Men den rättsregel som jag här tänker beskriva kallas för Culpa in Contrahendo och är en av domstol skapad rättsregel som gällde i Sverige långt innan inträdet i EU och som för närvarande tillämpas flitigt i bankmål, i domstolar inom hela EU. Men av någon outgrundlig anledning tillämpar svenska domstolar, i strid med gällande svensk och europeiska rättsregler, inte denna regel i Sverige mot svenska banker och försäkringsbolag. I den här artikeln vill jag gärna förklara hur ett medvetet undvikandet att följa denna självklara rättsregel, hjälpt till att skapa misstro mot Sverige som rättsstat.

Culpa in Contrahendo betyder fritt översatt "ovarsamt förfarande i avtalsöverläggningar oavsett om avtal uppkommer eller ej" och eftersom denna ovarsamhet tillämpades med råge under hela den svenska finanskrisen, är det kring denna rättsregel svenska domstolar, begår sina största misstag i processerna kring alla de bolag som krossades under finanskrisen, på grund av Nordbanken ensidigt påstod, att byggnadskreditiv, lån och utlovade kreditlöften inte längre gällde.

I Nordbanken kunde detta ske genom att f.d. chefen för Securum, Lars Thunell, efter ett kort inhopp först i Nordbanken sedan i Securum , skulle erhålla en "premie" av staten på 50 miljoner kronor för att han på grumliga grunder hjälpte till att "masslakta" välskötta företag ( se min artikel i Fastighetstidningen nr 2, 1998 ). Även den övriga personalen inom Securum erhöll bonus, ju snabbare företagen sköts i sank !

Trots att detta skett i strid med gällande avtal och rättsregler vägrar Nordbanken fortfarande att träffa uppgörelse med de kunder man felaktigt sagt upp lån och bankgarantier för och alla kunder man felaktigt, som man lurat på "falska annuitetslån" har fortfarande inte fått någon som helst upprättelse. På detta hänsynslösa sätt har Nordbanken, med svenska domstolars och regeringens goda minne klarat av sin egen situation, för att efter 3-4 års obestånd, kunna återställa sin egen kapitaltäckningsgrad.

Varför skall Nordbankens kunder tolerera att Nordbanken får redovisa stora vinster, utan att dessförinnan träffat uppgörelse i godo, med all de kunder som man i egen regi eller via bolaget Securum misshandlar och som man sedan med statliga medel också processar mot ?

Borde det inte räckt med att den svenska finanskrisen redan kostat 60.000 företag livet och orsakat en permanent arbetslöshet i Sverige med cirka 400.000 arbetslösa ?

Det var när Nordbanken i början av finanskrisen framförde tanken att, kundernas fastigheter var en möjlig tillgång, som kunde hjälpa till att minska bankernas förluster, eftersom fastigheternas värdeökning stannat upp. Nordbanken beslutade sig därför att skapa det som man kallade för "skräpkreditföretaget" Securum. Det var också dessa kundtillgångar som Hans Dalborg tänkte på när han i brev till en av Nordbankens kunder den 28.10. 1991 skrev att banken till trots "har mycket stora kapitalreserver", trots att han vid detta tillfälle kände till att bankens alla resurser var förbrukade.

Hans Dalborg tillät sig således att genom osanna påståenden och i ont uppsåt påstå att banken den 28.10. 1991 inte var konkursmässig, utan förfogade över "betydande samlade reserver". Det var bara det att det var Nordbankens kunders tillgångar, som han tänkte på !

Redan i augusti 1991 sände Nordbanken ut en pressrelease om att Nordbanken skulle värdera ner alla fastigheter med 50% av marknadsvärdet. Därefter instruerade man chefen för Nordbanken Hypotek och neutrala värderingsmän att värdena från och med augusti 1991, skulle vara 50% lägre än tidigare.

Eftersom Nordbankens kunder till följd av beslutet började byta bank alternativt då gick över till utländska banker var man tvungen att stoppa detta på något sätt.

Nordbanken beslutade sig därför att man skulle få dåvarande chefen för Bankinspektionen Anders Sahlén gå med på att detta skulle gälla alla banker. Detta verkställdes också i oktober 1991. Anders Sahlén lät meddela sitt beslut, i SE-bankens styrelserums högtalartelefon, efter samtal med PG Gyllenhammar. Men konsekvensen av beslutet blev förstås att också de övriga bankernas kreditsituation förvärrades ytterligare !

Det var således för Nordbankens avsikt att komma åt alla kundernas fastigheter till 50% av dess verkliga värde, som regeringen nu hemlighåller hela Gotas och Nordbankens verkliga obeståndssituation och när denna inträffade. Regeringen önskar dölja dessa bankers obeståndssituation som härrör från den 1 februari 1990, när dom inte längre kunde uppfylla sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.

För att lyckas med sitt uppsåt var Nordbanken tvungen att bilda "skräpbanken" Securum och Gota bolaget Retriva. Därefter kunde både Gota och Nordbanken ensidigt bestämma vilka som skulle överföras till dessa bolag. Från årsskiftet 92/93 meddelade Nordbanken att man sålt ut Securum till Staten och därför gällde inte längre några banklagar längre och Securum behövde heller inte uppfylla någon kapitaltäckningsgrad, när staten stod som garant.

