Bikten förekommer i den katolska kyrkan i tvåfaldig bemärkelse. Stundom liktydligt med bot som anses som ett sakrament; men vanligen betecknande den syndbekännelse, som avlägges inför prästen och som utgör en del av detta sakrament.

Bruket av offentlig syndabekännelse uppstod redan i den äldsta kristna kyrkan. Den avlades antingen inför hela församlingen eller inför församlingens styresmän, dock endast om det var frågan om offentligt begångna eller allmänt bekanta synder, som krävde en försoning med kyrkan.

Protestantismen erkänner ingen annan syndabekännelse såsom nödvändig, än den som en kristen frambär inför Gud. I dagens avkristnade Sverige har bruket av offentlig syndabekännelse aldrig tillämpas i någon större utsträckning.

Offentligt begångna och allmänt bekanta synder försöker i stället de politiska beslutsfattarna inom regering, riksdag och byråkratin dölja intill oigenkännlighet.

Sedan regering och riksdag såg till att ämbetsmannaansvaret försvann i Sverige 1976, är dessa synder också svåra att beivra i domstol.

Detta gäller också synderna som begicks under den svenska finanskrisen ( 1987 - 1993 ). Genom prästsonen och koncernchefen i Nordbanken Hans Dalborgs offentliga version, ges dessa grova brott, en helt annan tolkning än vad som verkligen inträffade. I ett sexsidigt idolporträtt av Hans Dalborg i Dagens Industri ( DI ) den 9 januari 1999, finns inte mycket sanning kvar i vad som verkligen inträffade under den svenska finanskrisen och vilka effekter detta fick för hela det svenska samhället.

Om artikeln var föranledd av mina tidigare artiklar i svenska dags- och fackpress kring Hans Dalborgs eget agerande under finanskrisen, låter jag vara osagt. Det som kom droppen att rinna över var när jag i min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen, strax före jul fick förfrågan från Ålandstidningen som ville att jag skulle berätta om, hur Nordbanken gjorde för att det bara inom Viking Line skulle försvinna 1.500 arbetstillfällen.

Efter samgåendet med den finska banken Merita, gillar inte Nordbanken när informationen om Nordbankens begångna olagligheter, även sprids utanför Sveriges gränser.

Händelsen med Viking Line inträffade i samband med att Nordbanken sade upp samtliga lån i familjen Myrstens skötsamma familjeföretag under den svenska finanskrisen. Artikeln var införd den 30 december 1998 och väckte, som alla mina tidigare artiklar irritation hos ledningen i Nordbanken, som naturligtvis i vanlig ordning valde att inte gå i svaromål.

Innan dess hade jag i oktober och november 1998, i b l a Gefle Dagblad och Sundsvalls Tidning, berättat om hur det gick till när Nordbanken vilseledde marknaden, genom att besluta att Nobelindustrier, utan juridisk prövning av tidigare avtal, skulle tillskjuta två miljarder till det konkurshotade fastighetsbolaget Gamlestaden i Göteborg.

Dessutom påstod Nordbanken i samband med denna märkliga affär, att Nobelindustrier var konkursmässigt, när det i själva verket var Nordbanken som var på fallrepet !

Även denna artikel väckte starka reaktioner hos Nordbankens ledning. Men svaret på min debattartikel uteblev även den gången. Sanningen är svår att debattera offentligt, utan att man tvingas avslöjar sig själv.

Hans Dalborg, koncernchef för finsk - svensk - danska - norska Nordbanken, valde att i stället för att svara på sakfrågorna bägge debattartiklarna, låta sig porträtteras i Dagens Industri, i form av ett glättat idolporträtt, tecknat av journalisten Per Öqvist den 9 januari i år.

Eftersom han i artikeln indirekt passar på att svara på en del av mina inlägg, genom "att bära falsk vittnesbörd" vill jag gärna bemöta delar av artikelns sakinnehåll, som jag själv ingående beskrivit i helt andra versioner i dags - och fackpress.

I artikeln i DI påstår Hans Dalborg att "det står bortom allt tvivel att vi, med hjälp av övriga banker, räddade Nobel från finansiellt sammanbrott" Detta är en ren lögn. Nordbanken tillsammans med övriga banker höll på att sätta välskötta Nobelindustrier i konkurs bara för att bidraga till att rädda sin och de andra krisbankers ekonomi !

Nobelindustrier är och har alltid varit ett välskött företag som aldrig spekulerat på samma sätt som Nordbanken och övriga banker gjorde från 1987 och framåt. Dessutom hade aldrig Nobel behövt betala ut två miljarder till konkurshotade fastighetsbolaget Gamlestaden, om denna fråga innan utbetalningen gjordes, hade prövats av juridisk expertis i domstol !

I artikeln i DI erkänner Hans Dalborg äntligen vad jag hela tiden påstått, att han kom till en bank "som varit i total finansiell kris". Men han erkänner fortfarande inte sitt ansvar och sin plikt som VD att sätta banken i konkurs, eftersom bankens obeståndssitutation var uppenbar redan per den 1 februari 1990.

Hans Dalborg liksom sin företrädare, gjorde sig skyldig till brott genom att aldrig följa banklagen och sätta banken i konkurs, när han tillträdde som koncernchef i Nordbanken 1991. Därmed borde han också tillsammans med styrelsen vara personligen skadeståndsansvarit för vad som inträffat.

I stället gav han sken av att banken "bara" behövde 5 miljarder i kapitaltillskott och lurade därmed hela den svenska aktiemarknaden, för att sedan tillsammans med kumpanen Lars Thunell ( tidigare chef för Securum och numera VD i S-E-B ) att nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd med hjälp av dåvarande regeringen med Bo Lundgren som ansvarig minister och Finansinspektionen. ( se mina artiklar i Fastighetstidningen våren och hösten 1998 )

"Genom de pengar som Nordbanken betalat tillbaka står staten i dag på plus. Nu har man genom utbetalningar och ökning av börsvärdet fått tillbaka dryga 70 miljarder kronor" hävdar Hans Dalborg i artikeln i DI. Jag vill gärna att Hans Dalborg tydliggör detta märkliga uttalande för hela svenska folket. Exakt hur mycket har Dalborg via Nordbanken, Retriva och Securum betalat tillbaka i kontanta medel, av de bidrag skattebetalarna lämnat till Nordbanken, Retriva och Securum ?

Vad menar han med att "staten står på plus" när den dåvarande regeringen tvingade låna upp 1.000 miljarder kronor bara på grund av den massarbetslöshet, som krisbankernas agerande mot bankkunderna under den svenska finanskrisen orsakade.

Slutnotan för den svenska finanskrisen har vi fortfarande inte sett, men den överstiger med råge 1000 miljarder kronor.

Med facit i hand står det i dag klart att 60.000 utvecklingsbara bolag slagits ut alldeles i onödan, under perioden 1987 - 1993 med massarbetslöshet som följd, bara för att rädda de 3-4 affärsbanker som i stället borde fått gå i konkurs och därmed ta fulla konsekvenserna av sitt handlande.

Staten hade naturligtvis fått gå in och rädda spararnas pengar och det fick ju staten göra ändå genom den ökade arbetslösheten.

På Per Öqvist fråga om inte Nordbanken och Gota var hänsynslösa mot sina kunder, slår Hans Dalborg också ifrån sig med ett "absolut inte ! "

Med facit i hand, summerar Hans Dalborg, " kanske man dock hittar enstaka exempel där andra lösningar hade varit bättre - efterklokhet är ju en exakt vetenskap"

Vad Dalborg låter bli att berätta är att såväl Thunell som han själv var överens om tagen att föra över skötsamma företag till Retriva och Securum för att sedan åderlåta dessa och försätta dem i konkurs. För att slippa kostsamma processer satte men också ägarna i personlig konkurs ! Bara i Stockholms Tingsrätt har det under denna mörka period i Sveriges finanshistoria funnits över 2.000 processer - bara mot Nordbanken !

I målet mot Erik Penser säger Hans Dalborg att "domen är en seger för rättstryggheten" genom att domen fastslår att börsens värdering för aktier gäller och att "avtal skall hållas." Eftersom jag följt målet i rätten anser jag att domen visar hur bankerna, med den borgerliga regeringens godkännande tilläts "trolla bort vinsterna i sina intagna panter" genom att föra över panterna till andra bolag som Retriva och Securum. När panterna sedan realiserades med god vinst betalades aldrig övervärdet tillbaka till bankkunderna, vilket är direkt olagligt !

Självfallet är det bankernas skyldighet att betala tillbaka övervärdet vid en pantrealisation. Att avtal skall hållas är jag enig med Hans Dalborg om. Men det var precis vad som inte skedde när Nordbanken sade upp krediterna för tusentals kunder, tog man överhuvudtaget inte reda på och det fanns skäl för dessa uppsägningar. Det enda bankerna tänkte på var att rädda sig själva !

När skall detta gå upp för svenska domstolar och vad tänker regeringen göra åt saken ? Under tiden minskar bankernas kundunderlag sakta men säkert. Ingen som som inte redan är i klorna på bankerna vill vara kvar i Sverige med sina huvudkontor. Vem vill ha sitt huvudkontor i ett land där krediterna vilken dag som helst riskerar att dras in trots att vederbörande skött sig ? Fallet med Nobelindustrier visar också vad som kan hända med stora börsföretag när bankerna på nytt börjar få ont om pengar !

Någon syndabekännelse tror jag aldrig vi får från Hans Dalborg, även om hans far var präst och brodern också valde prästämbetet. En sådan skulle tvinga honom till att tala sanning och i konsekvens därmed, omgående avgå som koncernchef för Nordbanken.

Hans bekännelse bör också innefatta hans skuld till att tvinga in Nordbankens kunder i en obeståndssituation, för att samtidigt själv gå fri !

Det skall bli spännande att se vilken banktjänsteman som först vågar trotsa ledningen, genom att ta bladet från munnen och avslöja mera om krisbankernas oegentligheter, som regeringen fortfarande sekretessbelagt.

Allmänheten och företagen fortfarande väntar på svar.