Ärenden som vållat stora problem för skattemyndigheten, länsrätt och kammarrätt och regeringsrätt, är hur man skall räkna ut förlust eller vinst vid försäljning av bostadsrätter och annan fast egendom.

I ett aktuellt fall av köpeskillingen av en bostadsrätt 1.900.000 kronor och försäljningspriset var 1.200.000 kronor. Således en förlust på 700.000 kronor. Eftersom försäljningen skedde mellan makar och i det aktuella fallet, var det hustrun som sålde bostadsrätten vidare till makens bolag, blir frågan vid bedömning av skatten, hur mycket makens bolag erhöll, när bolaget sedan sålde bostadsrätten i sin tur.

De faktiska konsekvenserna, som vare sig skattemyndigheten eller domstolarna vill veta av är att hustrun också gjorde en reaförlust på 700.000 kronor.

Genom att skattemyndigheten inte gjort några invändningar, mot att hon var tvungen att sälja bostadsrätten, måste hennes försäljningspris och reaförlusten godkännas. I annat fall följer inte domstolen 6 art 1§ i Den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna om en riktig rättegång ( "fair trial" ).

När makens bolag sålde bostadsrätten vidare, skedde försäljningen till ett pris av 1.200.000 kronor. Vare sig hustrun eller bolaget hade således tjänat några pengar på denna affär. Detta till trots, vill skattemyndigheten och domstolen betrakta försäljningen till makens bolag som en "gåva eller lån".

Att gåvor förmedlas genom gåvobrev och lån via reverser är ingenting som dessa myndighetsutövare fäster någon större vikt vid. I stället för att se till faktiska handlingar, ser man till konsekvenserna. Det är därför som skattelagstiftningens politiska förarbeten i Sverige blivit ett ogenomträngligt träsk, där det är omöjligt att på förhand, se konsekvenserna av sitt handlande.

Genom sitt absurda sätt att tänka, sätter skattemyndigheten och domstolarna hela avtalslagen ur spel. Detta sker genom att man gör de skattemässiga konsekvenserna av försäljningen till en huvudfråga och bortser från de faktiska omständigheterna. Försäljningarna som de facto skedde till dessa priser, blir därmed en bifråga.

Vad skattemyndigheten och domstolarna tillåter sig att göra i detta och andra fall är att helt bortse från avtalslagen vid försäljning av fast egendom. I stället dömer svenska domstolar efter lagarnas politiska förarbeten och till nackdel för den skattskyldige vilket måste betraktas som grovt tjänstefel och grovt rättegångsfel ! Om den svenska skattelagstiftningen tillåts att bli så "akademisk" att den, som i detta fall blir omöjlig att tolka, är Sverige inne på farliga vägar.

Förvaltningsdomstolarnas domar måste läsas mot bakgrund av Europadomstolens praxis som b l a säger att "den som skriver en lag inte själv kan tillämpa den". Men detta är precis vad som sker i Sverige genom skattelagstiftningens politiska förarbeten som hela tiden åberopas i domskälen, inte vad parterna har anfört !

I 8 paragrafen i förvaltningsprocesslagen framgår att länsrätt, kammarrätt och regeringsrätt skall tillse "att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver". Målen måste således utredas från handlingarna i målet och vad bägge parterna yttrat i sak och ingenting annat !

Detta kan aldrig ske genom att utgå från skattelagstiftningens politiska förarbeten, utan genom vad som anförts av parterna i till de olika rättsinstanserna. Detta fastslås också i 30 paragrafen i förvaltningsprocesslagen att "rättens avgörande av mål skall grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit".

För den som då läser Kammarrättens dom i de flesta mål blir inte klokare av de beslut som fattas. Kammarrätten tillåter sig i flesta fall bara konstatera på en A 4 -sida att "Kammarrätten delar länsrättens bedömning och ändrar inte den överklagade domen" . Ingenting om vad som anförts i samband med överklagande finns då med !

I regeringsrättens underrättelse framgår lika lite hur regeringsrätten tänkt, eftersom regeringsrätten i likhet med Högsta domstolen förbehåller sig rätten att helt enkelt låta bli att pröva inkommande mål !

Det aktuella ärendet slutade med att länsrätt, kammarrätt och regeringsrätt var eniga om att försäljningen av den aktuella bostadsrätten betydde att "63 procent av bostadsrätten avyttrats genom försäljning och att 37 procent utgjort gåva till företaget"

Detta skedde trots att det inte är möjligt att ge fast egendom i gåvor till företag utan vare sig gåvobrev eller några andra handlingar som styrker givarens avsikt att skänka bort närmare 40% av en bostadsrätt i gåva till företaget.

Den genom skattemyndigheten och domstolarna ofrivilliga "givaren" i detta ärende hävdar i stället i alla rättsinstanser att överlåtelsen av bostadsrätten till företaget inte haft något gåvosyfte.

Bedömningar ska omfatta vad skriftväxlingen i målet innehåller och ska motiveras. Med hänsyn till principerna för en riktig rättegång "a fair trial". Enligt Europakonventionen ska förvaltningsdomstolen redovisa hur de har bedömt omständigheterna i sak. I detta fall, som i många andra, redovisade domstolarna trots sin ovillkorliga skyldighet ingen bevisprövning, bara den politiska omständigheten som gör en bestämd rättsregel tillämplig.