I februari 1993 meddelade Thunell anställda och styrelse att alla kunder som numera tillhörde Securum är skurkar och det gällde således att rädda vad som räddas kunde. De anställda fick bonus på snabbheten att ta in panter från kunderna.

Pressen fick information om att de entreprenörer som hamnat i Securums klor redan kostat staten en förmögenhet och nu skall jagas "till sista kronan" Om man satte de flesta i konkurs skulle förvaltare sedan utreda de brott som "självklart blivit begångna."

Redan i slutet av 1993 började utländska banker och t ex Skandia köpa fastigheter. Bankerna började ånyo släppa på likviditeten. Securum hade till sina bokförda värden tagit in för cirka 12 miljarder svenska kronor, dvs minst det dubbla i vinst till staten.

De största förlorarna är de små entreprenörerna med små fastighetsbestånd som hade liten verksamhet och sysselsatte mellan 5-20 anställda. Dessa bolag med välordnad ekonomi och litet fastighetsbestånd blev de första offren i Retriva och Securums härjningar.

När en fastighet som från början varit värd cirka 20 miljoner blev nedvärderad till 10 miljoner kronor togs underskotten ut från företagaren direkt. Följden blev personliga konkurser, kvarstad och utmätningar i en skala som Sverige aldrig tidigare varit med om.

Först påtvingades dessa företag såväl personlig borgen som företagsinteckningar och sedan sades alla krediterna upp, med hänsyn till att säkerheterna enligt Retrivas och Securums åsikter att "säkerheterna hade försämrats".

Följden blev att företagarna sattes i konkurs efter "löpande band-principen " med bolagen för att inte längre kunna processa. Dessutom tvingas dessa småföretagare tillsammans med sin fruar (familjer) numera att leva på socialbidrag i stället för att vara entreprenörer. Dessa företagare har ingen ork eller några resurser att få sin rättvisa prövad i sak och deras anställda går fortfarande och stämplar.

Domstolarna som fortfarande likställer svenska banker med myndigheter, tror sig veta att avtalsrätten inte gäller mellan bank och kund.

Därför anser man sig inte behöva tillämpa Culpa in Contrahendo mot de bankkunder som drabbats. Varför detta inte görs är det däremot ingen som förklarar. Kanske vill Justitieminister Thomas Bodström förklara Högsta domstolens nonchalans i dessa frågor, som anser att "Culpa in Contrahendo" är uppenbart ogrundad i bankmål och att denna rättsregel därför inte behöver prövas i Sverige.

Redovisning nedan är hämtad från Internet.
Brf styrelse

Diane Madeline Goderre

A. Culpa in Contrahendo: The Civil-Law Answer

Civil-law systems historically have recognized precontractual liability under a duty of good faith based upon both contract and tort principles. The German doctrine of culpa in contrahendo has been particularly influential in many legal systems. Dating back to 1861, culpa in contrahendo means, literally, "fault in negotiation." The theory is that contracting parties are under a duty to act in good faith during negotiations, so that a party who acts improperly in preventing the culmination of an agreement is liable to the injured party. Culpa in contrahendo has its foundation in the Roman law of obligations that recognized specific cases where an injured party could recover even if the contract was void. The doctrine originated as a solution to perceived weaknesses in the German common law. The doctrine was intended to remedy situations in which a party, by "lack of diligence," had prevented contract formation, and yet was not held liable. The result was a doctrine that holds the blameworthy party liable to the innocent party who suffered damages due to reliance on the validity of the contract. This doctrine is classified as a contract theory, though it encompasses negligence which is considered a tort under a common-law system. Liability is imposed either when the fault of one party has prevented the formation of a contract or where one contracting party has failed to inform the other party of circumstances that might have prevented the other party from entering into the contract. For example, liability arises in the former situation when a seller has promised to keep an offer open for a specific amount of time, but made himself unavailable, preventing the buyer from accepting. The seller, who was either negligent or who did not act in good faith, prevented the formation of the contract. Therefore, the seller was liable to the buyer. Likewise, liability in the latter case exists if, for example, a buyer enters into a partnership agreement on the basis of misinformation provided by the other contracting party concerning the value of assets to be brought into the venture by the other party; the buyer is entitled to be put in the position he would be in had he received correct information.

Although the doctrine of culpa in contrahendo is rooted in German contract law, it has influenced the majority of civil-law systems, including those in France, Switzerland, Austria, and even some socialist systems. This doctrine has even laid its roots in the United States. Both the civil codes of Louisiana and Puerto Rico, a territory of the United States, have, in some form, adopted the doctrine of culpa in contrahendo.

Louisiana courts recognize the doctrine of culpa in contrahendo and its influence on Louisiana law is evidenced by the existence of the doctrine of detrimental reliance in the Louisiana civil code. Puerto Rico's civil code also incorporates the concepts of good faith and culpa in contrahendo and imposes liability when a party acts in a tortious or wrongful manner during preliminary negotiations. Evidently, whether based squarely on contract law or tort theories, civil-law systems generally place a concrete duty of good faith and fair dealing on parties during negotiations.

Se komplett artikel:
http://cisgw3.law.pace.edu/cisg/biblio/goderre.html

Exempel från Tyskland:
http://www.wawersik.de/informationen/info_dateien/culpa_in_contrahendo.htm