[Hemsida]
[Brf-direkt] [Skicka
vykort] [Tipsa ditt nätverk]
Lagen mot skatteflykt
gäller inte längre !
Av Mats Lönnerblad - 3 december 2000
Vare sig skattemyndigheten, länsrätt och
kammarrätt har ännu förstått att den s k "generalklausen" i
lagen mot skatteflykt inte längre gäller i Sverige. Trots detta
tillämpas denna klausul flitigt, i de mest oväntade ärenden. Tolkningen
av klausulen sker i enlighet med lagens politiska förarbeten, som sedan
Sveriges inträde i EU inte gäller längre.
Det ärende jag själv nyligen tagit
del av handlar om avyttringar av andelar i en känd
kapitalförvaltningsfond som medförde faktisk realisationsförlust om
296.275 kronor. Taxeringsnämnden vägrade avdrag för
realisationsförlusterna, men upptog inte heller utdelningarna till
beskattning.
Klaganden hade i Länsrätten i
Stockholm län yrkat att taxeringen skulle ske i enlighet med
deklarationen, vilket vare sig skattemyndigheten genom Leif Walldén eller
länsrättsfiskalen Peter Carlsson ansåg. Inte heller Kammarrätten med
lagmännen Björn Rydholm, Stig Jansson och assessorn och referenten Per
Classon ansåg att deklarationen skulle följas. Några klara motiv
varför, har jag inte kunnat hitta i domskälen.
Skattemyndigheten biföll inte
transaktionerna med fondandelar och ansåg att den svenska lagen mot
skatteflykt skulle tillämpas genom att åberopa Regeringsrättens
avgöranden den 19 juni 1990 i mål nr 3713-1989 och 3698-1989 ( RÅ 1990
ref. 101, 1 och 2 )
Regeringsrätten har i dessa domar
från den 19 juni 1990 funnit att lagen mot skatteflykt, under vissa
förutsättningar, är tillämplig vid en viss typ av transaktioner med
andelar i utdelningsfonder. En tillämpning skall i sådant fall leda till
att den skattskyldiges taxeringar bestäms, som om han inte förvärvat
andelar i fonden eller uppburit utdelning på dessa.
Skattemyndighetens, länsrättens och
kammarrättens resonemang är fullständigt absurt, eftersom det inte går
att påstå att någonting inte har skett, som i själva verket de facto
har genomförts. Den enda möjligheten såväl skattemyndigheten som
domstolen måste utgå från i sitt resonemang är om det som inträffat,
verkligen har inträffat.
Det är detta som måste gälla och
ingenting annat. Dessutom skall skattemyndigheten bedöma, om transaktion
som skett, i normala fall är avdragsgill eller inte. Några andra
alternativ gives icke. Att påstå att transaktionen, i särskilda fall
inte är avdragsgill, leder bara fram till lösa spekulationer och
godtycke.
Den andra frågeställningen är om det
som inträffat varit olagligt eller lagligt. Är transaktionen laglig har
vare sig skattemyndigheten eller domstolen någon som helst möjlighet att
ensidigt besluta efteråt att den genomförda transaktion de facto aldrig
får användas i deklaration, med de avdragsmöjligheter som detta
medför. Inom hela EU betraktas inte normal skatteplanering som något
brott.
Ett avdragsgillt avdrag måste kunna
dras av om det tillåts i vanliga fall. I annat fall strider detta mot
såväl likabehandlingsprincipen som EUs diskrimineringsförbud. Den
svenska generalklausulen strider därför på ett uppenbart sätt mot EU:s
grundläggande rättsregler.
Sverige har genom undertecknandet av
EES-avtalet om medlemskapet i EU förbundit sig att följa de regler som
gäller i övriga EU i dessa hänseenden. Dessa undertecknanden av avtal
och medlemskap har också skett före domarna i länsrätt ( 1996 ) och
kammarrätt ( 1997 ), vilka åtaganden således torde ogiltigförklara den
svenska lagen om en generalklausul mot skatteflykt.
Eftersom det är EG-domstolen som
tolkar dessa regler borde självfallet såväl länsrätten som
kammarrätten begärt förhandsbesked i detta ärende. Eftersom så inte
skett är regeringsrätten nu skyldig att begära förhandsbesked, eller
återförvisa målet till kammarrätten. Min förhoppning är därför att
regeringsrätten, äntligen vaknar upp ur sin törnrosa - sömn, genom att
begära förhandsbesked i detta ärende.
Om inte, blir i stället svenska staten
skadeståndsskyldig för domstolarnas uppenbara åsidosättande av
gällande rättsregler inom EU, som numera är överordnad den svenska
lagstiftningen. Det svenska godtycket, som dominerat skattelagstiftningen
under senaste årtiondena är således på god väg att försvinna.
Min enda förhoppning är därför att
våra svenska domstolar vill medverka till att detta sker så snabbt som
möjligt.
|