Den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna har äntligen integrerats i den svenska lagstiftningen och gäller således som lag i Sverige från och med den 1 januari 1995. Tack vare alla de svenskar som röstade in Sverige i EU, kommer nu Sverige att på sikt återfå ett fungerande domstolsväsende.

Genom konventionens införlivande i den svenska rättsskipningen har såväl tingsrätt, som hovrätt och högsta domstolen fått nya arbetsuppgifter, som ovillkorligen måste tillämpas. Domstolarna har hittills inte velat förstå, vilka regler som numera gäller i Sverige.

Jag tänker förstås i första hand på artikel 2 i protokoll nr 7 som säger att "var och en som dömts av domstol för brottslig gärning skall ha rätt att få skuldfrågan eller påföljden omprövad av högre domstol". Trots att Sverige åtagit sig att följa artikel 2 händer det allt oftare att hovrätten avvisar överklaganden genom att bara citera tidigare domar i tingsrätten, trots den ovillkorliga skyldigheten till en ordentlig prövning i högre rättsinstans.

Dessutom genomförde regeringen den kostsamma utredningen om "ett reformerat hovrättsförfarande" helt i onödan, som presenterades i december 1995 av justitierådet Bengt Lambe. Regeringen trodde på fullt allvar, att det gick att genomföra något slags generellt prövningstillstånd i hovrätten.

Förslaget godkändes av lagrådet vilket också med önskvärd tydlighet visar, att domare och "rättslärda" i högsta politiska maktsfären i Sverige slutat att tänka juridiskt. Några av dessa kverulanter som också ingår i Lagrådet, klagar över att hovrätterna hade för mycket jobb. I stället är det så att hovrätterna skapar mer jobb än nödvändigt, genom att undvika att ta ställning och besvara vilka rättsregler som gäller i de mål som prövas.

Lagrådet godkännande av genomförandet av försämringar i rättsprövningen, var helt enkelt möjliga att genomföra eftersom Sverige är medlem i EU och Europakonventionen ingår i den svenska lagstiftningen. Bevekelsegrunderna för hovrätterna att vara positiva till införandet av prövningstillstånd, var bara för att kunna neka prövningstillstånd.

Domarna i hovrätten vill inte gärna arbeta mer än sina kollegor i den högsta svenska rättsinstansen som helst undviker att svara på frågor om rättsregler och rättsprinciper, trots att de enligt rättegångsbalken är skyldiga att göra detta i mål som fått prövningstillstånd.

Även i andra mål måste HD numera bevilja prövningstillstånd, om de lägre rättsinstanserna inte klarat upp rättsfrågorna målen, vilket händer allt oftare. Att det radikala förslaget om ett "reformerat hovrättsförfarande" fått en sådan genomslagskraft bland de ovanligt bekväma svenska hovrättsråden beror på, att dessa gärna ser att tingsrätterna gör allt arbetet.

Själva tanken bakom "ett reformerat hovrättsförfarande" i det skick som den presenterades av Hovrättsprocessutredningen ( SOU 1995:124 ) var absurd och stred helt mot de tankar som finns i Europakonventionen. Utredarna vill att tingsrättens ledamöter skall ge ifrån sig bättre domar, så att de högre rättsinstanserna skall få mindre jobb. Så var det tänkt att fungera. Men så blev det som tur var inte.

Tack vare mitt och andras agerande i denna fråga, drogs hela förslaget tillbaka.

I övriga Europa fungerar det så att det i de högre rättsinstanserna, finns de mer kvalificerade domarna som helt enkelt gör ett bättre jobb och ger svar på alla de juridiska rättsfrågor som ställs och som de lägre rättsinstanser varit inkapabla att ge svar på. Detta är och har alltid varit en ovillkorlig skyldighet i det högre rättsinstanserna, utanför Skandinavien.

I Sverige bryr sig sällan ledamöterna i hovrätterna om att svara på rättsfrågor och Högsta domstolen har hittills tillåtit sig, att avvisa merparten av alla mål. Så har det varit i Sverige sedan lång tid tillbaka och så är det fortfarande, trots Sveriges ovillkorliga skyldighet sedan den 1.1. 1995, att följa Europakonventionen.

