Vare sig skattemyndigheten, länsrätt och kammarrätt har ännu förstått att den s k "generalklausen" i lagen mot skatteflykt inte längre gäller i Sverige. Trots detta tillämpas denna klausul flitigt, i de mest oväntade ärenden. Tolkningen av klausulen sker i enlighet med lagens politiska förarbeten, som sedan Sveriges inträde i EU inte gäller längre.
   Det ärende jag själv nyligen tagit del av handlar om avyttringar av andelar i en känd kapitalförvaltningsfond som medförde faktisk realisationsförlust om 296.275 kronor. Taxeringsnämnden vägrade avdrag för realisationsförlusterna, men upptog inte heller utdelningarna till beskattning.
   Klaganden hade i Länsrätten i Stockholm län yrkat att taxeringen skulle ske i enlighet med deklarationen, vilket vare sig skattemyndigheten genom Leif Walldén eller länsrättsfiskalen Peter Carlsson ansåg. Inte heller Kammarrätten med lagmännen Björn Rydholm, Stig Jansson och assessorn och referenten Per Classon ansåg att deklarationen skulle följas. Några klara motiv varför, har jag inte kunnat hitta i domskälen.
   Skattemyndigheten biföll inte transaktionerna med fondandelar och ansåg att den svenska lagen mot skatteflykt skulle tillämpas genom att åberopa Regeringsrättens avgöranden den 19 juni 1990 i mål nr 3713-1989 och 3698-1989 ( RÅ 1990 ref. 101, 1 och 2 )
   Regeringsrätten har i dessa domar från den 19 juni 1990 funnit att lagen mot skatteflykt, under vissa förutsättningar, är tillämplig vid en viss typ av transaktioner med andelar i utdelningsfonder. En tillämpning skall i sådant fall leda till att den skattskyldiges taxeringar bestäms, som om han inte förvärvat andelar i fonden eller uppburit utdelning på dessa.
   Skattemyndighetens, länsrättens och kammarrättens resonemang är fullständigt absurt, eftersom det inte går att påstå att någonting inte har skett, som i själva verket de facto har genomförts. Den enda möjligheten såväl skattemyndigheten som domstolen måste utgå från i sitt resonemang är om det som inträffat, verkligen har inträffat.
   Det är detta som måste gälla och ingenting annat. Dessutom skall skattemyndigheten bedöma, om transaktion som skett, i normala fall är avdragsgill eller inte. Några andra alternativ gives icke. Att påstå att transaktionen, i särskilda fall inte är avdragsgill, leder bara fram till lösa spekulationer och godtycke.
   Den andra frågeställningen är om det som inträffat varit olagligt eller lagligt. Är transaktionen laglig har vare sig skattemyndigheten eller domstolen någon som helst möjlighet att ensidigt besluta efteråt att den genomförda transaktion de facto aldrig får användas i deklaration, med de avdragsmöjligheter som detta medför. Inom hela EU betraktas inte normal skatteplanering som något brott.
   Ett avdragsgillt avdrag måste kunna dras av om det tillåts i vanliga fall. I annat fall strider detta mot såväl likabehandlingsprincipen som EUs diskrimineringsförbud. Den svenska generalklausulen strider därför på ett uppenbart sätt mot EU:s grundläggande rättsregler.
   Sverige har genom undertecknandet av EES-avtalet om medlemskapet i EU förbundit sig att följa de regler som gäller i övriga EU i dessa hänseenden. Dessa undertecknanden av avtal och medlemskap har också skett före domarna i länsrätt ( 1996 ) och kammarrätt ( 1997 ), vilka åtaganden således torde ogiltigförklara den svenska lagen om en generalklausul mot skatteflykt.
   Eftersom det är EG-domstolen som tolkar dessa regler borde självfallet såväl länsrätten som kammarrätten begärt förhandsbesked i detta ärende. Eftersom så inte skett är regeringsrätten nu skyldig att begära förhandsbesked, eller återförvisa målet till kammarrätten. Min förhoppning är därför att regeringsrätten, äntligen vaknar upp ur sin törnrosa - sömn, genom att begära förhandsbesked i detta ärende.
   Om inte, blir i stället svenska staten skadeståndsskyldig för domstolarnas uppenbara åsidosättande av gällande rättsregler inom EU, som numera är överordnad den svenska lagstiftningen. Det svenska godtycket, som dominerat skattelagstiftningen under senaste årtiondena är således på god väg att försvinna.
   Min enda förhoppning är därför att våra svenska domstolar vill medverka till att detta sker så snabbt som möjligt.