätt.

När ärendet till slut hamnade hos Högsta domstolen, var alla ledamöter  upptagna på andra håll, med betydligt lönsammare "extraknäck"  samband med olika lönande skiljedomsförfaranden, som sker utanför domstolen. Därför hade inte någon av ledamöterna tid att  ta tag i detta ärende överhuvud taget !

Inget annat företag skulle kunna använda sig av lögnen som instrument i domstol utan att förlora all trovärdighet. Men bankerna tillåts att göra det. När sedan sådana ärenden anmäls till polis och åklagare görs inte ens någon ordentlig förundersökning med förhör av de som har ljugit i rätten. Hur skall bankkunden då kunna få upprättelse, om domstolen tror på boven i dramat och polis och åklagare inte ens bryr sig om att undersöka vem som är boven ?

Rättsrötan är stor i bankmål !

Svenska banker tror sig med rätta att styra rättsskipningen i bankmål därför att man har regeringens skydd, vilka olagligheter man än begår. Regeringen var ju också inblandad i krisbankernas skumraskaffärer i samband med den svenska bank - och finanskrisen.

Vad som hände under denna period ( 1987 - 1993 ) är fortfarande är hemligstämplat. Därför är det bankerna som agerar i de svenska domstolarna, som om domstolen vore en avdelning inom bankens organisation. Bankerna tillåts t o m ljuga om sig egen obeståndssituation. Trots att hela svenska folket vet att Nordbanken var på obestånd 1990 och därför borde gått i konkurs, gör domstolarna fortfarande gällande, att detta inte kan vara möjligt. Staten var ju ägare till Nordbanken.

Men då glömmer domstolarna bort att det är regeringen som måste besluta om räddning av statliga företag. Denna räddning uppenbarade sig inte förrän 1993, medan Nordbanken  bevisligen var på obestånd redan per den 1 februari 1990 ! Enligt den svenska banklagen var därmed Nordbanken tvungen att begära sig själv i konkurs, vilket aldrig skedde, eftersom man med revisorernas hjälp tilläts att tillrättalägga boksluten.

Bankerna och svenska domstolarna är tydligen överens om att man har större rätt än andra bara för att bankerna skyddas av regeringen ! Ett tydligt exempel på detta är när man inte följer EGs direktiv kring "falska annuitetslån". I HD åberopades "Oklarhetsregeln" som fanns i Sverige långt innan Sveriges medlemskap i EU.

Denna regel kan bara tolkas på ett sätt i banktvister. Har banken författat en otydligt avtal som kan missförstås är det banken som har fulla ansvaret för detta avtal och är skyldig att ta konsekvenserna av sitt handlande. Detta framgår också av EGs direktiv.

I Högsta domstolen åberopades därför "oklarhetsregeln" av  bankkunden i samband med att Irene Roseberg skulle få sin talan prövad i högsta rättsinstans i ett ärende som handlar om "falska annuitetslån". HD gav ändå banken rätt i sak utan att ens bry sig om att förklara varför "oklarhetsregeln" inte skulle tillämpas i detta sammanhang. Här kan man verkligen tala om fullständig maktfullkomlighet från domstolens sida och att gå bankens ärenden i strid med både svensk rättspraxis och den europeiska bankrätten som är vedertagen inom hela EU !

I de tusentals fall där bankerna ljugit i rätten och blivit trodda måste nu polis och åklagare reagera när inte domstolarna gör det. Ett enkelt sätt, som man negligerar i de flesta fallen, är att hålla förhör för att ta reda på vad som är sant och vilken bevisning som åberopas.

Tillsammans med den svenska ekonomiska krisen och den stora arbetslösheten är domstolarnas agerande genom att "hjälpa bankerna mot företag och privatpersoner" och inte följa elementära lagar och regler början, till det svenska samhällets upplösning vars konsekvenser vi fortfarande bara kan ana.