[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I ett sådant land undermineras det rättsliga skyddet. Den enskilde individen kommer i kläm. I dag kränks våra medborgerliga rättigheter av två instanser: av regering och riksdag som vare sig följer träffade avtal och den befintliga lagstiftningen. Av myndigheterna genom andra stadgande, och direkta konfiskatoriska åtgärder, ofta gör att de drabbade blir helt rättslösa.

Men inte nog med det. Nya lagar stiftas, som ofta strider mot både grundlagen och de mänskliga rättigheterna, utan att någon reagerar. Myndigheternas åtgärder mot medborgarna - förvaltningsåtgärder - kan i Sverige överklagas i olika instanser upp till regeringen. Domstolarna står då i de flesta fallen på myndigheternas sida, mot den enskilde individen.

Regeringens egna åtgärder är däremot i Sverige i princip oåtkomliga. De kan kritiseras i riksdagen och rentav anmälas till konstitutionsutskottet i avsikt att föranleda en prickning av det ansvariga statsrådet i dechargedebatten. Men denna tänkta säkerhetsmekanism har under senare år satts helt ur funktion i vår svenska riksdag.

Utskottsmajoriteten i konstitutionsutskottet - identisk med den majoritet som stöder regeringen - brukar lägga etiska och juridisk hänsyn åt sidan, och träder automatiskt in och försvarar regeringens handlande och stoppar all kritik. Någon verklig granskning av regeringen utgör därför inte dechargemekansimen, som författningen från början avsåg.

Detta är en mycket allvarlig urartning i svensk parlamentarismen.

Ett exempel på internationella avtal som inte följts av Sverige under allför lång tid är Europarådets konvention angående skydd de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. (Europakonventionen) Avtalet undertecknades redan den 4 november 1950 och ratificerades av Sverige den 11 januari 1952 (SÖF 1952 s 399) för träda i kraft den den 3 september 1953. Detta viktiga dokument var heller ingenting som vare sig den svenska regeringen eller oppositionen tyckte sig behöva följa.

Det skulle därför dröja ända fram till 1995 som Europakonventionen skrevs in i den svenska lagstiftningen. Det skedde i samband med Sveriges inträdde i den europeiska unionen. Hade Sverige den gången röstat nej till EU, hade konvention, som Sverige fortfarande inte följer när det gäller ”rättvisa rättegångar”, (6 artikeln 1 §) och tillämpningen av äganderätten, fortfarande inte ingått i svensk lag.

Att den kommunala utjämningsskatten strider mot både grundlagen och den kommunala självständigheten, som jag tidigare starkt kritiserat, har varit känt sedan det infördes 1996. Regeringens första förslag om kommunal skatteutjämning underkändes av lagrådet med hänvisning till stadgandet om den kommunala beskattningsmakten i regeringsformen.

Men regeringen gav sig inte. I stället utformade man då ett nytt förslag som i princip bibehöll det tidigare förslaget innehåll, men i stället för ”skatteutjämning” i använde uttrycket ”avgiftsutjämning”.

Då godkändes förslaget av de politiskt färgade och ”extraknäckande” justitieråden i lagrådet. Trots att utjämningsskatten inte kan definieras som en avgift, eftersom det är fråga om en skatt. En avgift avser ju betalning till det allmänna som kräver en direkt motprestation. Skatt måste betraktas som ett ofrivilligt tvångsbidrag till staten.

Vad som skedde under den svenska bankkrisen 1987 - 1993 har jag redan berättat i två böcker: Från bankkris till börskris och Från folkhem till fattigstuga ( Bankrättsföreningen, 2003 och 2004.) Då slogs alla rättsliga skyddsmekanismer ur spel.

Dels följdes inte banklagen när såväl Gota Bank som Nordea (gamla Nordbanken) var på obestånd den 1 februari 1990. I stället fortsatte dessa banker sin verksamhet med politikernas samtycke, och dolde både de stora förlusterna i bankerna, och när dessa förluster uppkom så länge som det gick. Även för alla krisbankernas kunder.

Dels nervärderas alla bankkundernas fastigheter i ond tro, för att det skulle bli lättare för de drabbade krisbankerna att plundra sina kunder. Inte heller förekom i många av de fall jag tagit del av några riktiga pantrealisationer, som lagen föreskriver.

Krisbankerna som dessutom hade iklätt sig ett formellt ansvar att följa internationella kapitaltäckningsregler som gällde, utan att bekymra sig om den saken. Det var slutligen det som utlöste bankkrisen, med de tragiska och helt onödiga konsekvenser detta innebar för många av krisbankernas kunder.

Även under bankkrisen rådde ”nollkoll”. Alla avtal och lagar ur spel under denna tragiska epok. Bankerna fick tillstånd att utreda sina egna oegentligheter. De fick t o m tillstånd att behandla sina skötsamma kunder efter eget gottfinnande.

Den fråga som jag därför vill ställa till politikerna är hur ni tänker agera nästa gång Sverige hamnar i en krissituation ? Kommer då moderater och socialdemokrater även nästa gång att motsätta sig en oberoende utredning för att utreda alla olagligheter som skett ?

Som bekant borde bankernas och politikernas handläggning av bankkrisen, skett redan för ett år sedan, i enlighet med fattat beslut i riksdagen. Men i stället tillsatte Statsminister Göran Persson en politisk utredning med Erik Åsbrink som ordförande, för att utreda förtroendet för näringslivet.

Mats Lönnerblad
Ordf. Bankrättsföreningen

Bankrättsföreningen