Det är därför en allt stridare ström av mål nu slussas vidare till EG-domstolen i Luxemburg och till Europadomstolen i Strasbourg. För advokaterna och juristerna är detta bara bra, eftersom de får allt mer sysselsättning, men för alla oss andra är detta en katastrof ur både kostnads - och rättssäkerhetssynpunkt. För den svenska rättsstaten betyder detta fortsatt förfall och upplösning.

Om utredarna började tänka, innan de satte igång att utreda ordentligt och i stället läste igenom vad som står i Europakonventionen skulle de bättre förstå vad jag menar. Ta artikel 6.1§ till exempel. Där står det att: "Envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång." I Sverige har man tillåtit sig att byta ut ordet rättegång mot "förhandling" i översättningen från engelskan, vilket inte är korrekt och kan betyda någonting helt annat.

Ordet "opartisk" betyder t e x att den svenska Arbetsdomstolen inte längre gäller som domstol i Sverige eftersom denna "domstol" domineras av "särintressen" och utgörs av bara en enda rättsinstans. Dessutom innebär, att vara berättigad till en "opartisk och offentlig rättegång", också att domstolarna numera är tvingade att också avgöra vilka rättsfrågor och rättsprinciper som strider mot lagen genom att svara på de påståenden som framförs i huvudförhandlingen. Dessa svar skall också ovillkorligen finnas med i domskälen !

Detta har Högsta domstolen hittills kunnat undvika, genom att helt enkelt inte bevilja prövningstillstånd, i politiskt känsliga mål. Men fr.o.m. den 1.1. 1995 och Sveriges medlemskap i den europeiska gemenskapen är Högsta domstolen skyldig att svara på rättsfrågor som ställts, eftersom det självfallet inte är meningen att alla mål som inte ger svar på de rättsfrågor som ställts i tingsrätten eller hovrätten och där inte Högsta domstolen ger prövningstillstånd, måste slussas vidare ut i Europa bara för att de 16 ledamöterna i HD inte orkat svara eller begära förhandsbesked i EG-domstolen.

Enligt 2 kap 23 § regeringsformen är det dessutom förbjudet att - ”Lag eller annan föreskrift får ej meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. (Införd genom lag 1994:1468 )”. Det var därför bra att hela den väldiga utredningen om ett reformerat hovrättsförfarande därför kunde förpassades där den hörde hemma - i soptunnan !

Innebörden av detta är förstås också att det är förbjudet att tillämpa svensk rätt i strid mot art 2 och 6.1 i konventionen, vilket tyvärr fortfarande inte gått upp för våra svenska domare.

Slutligen vill jag erinra Högsta domstolens, numera 16 medlemmar, vad orden "fair hearing" betyder enligt art 6 1 §. Förutom att målen numera självfallet skall prövas i minst två rättsinstanser.

"Fair hearing" för Högsta domstolens ledamöter betyder att dessa också, numera, är skyldiga att svara på självklara rättsfrågor som inte blir besvarade i tingsrätt eller hovrätt och som Högsta domstolens ledamöter fortfarande, av politiska skäl, helst undviker att svara på.

Och omständigheter som ansetts "nya" i hovrätten och som inte alls är nya är HD självfallet tvingad att skicka tillbaka målet för ny prövning till hovrätten i stället för att som nu, helt enkelt undvika att ge prövningstillstånd för att "slippa ifrån besväret".

Detta innebär ett ökat ansvar för revisionssekreterarna att verkligen börja ta reda på vilka frågor som framställts i huvudförhandlingen i tingsrätt och hovrätt och om dessa frågor är nya och besvarade på ett tillfredställande sätt. Om inte är det numera Högsta domstolens skyldighet att besvara dessa rättsfrågor eller i annat fall begära förhandsbesked från EG-domstolen, vilket fortfarande inte sker. Några andra alternativ gives icke !

Om inte, begår medlemmarna i Högsta domstolens politiskt utvalda medlemmar tjänstefel och bör bytas ut snarast möjligt. För det kan väl inte vara Justitieminister Thomas Bodströms och regeringens mening, att Sverige inte längre skall kunna svara ordentligt för sin egen rättsordning ?