[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Om hur det gick till under denna dystra period har jag redan hunnit berätta i otaliga artiklar och i mina senaste fem böcker: Från bankkris till börskris (2003), Från folkhem till fattigstuga (2004), Nollkoll (2005), Härdsmälta (2005) och Falskspel (2006)

Låt mig därför få berätta om en företagare som fick alla krediter uppsagda i sina fem bolag. Han började utveckla sina företag för mer än ett kvarts sekel sedan. Som så många andra företagare blev han av med alla sina företag under bankkrisen. Bankerna behöll tillgångarna, men lät företagaren behålla skulderna.

Företagaren fick inte bara sina krediter uppsagda. Han blev också, som så många andra förtalad i bankernas olagliga register, vilket på ett effektivt sätt förhindrade fortsatta affärer i både Sverige och utlandet. De utländska banker, som ville veta vad hände i Sverige under denna period om de företagare som helt oförskyllt hade drabbades hårt i sina inhemska bolag, fick under denna tid direkt felaktig eller ingen information alls från de svenska bankerna om de omfrågade företagen.

Företagaren som hade råkat i krisbankernas klor, gjorde som så många andra oskyldigt drabbade: Han stämde bankerna och processade i mer än tio år. Först för att han felaktigt fått både sina bankgarantier och krediter uppsagda och för att kreditlöftena inte blivit uppfyllda, och sedan för att han helt oförskyllt hamnat i bankernas olagliga svarta lista

Genom att domstolarna som prövade målen inte ens brydde sig om att begära in skriftlig bevisning från bankerna som skulle bevisa att säkerheterna hade försämrats, eller prövade om bankgarantierna gick att säga upp, förlorade företagaren alla målen, utom själva förtalsmålet. Efter allt processande beslutade han sig i förtalsmålet göra upp i godo med banken, redan innan målet hann bli avgjort i första rättsinstans.

Till slut tvingades han även att göra upp i godo i de mål han redan tidigare hade förlorat mot bankerna. Det skedde på bankernas villkor.

Bankerna efterskänkte sina egna rättegångskostnader, men lät bli att betala ut skadestånd. Företagaren fick själv klara av de andra skulderna som uppkommit genom bankernas rättsvidriga ageranden. Företagaren fick rådet av sin advokat och familj att inte ägna hela sitt liv åt processande i domstol, utan beslöt sig därför att försöka glömma det som varit, för att börja om på nytt.

Fem av företagarens liv hade redan förbrukats genom att han, i likhet med så många andra företagare, felaktigt fått krediterna uppsagda av bankerna under krisen. Sitt sjätte liv blev han av med genom förtal i bankernas olagliga förtalsregister under en lång tid stoppade upp den fortsatta affärsverksamheten.

Det sjunde livet lade Kronofogden beslag på. Företagaren som inte ville förtidspensionera sig eller ligga samhället till last, startade om på nytt.

Efter några år hade han kommit upp i både omsättning och lönsamhet. Han började betala av på gamla skatteskulder, skrev till Kronofogden att han ville göra upp i godo, genom att träffa en uppgörelse eller betala en viss summa i månaden. Något ordentligt svar fick han aldrig.

På det örat ville inte Kronofogden lyssna. I stället för att göra upp i godo eller godkänna en återbetalningsplan, tog man reda på vilken bankförbindelse företagaren hade i sitt nya företag, och lade snabbt beslag på hela företagets omsättning. Nu har företagaren bara två liv kvar och vet inte riktigt hur han skall fortsätta sin verksamhet.

Hoppet står till Sveriges Riksdag som redan beslutat att genom en oberoende utredning ta reda på vad som hände under bankkrisen, eftersom det bevisligen var bankernas som var på obestånd och inte deras kunder. Med det blev ändå allmänheten och de skötsamma kunderna som fick betala för bankernas självförvållade kollaps.

En utredning som de involverade politikerna som fortfarande är verksamma inom politiken, med Sveriges utrikesminister Carl Bildt i spetsen, gör allt för att stoppa.

Min uppfattning, efter det som hände företagarna under den svenska bankkrisen, är att i Sverige behandlas företagare som odjur, som man tidigare såg på katter. Den kristna kyrkan ogillade katter och påbörjade en kampanj mot dem. Detta hade mycket olyckliga följder – katter brändes ofta levande av kristna – som trodde att de var djävulens verktyg. Fram mot 1700-talet försvann avskyn, då man upptäckte att katter kan vara väldigt nyttiga djur.

I Sverige är visserligen inte skottpengar på företagare, men när såväl banker som myndigheter tillåts behandla företagare hur som helst genom att lägga beslag på deras tillgångar när det passar, är det inte så konstigt att allt fler företagare lämnar landet med både företag och tillgångar.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen